Bakom granens bröstkorg av barr
bultar samma hjärta som i mig
Jag sätter mig på stubben och andas
Kan du höra oss?
Skogen stillar sig
Den andas genom mig
Jag ser den
Den ser mig
Vi vet att vi är samma
Jag lyfter blicken mot miljoner stjärnor
Jag njuter av stjärnorna
och stjärnorna av mig
Vi delar ett ögonblick i tiden
Det här är min stund på jorden
och den är snart över
Åh så vackra och tänkvärda dikter du skrivit Lisa. Tycket visst att du har romantik i dig också – det är det väl att se och njuta av stjärnorna och att se kärlek i ”skitiga naglar” är väl äkta romantik (tycker jag).
Vill ha mer,
Kram Christina
Tack, fina Christina, för att du läser och kommenterar! Tycker du? Ja, det är kanske det där klassiskt romantiska bara som jag får kväljningar av. Men romantik är väl en definitionsfråga :)
Vad roligt att du tycker om! Det kommer mer. Välkommen tillbaks.
Kram <3
Otroligt vackert! Tack så mycket för den fina texten, Elisabeth.
Tack själv, snälla Robert! <3
<3 vackert
Tack! <3 :)