Jag ser dig

Foto: Gustave Deghilage

Ibland mitt under en ayurvedisk pulsläsning, ganska ofta till och med – eller i alla fall inte helt sällan, händer det att människor börjar gråta. Jag tycker att det är vackert på nåt sätt. Men jag har många gånger undrat varför.

Bara att läsa pulsen är en sorts behandling. Mina fingrar på en annans handled. Pulsslagen som slår. Känna blodet pulsera i en annans kropp. Att känna livet i en annan människa. Hur jag dröjer kvar och lyssnar och uppmärksammar allt som går att läsa där, många, många minuter, kanske 5-10 minuter. Jag vet inte. Jag har aldrig tagit tiden.

Och så när jag öppnar ögonen (jag blundar alltid vid en pulsläsning så jag riktigt kan fokusera på enbart pulsen) så möts jag ibland av tårar.

En pulsläsning är en ganska intim handling. Jag känner mig alltid väldigt ödmjuk när jag gör den. Jag får reda på vad som pågår i en människas kropp och själ. En människa lämnar över sig. Det är ett stort förtroende. Många blir också mycket förvånade efteråt över allt jag kan utläsa ur pulsen. Som om man ändå inte riktigt hade trott det. Med tiden har jag lärt mig att lita mer på en människas puls än en människas ord. Pulsen ljuger aldrig.

Det är inte så att jag tror att människor ljuger för mig under en konsultation. Däremot har det hänt fler än en gång att jag har stött på människor som själva inte vet. De vet inte om att de har problem med magen eller depressiva symptom. De har helt enkelt inte ens stannat och känt efter. De vet inte hur de själva mår för all uppmärksamhet har legat utåt. De har bara kört på. Som min vän Robert så vackert skriver; det dyrbaraste du kan ge dig själv är uppmärksamhet. Allt börjar med att uppmärksamma.

Inte konstigt att det kommer tårar ibland tänker jag nu. Det uppstår en närhet och en sårbarhet. Hjärtat öppnar sig. Det finns en uppmärksamhet på personen. Vi tittar tillsammans på hur människan mår.

Jag älskar att ge ayurvediska konsultationer. Att få finnas där för någon.

Innan varje konsultation sitter jag en stund i meditation. Uttalar en önskan, en sorts bön, om att kunna få hjälpa människan som strax kommer sitta framför mig. För att kunna hjälpa en annan till bättre hälsa så måste det finnas kärlek. För mig måste det det.

Vad är då kärlek?

För mig är det att se att den andra människan är jag. Att vi på djupet är samma. Att bakom kläder, hud, tankar, åsikter och upplevelser finns något i oss båda som är exakt detsamma. En djup insikt om enhet. En upplevelse av enhet. Och så en sak till; att titta med alla mina sinnen. Att verkligen se den andra människan.

Kanske kommer tårar när en människa verkligen blir sedd? Det vill säga när det finns kärlek. Att se är att älska.

Jag har skrivit en dikt som heter “Kärlek“. Den består av tre ord, de tre ord som utgör själva kärlekens kärna; Jag ser dig.