I tillit

Ibland när livet känns övermäktigt och tankar om framtid dyker upp liksom tankar om hur saker och ting ska bli brukar jag föreställa mig livet som ett stort slott nattetid, med små fönster, där alla rum är täckta av mörker. Jag tänder ett ljus, tar det i min hand och går runt i slottet. Meter för meter kan jag ta mig genom hela slottet på detta sätt. Jag ser bara en meter framför mig, men ett steg i taget kan jag ta mig runt i hela slottet. Jag behöver bara en meter. En meter i taget. Den här ljuspunkten föreställer jag mig är nuet. Jag kan ta mig igenom hela slottet/hela livet genom att bara titta på det som ljuset avslöjar just här, just nu. Jag behöver inte veta mer. Jag behöver inte veta hur varje rum i slottet ser ut i förväg. Jag får veta när jag kommer dit. När jag kommer till ett annat rum/en annan situation så får jag titta på det då, i det nuet.

Kan jag hantera den här metern? Bara det här lilla, lilla ögonblicket som är just nu? Och så nästa ögonblick när det kommer? Också det litet, litet. Livet består bara av det, små, små ögonblick. Som behöver hanteras var för sig.

Det kräver en del tillit, men en tillit som oftast finns hos mig numera. När jag känner mig ledsen över en särskild situation brukar jag påminna mig om att jag egentligen är ledsen över att jag tror att det är nåt fel med situationen. Att jag tycker att den borde vara annorlunda. Den kanske inte är som jag skulle önska. Men fel är den inte. Situationen ger mig precis det jag behöver för att komma vidare i min utveckling. Livet skulle inte kunna vara på nåt annat sätt än så som det är just nu. Det svåra är en del av resan. Det som blir ”fel” är i själva verket helt rätt. Det finns en trygghet i att kunna lita till det som livet serverar, att jag kommer kunna hantera det, att det sker för min utvecklings skull. Att varje dag överlämna sig till det som är större än jag, till det som vet mera än jag, i största förtroende. Säga tack även när det är svårt, inte bara-för-att, utan med en vetskap om att även det svåra är en del av min resa, något som formar min person.

Ingenting kan vi veta om framtiden. Den är högst osäker för oss alla.

I varje nytt nu så gör jag så gott jag kan med det som livet serverar och jag kan inget annat. Jag kan aldrig prestera något utöver min egen förmåga. Det finns ett lugn i den vetskapen. Jag gör mitt bästa. Med ett ljus i handen och i tillit famlar jag mig fram längs livets väggar.

Allt är precis som det ska vara.