Foto: Flood G.
Jag tycker alltid att det är lite roande att iaktta hur människor ibland ser på självklara sanningar som om de vore lite flummiga, gulliga eller romantiska. Jag förstår ju att det handlar om kultur, att man är så påverkad av sin kultur att man tappar sin egen förmåga att se klart och värdera. Som lärare i mindfulness märker jag det hyfsat ofta hos människor vad gäller just mindfulness. Mindfulness anses ibland som flummigt och, handen på hjärtat, vad kan vara mindre flummigt än att vara närvarande med det som är verkligt här och nu? Jag kan inte komma på något. Om det är något som är flummigt så är det vår verklighetsflykt.
Karma hör också till de saker som jag ofta hör människor uttrycka att de tror på eller inte tror på. Ofta med ett litet leende på läpparna. Som om det vore något romantiskt eller gulligt. Karma är en av livslagarna och så självklar att jag förundras över människor som är så vilse att de ens kan tvivla på den. Det är en väldigt märklig företeelse.
Om vi håller en boll i vår hand och släpper den så faller den till marken, eller hur? Förutsatt att vi bor på jorden då. Inte så flummigt.
Om vi häller socker i vårt te så smaker det sött. Om vi häller salt i vårt te så smakar det salt. Om vi häller gurkmeja i teet så lär det smaka rätt bittert. Flummigt?
Om du går ut i världen och möter människor du träffar med ett leende och med varma ord så får du mer värme tillbaks än om du går ut och skäller ut varje person du träffar. Testa. Rätt enkelt.
Den ingrediens du kryddar ditt liv med kommer du få smaka. Precis på samma sätt som du smaksätter ditt te. Hur kan ditt te smaka sött om du häller i salt? Hur kan du förvänta dig att möta ärlighet om du själv ljuger och bedrar? Om bedrägeri är det du sänder ut i världen så är det vad du kommer att få smaka själv. Som du bäddar får du ligga. Som du sår får du skörda. Karma uttrycks på olika sätt i olika kulturer. Och det är en lag som vi inte kommer undan.
Det som du gör mot en annan gör du alltid mot dig själv. Det som du bara föreställer dig, i tanken, att du gör mot en annan gör du redan mot dig själv. Det är därför vi mår så dåligt när vi tänker illa om någon. Det är vi själva som måste bo i vår egen giftiga miljö. Not forgiving is like drinking poison expecting the other person to die.
Förlåtelse är en grundpelare i karma. Vi måste förlåta människor för att bli fria från karmavågorna. Vi skadar oss själva när vi bär på negativa tankar om andra människor. Sann förlåtelse handlar alltid om att genomskåda, dvs handlar om att inse att det inte finns något att förlåta. Människor gör så gott de kan, utifrån de präglingar de har. Alltid – utan undantag – även om det inte verkar så i våra ögon. Det är för att vi inte har deras historia, deras prägling. Människors “onda” handlingar är inte onda, utan omedvetna. Människor som skadar lider alltid och är inte i kontakt med sig själva. De har glömt bort vilka de är. Bara då kan man skada. Som Jesus säger på korset, om sina bödlar: “Förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34) Människor som skadar är inte där, de är inte “hemma”. Det betyder dock inte att de inte får lida konsekvenserna av sina handlingar. Inte för att livet vill ont, utan för att karma är en självklar lag. Det du häller i ditt te kommer ditt te att smaka. Och alla människor som lider erbjuds en möjlighet att vakna ur sin mardröm. När du vaknar till vem du är så stillas karmavågorna. Du styrs inte längre av tankar och känslor, utan du ser att de finns, och kan fatta vakna beslut. Det är du som bestämmer, inte nyckfulla tankar och känslor.
Det finns inget på jorden som är viktigare än detta; att veta vem du är på djupet. Att veta det är att känna det. Inte att tänka ut nåt som låter bra. När du mediterar får du kontakt med det. Det handlar inte om navelskåderi eller självupptagenhet – det handlar om att först när du vet vem du är kan du erbjuda världen det bästa du har. Riktig kärlek och handlingskraft kommer ur den källan. Om du inte har kontakt med den så erbjuder du världen ett fattigt substitut.
Känn dig själv stod det skrivet redan år 700 fKr i Oraklet i Delfis förtempel. Det viktigaste av allt. Då och nu. Alltid.
Varje morgon som du stiger upp ur sängen har du en ny möjlighet att lära känna vem du är på djupet. Du behöver vare sig förändra eller förbättra dig, utan bara komma i kontakt med den sanna delen av dig själv. Bara sitta på sängkanten och höra det som går att höra, se det som går att se, känna det som går att känna, observera tankarna och sinnesförnimmelser i eller mot kroppen. Undersök om du kan bli medveten om nuet, om ögonblicket, som snart försvinner och ersätts av ett nytt nu. Tänk – av allt viktigt du har att göra under en dag är detta alltid det viktigaste. Om du inte vet vem du är, så är du förlorad redan innan du startat.
Du lever i den här världen, men du kommer inte från den här världen. Ditt sanna hem är någon annanstans och du kan ana det genom att känna dig själv.
Varje dag är en övning i ödmjukhet inför vad livet har att erbjuda. En övning i tacksamhet över att du får vara med, en liten stund till.
Jag har tänkt precis så som du beskriver: “Människors ”onda” handlingar är inte onda, utan omedvetna. Människor som skadar lider alltid och är inte i kontakt med sig själva. De har glömt bort vilka de är.” Jag har handlat utefter det. När jag efter tolv år fick ett rejält uppvaknande då jag blev strypt av mannen jag försökte lämna kunde jag inte längre hålla den tanken kvar. Det kändes precis som att det istället var jag som levt i en lögn då jag ständigt bemött våld och hot med kärlek och ännu mer kärlek.
