Inshallah

Vårens resa till Marocko och Sahara har påverkat mig på ett djupt och omvälvande plan. Jag skulle kunna skriva en hel bok om mina dagar i öknen. Och kanske gör jag också just det. Jag har redan bokat en resa tillbaks och denna gång för en längre vistelse. Öknen kallar. Jag blev inte klar.

Min fysiska kropp kraschade efter resan. Jag blev liggandes sjuk i nästan två veckor. Jag drömmer annorlunda och mer intensivt. Relationer har förändrats. Insikter har fördjupats. Beslut har fattats. Resor som vi är kallade att göra sätter påtagliga avtryck i oss.

Om man är känslig för energier kan man förnimma det nya redan efter att planet har landat. Som en vittring. Så subtilt och så tydligt på samma gång – det här är en helt annan värld. Ändå på samma planet. Jag blev djupt rörd. Det går inte att värja sig.

Jag berördes verkligen av den inshallah-kultur som genomsyrar hela samhället. Inshallah, som på arabiska betyder Om Gud vill, översätts nästan lättast med ett Vi får se hur det blir. Och inshallah är ett ord man hör yttras ett flertal gånger dagligen.

Jag pratar inte inshallah i bemärkelsen vi skiter i att planera nåt eller det gör inget om jag blir 30 minuter sen. Utan snarare en känsla av att människorna i landet hade en djup insikt om att: Vi vet inte allt. Vi kontrollerar inte allt. Och det är ytterst något gott.

I min egen kultur upplever jag att människor bär på en större illusion av kontroll. Och denna illusion får människor att känna sig missmodiga och misslyckade. Om Gud inte vill. Vi litar inte på att det kommer gott ur att släppa kontrollen, utan många tycks snarast rädda för det. Men vi vet kanske inte alltid bäst. Egentligen är inshallah-kulturen nära kopplat till det jag skrev om svårigheter med att fatta beslut. I en sån här kultur är det en självklarhet att riktiga beslut kommer från bortom det lilla jagets vilja, att riktiga beslut är överraskningar.

Jag mötte en hel kultur av människor som kan konsten att överlämna sig, som släpper taget och flyter med strömmen. Och som inte ser katastrof när det inte blir som man hade tänkt sig. Och med det också slappnar av på ett annat sätt än jag ser människor göra här hemma. Och det är klart att man blir mer nervös om man på allvar tror att hela kontrollen ligger hos en själv. Till och med landets djur var märkbart mer avslappnade. Jag träffade åsnor med en sådan stillhet att jag knappt kunde slita mig ifrån dem.

Jag har mer att lära. Jag har mer att suga åt mig ur denna rika kultur. Alla kulturer har något att lära ut och uppenbarligen finns det något här som jag behöver. Det är därför som jag attraheras så. Mitt i all skitig fattigdom – en rikedom så stor att ögonen tåras. Det går att leva så här och det är vad jag vill. Lite mer ödmjukt. Lite närmare livet.