Livet

Imbolc är en keltisk/wiccansk högtid som innebär att välkomna våren. Den firas kvällen 1/2 fram till kvällen 2/2, mitt emellan vintersolstånd och vårdagjämning. Det är fortfarande mitt i vintern, men de första tecknen på vår kan anas. Ljusets återkomst. Jag kom i kontakt med högtiden under tiden som jag bodde i England och tycker om den och brukar uppmärksamma den även om det blir i det lilla. Allt som markerar årstiders in- och utgång tycker jag om att fira lite. Tidens gång blir tydligare och jag känner igen hur långt jag har hunnit på året.

Jag tror att Imbolc i nordisk tradition motsvaras av Kyndelsmäss, men jag har ingen relation till den högtiden. I Uppsala har vi dock alltid en stor torgmarknad 1-2 februari som jag tror är kopplad till Kyndelsmäss.

På Imbolc ska man alltid tända eld för att fira ljusets återkomst. Jag brukar tända ljus, både i fönstret och på mitt lilla altare. Äter också alltid lite traditionell, enkel mat på Imbolc; en sorts makaronigratäng med gröna ärtor, ost och crème fraîche och en rigrynspudding med saffran och mandel. Och så ser jag till att ha krispiga tulpaner hemma.

Det räcker så. Oftast blir det inte mer. Särskilt inte i år då jag är lite krasslig. Men det är en stund att samla sig lite och inse att vi nu är mitt emellan vinter och vår.

Firar ni några andra högtider förutom våra vanliga svenska? Sådant som kanske är upplockat i mötet med en annan kultur. Jag firar en hel del, både egenpåhittade, som t ex jag-dagen (som är en egenvald dag att uppmärksamma ett stort skifte i mitt liv), Franciskusdagen (för jag fick en så speciell relation till Franciskus efter att ha besökt Assisi) och så någon enstaka högtid kopplad till italiensk och indisk kultur. För att de har kommit in i mitt liv på ett naturligt sätt och sedan blivit kvar. Älskar att få sätta ihop mina egna och min familjs traditioner. En högtid blir ett tillfälle att få stanna upp och reflektera lite. Ett återkommande mönster som blir en trygghet, något som håller en i handen genom tiden som går.

Turbulent i det yttre, turbulent också i det inre. Hur oviss och jobbig den här tiden än är så har jag funnit en inre plats att vila på. Jag har rivit upp i grunden. Ändå står jag stadigt, kanske stadigare än nånsin.

Det är som att jag behöver skarpa lägen i livet. Skilsmässa och uppbrott har skakat liv i mig gång efter annan. Jag vill inte vaggas in i sömn – jag vill vara vaken, levande! Och nu, i denna sårbara tid, dras allt till sin spets. Mycket onödigt faller bort av sig självt. Och det som betyder nåt utkristalliseras väldigt tydligt.

Sårbarheten ömsar mina skal och masker faller. Döden känns närmare. Både den egna och andras. Och med det, också livet. Den utmätta tiden tickar i öronen. Det finns saker jag bara måste hinna med. Säga det som ska sägas. Göra det som ska göras. Vara den jag ska vara.

Nu låter det som om jag är döende. Men det är jag ju faktiskt också. Det är vi allihop, hela tiden. Ett steg närmare för varje dag. Och mitt i en pandemi blir det också så tydligt. Hur fort allting kan vara över.

Kärleken blir tydlig. En känsla av att vilja se. Och att vilja ge. Och att förmedla kärleken. Medan tid finns. Varför älskar vi i smyg? Bara för att slippa visa oss sårbara. Sårbara är vi ändå alltid, vare sig vi visar det eller inte. Det händer något med en människa som lägger ner sin sköld och visar upp sin mjukaste punkt. Sårbarhet är en så viktig del av levandet och utvecklingen. Bakom trygga murar händer ingenting nytt.

En stor del av kärleken är också autenticitet. Att våga se på riktigt, inte skygga för problem, inte dra till med “positiva” klyschor – utan att titta, tala från hjärtat, agera från en magpunkt. Våga Vara Sann. Och det är långt ifrån alltid lätt. Det är det där sårbara igen.

Det senaste året har förändrat mig mycket. Jag har grävt upp marken som jag har stått på. Rivit upp fundamentala saker i mitt liv. Jag har börjat dras åt ett nytt håll, en ny riktning. Jag vet ännu inte vad det nya är. Men känslan är väldigt lugn. Jag känner mig stadig på fötterna, ibland lite vemodig, proppfull av kärlek, lugn. Lugn.

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.
Antoine de Saint-Exupéry

Jag älskar citatet från Den lille prinsen. I en värld där inget som inte syns med blotta ögat eller i ett mikroskop räknas, måste man påminna sig. Man måste påminna sig hela tiden. Det allra viktigaste är helt osynligt.

