Ibland önskar jag att du inte vore så jävla lydig och hänsynsfull! Så mycket onödig respekt!
Jag önskar att du skulle ringa fast jag sa ring mig inte mer. Och när jag ber dig att låta mig vara ifred så kan du väl nån gång tränga dig på?!
Och alla kvällar i soffan som jag längtar efter att du ska lägga en filt över mig. Eller fråga om vi ska ta en sväng med bilen.
Allt jag säger som jag inte menar. Allt jag inte säger som du inte hör.
Stackars du! Hur ska du kunna veta? Hur ska du kunna handskas med sån irrationalitet?
Lämna ett svar