Livet

Jag känner ofta en enorm tacksamhet, inte främst för det jag har, utan för det jag inte har. Eller det jag slapp. Det som jag valt bort har mer påtagligt bidragit till mitt liv än det jag valde.

När man skalar av tills det blir färre och färre saker, åtaganden och relationer så öppnar sig ofta en stor tomhet. För många är denna tomhet skrämmande och man gör allt för att slippa den, genom att konsumera mycket, jobba mycket, ha många åsikter, ha många relationer eller åtminstone en mycket speciell relation som kan ta bort känslan av tomhet. En full kalender är också ett bra knep att slippa tomheten.

Men jag märker att jag söker den där tomheten mer och mer. Genom att dra mig ur måsten, åtaganden, relationer.

Tomheten är inte tom.

Den innehåller mer än allt det andra tillsammans.

I tomheten finns det där som alla tycks söka i allt annat än just tomheten.

The one you are looking for is the one who is looking, sa Franciskus av Assisi. Vad innebär det? Jag tror att det går att förstå först när man har upplevt det.

Jag tycker om att iaktta fåglar. Hur de sitter där på ett tak eller en gren och bara glor. Jag kan riktigt känna den där tomheten. Det där bara-varandet. En enhet med livet självt.

Tomheten handlar inte om att inte göra något. Utan att det man gör kommer från ett utrymme av tomhet, av enhet, av intuitiv kraft. Där det man gör inte syftar till att fly något.

Jag hoppar på min cykel. På utsidan av cykelkorgen sitter en nyckelpiga. Den följer med mig till affären ett par kilometer bort. När jag har handlat sitter den kvar och följer med tillbaks. Den där stillheten, det fastfrusna bara-varandet, väcker något i mig. Inspirerar mig. Den där nyckelpigan känns plötsligt viktigare än allting annat. Men egentligen är det min närvaro som är viktig, mitt sinnestillstånd vid just det här tillfället. Återigen kommer den där meningen till mig som så ofta, ofta dyker upp i mitt huvud: Jag slapp ut!

Jag vet inte alltid själv vad den syftar på. Förmodligen en massa saker. En otrolig tacksamhet för allt jag inte har. Och allt meningslöst som jag har sluppit. Det som har banat väg. För tomhet. För allt verkligt och djupt meningsfullt.

Helt plötsligt kan vi känna att det har blivit hög tid för förändring. Ofta är det något som kommer krypande och vi kan känna att det är på gång. Och så slår det till – den där känslan av att det är nu det gäller.

Det kan handla om att avsluta en relation, om att vara ärlig med något/tala ut om något, att förändra sin boendesituation eller arbetssituation eller liknande. Något behöver förändras och det ska ske nu.

Ofta kan dessa förändringar vara jobbiga och medföra stora konsekvenser. För många är det då lockande att blunda för insikten, hålla för öronen för att slippa höra den tydliga rösten inifrån. Men vem har sagt att livet ska vara bekvämt?

Förändring innebär utmaning, som i sin tur innebär växande.

Jag märker hur saker händer i det yttre när vi vägrar lyssna in vad som krävs. Om vi inte lämnar relationen när det är dags, så lämnar den oss – eller så blir vi bedragna. Om vi inte flyttar när det är dags, så sägs kontraktet oväntat upp. Om vi inte drar ner på tempot på jobbet när det är dags får vi en sjukdom som tvingar oss till vila.

Det är intressant att iaktta. Vi har inte så många val som vi tror. Valen finns i oss, tydligt kommunicerade inom oss. Och om vi inte lyssnar hjälper livet till att styra oss rätt.

Ditt liv talar till dig. Händelser och känslor och intuition kommunicerar. Var uppmärksam. Vad säger ditt liv dig just nu?

Just nu är jag inne i en period då det i stort sett varje dag händer något ”jobbigt”. Det är stora beslut, stora besked, obekväma situationer, fysiska ingrepp i min kropp, svåra samtal, tråkiga avsked och liknande. Det är något i stort sett var eller varannan dag.

