Dikter

Stilla

9 december 2017 av Elisabeth Labbaci 2 kommentarer

Jag sitter stilla.
Vintern kommer.
Snön faller av sig självt.

Tove Jansson

Psyksjuka kvinnor alltså

1 december 2017 av Elisabeth Labbaci 6 kommentarer

You’ve heard me saying that smoking was my only vice.
Andersson/Ulvaeus

Du suckar.
Vad fan är det fråga om?! Måste du hålla på? Krångla och ställa till? Du fantiserar!

Mycket känslig var jag. Blev jag?
Hur skulle du kunna uthärda sådan orimlighet?

Överkänslig?
Kan det ha varit du som var underkänslig?

Under din hud låg dina ord om känslor tätt, tätt förpackade. Så måste det ha varit. Så det måste ha svidit under huden, kring sådan instängdhet. Eller saknades dig orden helt? Berövades dig ord?

Vera har flyttat
Pillrena är slut
Gud svarar inte på tilltal längre

Vad ska jag göra?
Vart ska jag nu ta vägen?
Jag vägrar, vägrar
stänga in fler ord

När min tid är kommen kommer alla ord att vara uttalade
Jag tar dem inte med mig

Nära till känslor
Nära till ord om känslor
provocerade jag dig
Kan vi inte bara låtsas att allt är bra?
Du är ju galen, riktigt sjuk, totalt obegriplig. Psyksjuka kvinnor alltså…!

Ja, jag har varit sjuk
Sjuk av att låtsas
Sjuk av påtvingad tystnad
Sjuk av bedövade fingertoppar
Sjuk av att svälja andras elakhet
som frätande gift ner i min strupe

Jag har varit sjuk av instängda ord

Sjuk av instängdhet
Och uttrycket är det friska

Du vet väl att barn som skriker
uppvisar tecken på hälsa?
Det är tystnaden vi måste vara vaksamma med
I stort så gäller det också för kvinnor

Allt som fanns
men som inte fick synas
inte fick kännas
inte fick knystas

Inte ens fingertopparna fick tala

Jag vet vem jag är nu
Jag vet vad jag känner
Jag vet vilka ord som är mina
och vikten av att tala

När min tid är kommen kommer alla ord att vara uttalade
Jag tar dem inte med mig

Låta vara

25 november 2017 av Elisabeth Labbaci Lämna en kommentar

I wouldn’t coax the plant if I were you.
Such watchful nurturing may do it harm.
Let the soil rest from so much digging
And wait until it’s dry before you water it.
The leaf’s inclined to find its own direction;
Give it a chance to seek the sunlight
for itself.

Much growth is stunted by too careful
prodding,
Too eager tenderness.

The things we love we have to learn to
leave alone.

Naomi Long Madgett (Woman with a flower)

Idag övar jag på detta svåra. Låta vara. Inte lägga mig i. Tillit till att min lilla älskade kan själv. Att universums nav finns också i henne. Men ibland är det svårt.

Buren

11 november 2017 av Elisabeth Labbaci Lämna en kommentar

Murriga morgnar och vackra kvällar i min lilla stad. Det finns en skönhet i november som är så anspråkslös. Jag uppskattar skönhet hos människor på precis samma sätt – människor är som vackrast när de inte ens försöker.

Detta har varit en utmanande höst för mig, egen sjukdom och anhörigs sjukdom. Och jag tröttnar på när människor runtom mig försöker regissera sorg – “såhär är det rimligt att känna just nu!”. Och då uppskattar jag verkligen all denna mörka skönhet som november bjuder på. Den lägger sig som tyst, mjuk bomull runt min själ. Tillåtelsen.

Leonard Cohens mystiska, vemodiga dikter bär mig genom allt som är tungt just nu. Buren i en varm, stark famn.

Minnena

4 november 2017 av Elisabeth Labbaci 2 kommentarer

Rymden brinner middagsklar. Skuggorna stå korta. Underligt att allt blir kvar, när man själv är borta.
Bo Bergman

Ikväll tänder jag ett ljus för dig.

Du som föralltid dansar bakom mina ögonlock.

Strosar förbi kyrkogården och de kvarter där Karin Boye rörde sig under sin tid i Uppsala. Står en stund stilla utanför den studentlya där hon bodde för nästan exakt 100 år sedan. Bläddrar i Dikter till tröst när jag kommer hem. Och gråter lite.