Introspektion

Sommaren är en tid för introspektion för mig. Jag läser, skriver och tecknar/målar mycket, vilar mycket, fikar genom dagarna och det finns utrymme för saker och ting att dyka upp. Nya tankar, känslor och insikter. Själva sysslorna bjuder också in till introspektion; längre pass på meditationskudden, läsandet och det som alltid berör med det (berörs jag inte, så slutar jag alltid läsa). Och jag tänker alltid som bäst med en penna eller pensel i handen. Ord och bilder dyker upp på ett papper. Och jag är alltid nyfiken på vilka ord och vilka bilder det blir. Det hjälper mig framåt. Det får mig att se vad som rör sig inuti. Eller kanske bortom mig. Och som vill komma ut eller igenom.

Jag skulle inte säga att jag gräver. Utan jag saktar in. Och då kommer det som ska komma alldeles av sig självt. Jag älskar att titta på.

Jag är generellt sett uppmärksam på mitt liv. På vad som händer och på vad som håller på att hända, subtila förändringar. Både inuti och utanför. Men jag märker också att hur uppmärksam jag än är så finns det sådant som jag bara måste ha distans till för att kunna se. Jag kan inte se vissa saker hur noga jag än tittar förrän de redan har passerat. Ofta är det sådant som dyker upp under sommaren. Stora drag kräver att man tar några steg tillbaks. Man kan inte stå för nära tavlan när man tittar.

Böcker, filmer, låttexter och människor som jag behöver hittar fram till mig just nu och jag fascineras över hur det fungerar. Synkroniciteten. Jag får svar där. Svar som behöver komma på frågor som ligger där, under ytan, glimtvis omedvetna.

Livet kan vara så gränslöst vackert och skört och smärtsamt på samma gång. Och det ena verkar vara en förutsättning för det andra.

Varje dag känns så märkvärdig under denna introspektion. Jag drömmer mer och det är som att pusselbitar faller på plats. Med insikter kan också sorg komma. Sorg som ska sopa rent för det nya att komma in. Jag är med det som kommer – jag är verkligen där – men ibland är det svårt att vara människa.

När man för länge sedan har slutat bry sig om hur man uppfattas av andra så blir allting möjligt. Frågorna intensifieras: Vad är viktigt? Vad är riktigt, riktigt viktigt? Det finns så lite tid. Den där tiden som ändå inte finns utan som bara är en föreställning som hjälper oss att andas.

Jag njuter så av allt jag får vara med om. Också det svåra på nåt märkligt sätt. Varje ögonblick är som en liten present under en sån här period. Ja, egentligen alltid.

När dagen är slut är det som att ett liv har tagit slut och varje dag sparas som ett andetag i hjärtat.

Foton: Elisabeth Labbaci