Det blev, och är ännu, den största sorgen i det hela att våldsdansen enbart kunde pågå så länge jag inte öppnat ögonen.
Det jag funderar över är så klart karma i en sådan situation. Jag har ärligt talat inte knäckt den nöten. Ännu sex år efter att jag lyckades ta mig därifrån är jag ärrad och sårad och skör, men jag vägrar att tro att det är det som är meningen. Jag vet att han som orsakade mig all den här smärtan lider alla helvetets kval, men inte för vad han gjort, det har han ingen insikt i, utan för alla möjliga andra saker i den världen som är hans sanning. Det känns bara otroligt meningslöst alltihop, istället för att kärleken övervann allt finns nu istället två som lider desto mer. Är det karma?
Jag har som sagt ägnat åtskilliga timmar åt att fundera, men om du kanske har en vinkling på det så vore det fint att höra <3
//Solsippan
Det gör ont att höra vad du har varit med om, Solsippan. Vad finns det för mening i det? Vad finns det för mening med att tiotusentals människor dagligen svälter ihjäl fast det finns tillräckligt med mat till alla? Vad är mening med krig? Om Gud är god, varför finns ondska? Det är frågor som är omöjliga att besvara. Vi har bara 1 mm i diameter av en målning på tusentals mil, hur ska vi kunna fatta ett färgfragment? Det är ingen idé att ens försöka. Vi ska inte förstå. Men ibland kan man ana samband. Hur hippierörelsen med dess kärleksbudskap föddes ur ofattbar ondska i och med Vietnamkriget. Hur växande främlingsfientlighet i Sverige ger upphov till en starkare kraft i dess polaritet, hur främlingsfientligheten faktiskt föder en medvetenhet hos en större del av befolkningen. Hur ett långt förtryck av kvinnor genom historien gör att kvinnor generellt är mycket närmare andliga uppvaknanden än män. Det finns ett större intresse för andlighet hos kvinnor. Förtrycket mot kvinnor har snarare stärkt dem än försvagat dem, sett ur ett längre perspektiv. För att vara vaken är den största styrkan och makten en människa kan ha. Som sagt, jag vet inte svaret på din fråga, men visst går den gudomliga intelligensen att ana ibland.
Människors sk “ondska” kommer ur omedvetenhet. Det är inte en tanke eller en teori som man ska tro på eller inte tro på. Det är en sanning. “Ondska” kan aldrig komma ur det gudomliga i människan. När man inser det på djupet så reagerar man, per automatik, annorlunda på den “ondska” man möter. Man ska aldrig “försöka” bemöta med kärlek. Men ibland kommer kärlek ur insikten. Däremot har kärlek till de som lider aldrig med bristande gränssättning att göra. Man kan sätta lika hårda och tydliga gränser när man älskar som när man inte älskar. Jag skulle säga att det blir till och med tydligare vilka gränser man måste sätta när man älskar. Kärlek är inte svag, mild eller vek. Den är stark och kraftfull och gränssättande. Man försöker förflytta sig ur djup omedvetenhet när man älskar. Man gör vad man kan för att stoppa den. Den är inte mindre vidrig för att man inte hatar människan som utför den. Med det sagt behöver man verkligen inte älska den som skadar en. Kärlek är inte en tanke om kärlek. Du består av den, antingen upplever du den eller inte och det är inte mer med det. Det viktiga är ditt medvetandetillstånd här och nu, att du är vaken, att du ser vad som händer, resten blir som det blir.
Du vaknade efter 12 år. Innan var du förmodligen inte vaken, utan det var nog egots tankar om att du skulle vara kärleksfull som du förknippade med att vara vaken. Egot smyger sig in bakvägen ibland. Det är inte särskilt sannolikt att du skulle varit kvar i den omedvetna miljön om du varit vaken (om du inte var fysiskt förhindrad förstås).
Den omedelbara meningen som jag kan se ur din historia är att du är i en uppvaknandeprocess nu. Du skulle inte läsa min text eller skriva din kommentar om inte något i texten talade till dig. Det viktigaste som kan hända en människa har hänt dig; att vakna till din sanna natur. Förmodligen pga det som du har varit med om. Sårad och skör kan vara en styrka, om du låter det guida dig. Lidandet är en del i uppvaknandeprocessen, men det går att släppa. Smärta kommer vi inte undan, men lidandet skapar vi, med hjälp av tid. Du behöver öva dig i att vara i nuet så mycket som möjligt så avtar ditt lidande. Lidande kräver tid, dvs minnen från det förflutna, oro inför framtiden. Ingen tid, inget lidande. För din uppmärksamhet tillbaka till nuet så mycket som möjligt; vad har du för problem nu? Och nu? Och nu? Det kräver övning. Men du är på väg dit.
Det är mina tankar om det du skriver. Ta hand om dig, fina du! <3
Tack snälla, rara du för ditt svar!
Jag märker att jag förmodligen rör ihop en del begrepp i mina funderingar. Förhoppningsvis kommer de att falla på rätt plats så småningom. Det är lättare att tänka när den akuta smärtan har lagt sig. Att inte längre styras av honom och hans ångest. Det är en frihet i sig…
Det är intressant att lyfta tankarna från individnivå till helt andra perspektiv, det gör det lättare att tackla sin egen situation. Förmodligen kommer jag att komma till ett “nu” på ett helt annat sätt när allting har malt igenom huvudet tillräckligt många gånger. För det är sant det du säger, jag har vaknat.
Tack igen för ditt svar. Jag kommer förmodligen att läsa det flera gånger till.
Kramar
Solsippan
<3