Jag är ingenting

Plötsligt kändes den här gamla texten aktuell igen. Så den får gå i repris:

En värld är varje människa,
befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda.
Gunnar Ekelöf

Är du kanske kristen?
Eller buddhist?
Miljöpartist?
Vegan?
Vegetarian?
Fundamentalist?
Vänsterpartist?
Du är väl feminist?

Det är nåt med de där frågorna. Så trött jag blir ibland. På vårt behov av att försöka få grepp om människor, stoppa in i fack och så tror vi att vi vet nåt om dem.

Helt plötsligt vet vi vem som är ond eller god, vem som är dum i huvet och vem som är klok, vem som är en av oss och vem som är en av de andra osv. Naturligtvis inte. (En av de andra är verkligen ett vidrigt uttryck. En förutsättning för att vi ska kunna bruka våld mot en annan människa är att vi tror att den inte är som vi.)

Vi är för komplexa för att rymmas i några fack.

Jag är ingenting. Jag identifierar mig i alla fall inte med begrepp. Man kan gilla Jesus, sopsortering, att käka grönsaker och att betala skatt utan att vara en massa saker. Inget av detta säger något om mig. Ingenting.

Visst, jag kan väl sträcka mig så långt att jag kan säga att jag är människa och kvinna. Jag inser att jag lever i en kvinnlig människokropp. Men är det jag?

När du tittar dig i spegeln och ser ditt ansikte. Har det där ansiktet verkligen något med dig att göra? Det såg annorlunda ut den dagen du kom till den här världen. Och om 40 år så är det knappast längre igenkännligt från den dag du föddes.

Först när du slutar försöka förstå vem en människa är, om hon är vän eller fiende, bra eller dålig, rätt eller fel så kan du veta något om henne. I mötet, i ögonblicket, i att se den andra människan bortom alla dina bilder om vem den människan är. Var nyfiken på din medmänniska, i varje nytt ögonblick. Vi lär aldrig nånsin känna någon.

Så fort du definierar en människa så stänger du henne ute. Du tror redan att du vet vem du pratar med så du slutar att vara öppen och nyfiken.

När du ser ett litet barn titta på en fågel kan du verkligen se fascinationen i blicken, nyfikenheten, intresset. För barnet vet inte vad hon ser. Så fort vi lär oss att ”det där är en fågel” så slutar vi att titta. Vi inbillar oss att det inte finns nåt kvar att veta, för vi vet redan vad vi ser. Vi tror att vi vet, bara för att vi har ett ord. Bokstäver. Ljud producerade av våra stämband, läppar och tunga. I själva verket vet vi ingenting. Vad är en fågel? Ett mysterium.

Stäng inte in människor i askar och tro att du vet något om dem. Du dödar alla chanser till ett verkligt möte. Livsglädjen dör när nyfikenheten dör. Och hela verkligheten reduceras ner till ord och koncept. Som du försöker förhålla dig till istället för att förhålla dig till människan, till det som är verklighet här och nu. Det är dig själv du gör illa.

Varje människa är ett helt universum, ett outgrundligt mysterium. Sluta aldrig titta, lyssna och undersöka med uppmärksam nyfikenhet. Var inte rädd för att inte veta. Vi behöver inte veta så mycket. Vi behöver bara vara där.