Hur ska jag orka? dyker upp i mitt huvud med jämna mellanrum. Men jag försöker påminna mig om att jag behöver ju inte orka allt. På samma gång. Idag har jag bara en sak att orka. Sen är det två dagar till nästa sak.

Det är så viktigt att hålla fokus på här och nu när livet är tufft. Här och nu finns inget som är jobbigt. Och när jag är mitt i det svåra, så är det ändå bara ett ögonblick i taget. Det är så jag tar mig igenom.

Var dag har nog av sin egen plåga står det i Bibeln. Och så är det ju. Just denna dagens plåga, just denna dagens guldkorn. Aldrig någon annan dags.

En dag i sänder. Eller en kvart i sänder. Eller en minut i sänder.

Kommer ni ihåg 80-talets hand med texten ”Vi gillar olika”? Den fanns bland annat på broscher och tog ställning mot rasism och främlingsfientlighet.

Jag tänker på den vad gäller så mycket. Hur lätt det är att bli kritisk mot alla som inte är som en själv.

Vissa människor tar stor plats. Andra har inte samma åsikter som jag. Ytterligare några beter sig på ett sätt som jag aldrig skulle göra. Ja, hela världen är ju full av människor som inte är som jag. På både utsidan och i sättet att vara.

Jag tycker att det är en konst att lära sig att öppna sig för alla sorters människor. Att uppskatta skillnader. Skillnader på utsidan är en sak, för mig lätt att uppskatta. Människor som är olika mig på insidan har däremot varit en större utmaning.

Ibland när det är tufft försöker jag påminna mig själv om att jag faktiskt gillar det. Mångfalden i personligheter. Jag gillar ju olika.

På den här ön bodde jag en gång i tiden. Varje dag tog jag en timmes promenad längs den vita sandstranden. Tyskland är så andlöst vackert. För mig är Tyskland till stor del vita sandstränder och djupblått hav.

För ganska många år sedan – på den tiden som jag bodde ensam på en liten tysk ö i det östfrisiska öbandet i Nordsjön – levde jag i ett enormt läsflow. Jag jobbade i en matvarubutik om dagarna och direkt efter jobbet tog jag alltid en långpromenad på stranden. När jag kom hem åt jag middag och sen la jag mig för att läsa. I timmar läste jag innan det var dags att sova. På engelska, tyska och svenska med samma lätthet. Varje vardagskväll.

Det här var innan smartphones. Jag hade överhuvudtaget inte nån telefon med mig. Jag fick gå 2 km till närmsta dator för att koppla upp mig på nätet och kolla mailen. Det gjorde jag en gång i veckan.

Jag ska inte säga att det var bättre då. Men läsningen var i alla fall bättre. Jag minns känslan av att totallängta till boken jag hade för handen just då. Och hur jag helt oberörd rörde mig mellan språken. Nu tycker jag alltid att det är så lättsamt att läsa på svenska. Och jag minns känslan av obruten uppmärksamhet. Nu känner jag så ofta ett behov av att kolla mobilen en gång i kvarten under tiden som jag läser. Och jag stör mig på det. Vill vänja mig av vid det. Hitta till obruten läsning igen, att få förlora sig i en text i timmar. Och jag vill ner på djupet i de språk jag kan.

Jag har övat mig lite i sommar. Men jag har svårt att hitta tillbaks till samma koncentration och ro. Det finns något jagat och stressat i mig just nu. Jag försöker känna lite på det. Kommer det inifrån eller utifrån? Vad handlar det om?

Det sägs att det tar 21 dagar att skapa sig en ny vana. Jag har skrivit upp vilka nya vanor jag vill integrera i mitt liv på en lapp. Och sen ska jag ta en i taget. Verkligen jobba med att få in den under 21 dagar. Och sen gå vidare till nästa.

Läsningen blir den första.

Vad har du läst i sommar? Vad har du för nya vanor du vill lägga till i ditt liv?

Några favoritböcker för mig i sommar: