Ingivelse

Det är vår eller kanske försommar och jag får en stark ingivelse att jag ska skicka en specifik bok till en ytlig bekant.

Boken ifråga är Jungs självbiografi. En favorit. Men som jag inte har ägnat särskilt mycket uppmärksamhet de senaste åren. Jag tar upp boken i handen och bläddrar förstrött. Fastnar, som alltid när jag håller den i handen, vid några speciella rader som talar till mig. Men ställer sedan tillbaks den i hyllan.

En så oerhört fånig tanke, hör jag i mig. Varför ska jag skicka den? Och varför till henne?! Jag känner ju henne knappt. Så inställsamt. Pinsamt, rent ut sagt.

Jag skickar aldrig boken. Men samma ingivelse kommer till mig ett antal gånger under en tidsrymd av några månader. Varje gång slår jag effektivt bort den.

Så nu i höst. En dag i oktober. Jag sitter och scrollar på instagram. Och stannar vid ett citat jag känner igen. Det kommer från nämnda bok. Jag sitter där och stirrar länge. Den är hon som har delat det, min bekant, hon som jag fick ingivelsen att skicka boken till. Det tar ett litet tag innan jag minns, innan jag kopplar ihop, vårens återkommande ingivelser.

Jag kommenterar inlägget lite förstrött, nämner att jag älskar boken. Hon skriver att hon läser den just nu.

Dagarna som följer har jag så svårt att släppa det. En jungiansk ingivelse om hans egna självbiografi.

För tydligen var det så att hon skulle läsa just den gamla boken. Och när jag aldrig skickade den så nådde den henne ändå. På annat sätt.

Det blir en påminnelse till mig om nåt jag redan vet. Vi får dessa ingivelser till oss som små gåvor. De ska inte kastas bort. Man kan ana universums oändligt mystiska finmaskiga nät av samhörighet, intelligens och meningsfullhet. Vi behöver inte förstå allt. Men vi behöver lyssna. Vi får dessa ingivelser lika mycket för vår egen som för andras skull.

Ring henne. Skicka det där mailet. Hoppa på det jobbet. Ta ut de där pengarna. Säg det rakt ut.

Budskapen som kommer till oss är oändliga. Och såklart kan vi inte och bör vi inte lyssna till varje impuls vi får.

Men, när samma ingivelse återkommer med jämna mellanrum. När den, trots sin obegriplighet, inte lämnar oss i fred. Då är det ett tydligt tecken på att vi behöver lyssna.