I integritet

Jag är en känslig person
och jag blir låg i perioder
Är inte alltid så duktig
eller snabb
eller har skyhöga ambitioner
Jag har svikit många
för att jag helt enkelt inte har pallat
att vara den person som jag har velat vara
Jag är ofta velig
och har svårt att fatta beslut
Behöver mycket egentid
tid till att bara vara med mig själv
Har flera dåliga vanor
Ser på skräp-tv
och sånt som är så läskigt
att jag får pausa och hämta andan för att jag blir så rädd
Tycker om att tänka och känna och reflektera – mycket
Är feg ibland
eller vågar helt enkelt inte

Jag tycker om att lyfta fram mina dåliga sidor, dvs de sidor hos mig som kan uppfattas som dåliga eller svaga hos andra. I mina egna ögon är de varken bra eller dåliga – bara sidor, bland andra, som finns hos mig.

Men jag tycker liksom om att ha alla korten på bordet.

För jag är så rädd för att bli en sån som förställer mig för att passa in i någon annans liv. Det är en sån lättnad att direkt skylta med det som kan uppfattas som dåligt för att snabbt skrämma bort sådana som jag ändå inte vill ha i mitt liv. Jag vill inte vara något kap, någon snyggt förpackad handelsvara som ska konsumeras, något att hänga över axeln.

Anpassar mig gör jag gärna, ibland. Men förställer mig varken kan eller vill jag längre.

En gång i tiden trodde jag att man behövde vara duktig för att bli älskad. Men det är inte sant. Den sortens “kärlek” som man får för att man är duktig är ett kärleks-substitut, av en sån sort som man, när allt kommer omkring, ändå inte vill ha. Ganska snart upptäcker man att priset för “kärlek” är för dyrt, när man inte får vara den man är.

Det är en sån lättnad och frihet att få vara sig själv. Med alla sina sidor.

Det är bättre att inte bli älskad för den man är än att bli älskad för någon som man ändå inte är.

För i det första fallet finns utrymme för äkthet, självkärlek och självrespekt. Där finns ett liv i integritet.