Innanför skinnet

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord. Tranströmer

Jag kan längta efter andra frågor. Både att få ställa dem och att få besvara dem.

På vilket sätt är du störd? Vad är du mest rädd för? Vad längtar du efter? Vad tänker du på strax innan du ska somna? Vad skäms du för? Vad gör dig glad? Vad grät du över senast? Vad skulle du vilja våga? Vilken plats i världen skulle du helst resa till nu om du kunde? Hur mår du innerst inne? Hur var du som barn och hur var din barndom? Vad av barnet finns kvar i dig som vuxen? Vad är tungt för dig att bära? Vad drömmer du om natten?

Hos mig finns så många frågor till människor runt om mig. Men jag ställer dem aldrig. Det är samma gamla ytliga samtal. Inte dåliga samtal – men ytliga. Jag längtar innanför skinnet ibland.

I brist på annat läser jag mycket i kroppsspråk, rörelser, blickar och tystnader. Händer och ryggtavlor som talar. Ögon som dröjer sig kvar och ögon som slås ner. Skämt med djupare betydelser. (I mycket, kanske det mesta, av det vi skämtar om finns det ett allvarligt påstående.) Jag läser mellan rader, lyssnar till allt som inte uttrycks. Jag tyder ibland små lappar med hastiga meddelanden. Sitter stilla och känner in energier och stämningar.

Jag känner mig som Offred i The Handmaid’s Tale emellanåt, besatt av allt från kodspråk till latinska inskriptioner, i brist på en kommunikation som jag saknar. Jag måste djupare in för att inte svälta. Språk. Tänk att ha levt utan att ha talat!

Allt vi säger som inte betyder något. Allt vi inte säger som betyder allt.