Imbolc är en keltisk/wiccansk högtid som innebär att välkomna våren. Den firas kvällen 1/2 fram till kvällen 2/2, mitt emellan vintersolstånd och vårdagjämning. Det är fortfarande mitt i vintern, men de första tecknen på vår kan anas. Ljusets återkomst. Jag kom i kontakt med högtiden under tiden som jag bodde i England och tycker om den och brukar uppmärksamma den även om det blir i det lilla. Allt som markerar årstiders in- och utgång tycker jag om att fira lite. Tidens gång blir tydligare och jag känner igen hur långt jag har hunnit på året.
Jag tror att Imbolc i nordisk tradition motsvaras av Kyndelsmäss, men jag har ingen relation till den högtiden. I Uppsala har vi dock alltid en stor torgmarknad 1-2 februari som jag tror är kopplad till Kyndelsmäss.
På Imbolc ska man alltid tända eld för att fira ljusets återkomst. Jag brukar tända ljus, både i fönstret och på mitt lilla altare. Äter också alltid lite traditionell, enkel mat på Imbolc; en sorts makaronigratäng med gröna ärtor, ost och crème fraîche och en rigrynspudding med saffran och mandel. Och så ser jag till att ha krispiga tulpaner hemma.
Det räcker så. Oftast blir det inte mer. Särskilt inte i år då jag är lite krasslig. Men det är en stund att samla sig lite och inse att vi nu är mitt emellan vinter och vår.
Firar ni några andra högtider förutom våra vanliga svenska? Sådant som kanske är upplockat i mötet med en annan kultur. Jag firar en hel del, både egenpåhittade, som t ex jag-dagen (som är en egenvald dag att uppmärksamma ett stort skifte i mitt liv), Franciskusdagen (för jag fick en så speciell relation till Franciskus efter att ha besökt Assisi) och så någon enstaka högtid kopplad till italiensk och indisk kultur. För att de har kommit in i mitt liv på ett naturligt sätt och sedan blivit kvar. Älskar att få sätta ihop mina egna och min familjs traditioner. En högtid blir ett tillfälle att få stanna upp och reflektera lite. Ett återkommande mönster som blir en trygghet, något som håller en i handen genom tiden som går.
Lämna ett svar