Ibland får jag sån lust att förklara mig. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Jag märker samma tendenser hos andra.
Som när man är sjuk och det inte räcker med att säga att man är just det. Utan man måste gå in på varje enskilt symptom. Liksom ursäkta sig, övertyga om sin ynklighet.
Eller som min kollega som varje gång hen går lite tidigt från jobbet måste berätta för mig att hen ska hem och jobba. Som för att berätta att man minsann inte är nån latmask som ska hem och lägga sig i soffan. Jag som redan förutsätter allt gott om personen ifråga.
Jag tänker på det ibland när jag skriver här. Jag tänker att nu kommer mina läsare att tro att jag är kristen, lat eller otrogen efter att ha läst ett visst inlägg. Och så vill jag liksom gå in djupare. Förklara.
Men jag håller mig nästan alltid! Det yttersta tecknet på kontrollbehov är att till och med vilja kontrollera andra människors tankar. Att försöka kontrollera bilden av en själv i någon annans huvud. Och jag vill inte ge mig in i det. Jag vill bara skriva det jag känner för att skriva. Låta orden tala för sig själva. Och låta andra människors tankar och slutsatser stå för dem.
Jag kanske är kristen, lat och otrogen. Eller så är jag det inte. Vad sjutton spelar det för roll?
Friheten när man släpper taget om andra människors tankar om en! Den slår allt.
Jag är sjuk.
Jag går hem nu.
Jesus har sagt såhär.
Bara det. Ingenting annat. Så vill jag leva.