Inget av det viktigaste som utgör en människa går att se. Tankar, känslor, minnen. Inget av detta syns. Inte på nån röntgenbild, inte i ett mikroskop, inte om man efter döden skulle gå in i kroppen, obducera, finns dessa saker att få syn på, inte någonstans. Det finns inte en endaste vetenskapsman som någonsin har kunnat förklara vad en tanke egentligen är.

Samma med våra husdjur. Allt det där som vi tror vi älskar. Den mjuka pälsen, ögonen, sånt som gör att vi bara vill hålla och krama – det är inte alls det vi älskar. Vi älskar själva livet i kroppen. När livet lämnar en djurkropp drunknar vi inte längre i ögonen och vi vill heller inte längre klappa och krama. Det är inte framförallt ögonen som är vackra eller pälsen, utan det viktigaste är osynligt. Själva livet i kroppen. Det som vi egentligen älskar.

Det viktigaste är osynligt. Vi bara känner saker. Vi bara vet saker. Det finns inga bevis, ingen logik, inget som går att peka på. Det finns inget att se. Ändå vet vi.

Vissa saker ser vi bara med hjärtat. Det viktigaste ser vi bara med hjärtat. Osynlig kunskap växer ur hjärtat som ett frö ur fuktig jord.

Det osynliga kan verka som magi. Den som vet sådant som inte går att se kan tyckas synsk. Men det är inte magi, det är inte övernaturliga förmågor. Det är bara osynliga saker som vi ser med hjärtat. Alla gör det. Även om vi lever i en kultur som övervärderar det som vi ser med ögonen eller uppfattar med andra sinnen, såsom hörsel, känsel t ex.

Jag tänker på er. Ni som läser här. Fast jag inte ser er tänker jag på er ofta. Ofta. Även under en tung och, på bloggen, ganska tyst höst. Jag känner er närvaro, känner er kärlek, ert stöd, en samhörighet, våra osynliga band, genom veckor, månader och år som jag har skrivit här.

Allt verkligt viktigt i livet; Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Så viktigt att minnas. Så viktigt att lita på.

Jag är så glad att ni finns. Mycket kärlek till er ❤️ Och jag önskar er alla en god jul!

Bara timmar kvar nu. Till vintersolstånd och ljusets återkomst. Jag älskar den här natten. Alltid lika vacker, alltid lika magisk. Det ligger nåt i luften, nåt alldeles påtagligt.

Jag stillar mig, tänder ljus och rökelser. Älskar att bara sitta och känna in denna natt.

Låta hjärtat svämma över av tacksamhet. Jag lever. Jag får vara med ❤️ Mycket lycklig är jag för det.

Dagarna har gått så himla fort denna höst och så mycket har pågått i det tysta. Jag tror aldrig att jag har upplevt en höst försvinna i ett sånt tempo som denna.

Jag har jobbat extremt mycket. Jag har också befunnit mig i nåt känslomässigt tillstånd som är helt obeskrivligt. Liksom både stumt och hyperkänsligt på samma gång. Ja, jag ska nog inte ens försöka sätta ord på det. Överhuvudtaget har jag upplevt mycket som jag inte har ord för. Det har pågått mycket inuti som jag bara har behövt vara i.

Även om det är en fruktansvärd tid som vi är i på många sätt, med den härjande pandemin, befinner vi oss också i en mycket intressant tid. Det är inte bara därute som det händer mycket. Jag tror att många med mig också upplever att det händer mycket inuti. As without, so within.

Jag har i alla fall kastats in i en kraftig utvecklingsfas. Och ser många andra med mig som också går igenom saker.

Scrollar igenom mina flöden i sociala medier och blir alldeles matt. Så många ord, så många bilder. Julpynt, husdjur, senaste baket. Långa beskrivningar av problem eller glädjetjut. Orkar alla andra det här? Är det bara jag som inte orkar? Inte orkar läsa, inte orkar titta, inte orkar hävda mig. Det är som att mitt inre tempo skiljer sig från hela världens och när jag dessutom processar något så är det som att all min kraft går dit.

Jag har öppnat ett antal böcker under hösten också. Sådana som jag har trott att jag ska tycka om. Men märker att jag hela tiden kollar sidantalet som är kvar. Är den inte slut snart? Hur många sidor är det kvar på detta kapitel? Likadant när jag kollar på filmer eller serier. Som om jag inte riktigt fastnar. Jag gör ändlöst många pauser. Vill nånstans…men samtidigt inte. Rastlösheten är snabbt där.

Det låter nästan lite depressivt, hör jag själv, när inget som brukar engagera mig längre gör det. Men faktum är att jag är glad. Bara ointresserad. Och intrycks-trött. Har bara ett behov av att få vara ifred, från de flestas ord och bilder. Mina egna räcker just nu. Det är knappt jag orkar med dem faktiskt. Har inte velat skriva, rita, fota.

Men musik har funkat bra. Visst har jag alltid tyckt om musik, men jag har ändå aldrig vart nån riktig musikmänniska. Ord och bild har mera varit mina konstformer. Jag har ofta upplevt att jag störs av musik. Musik är direkt och högljutt och tar lätt över. Hur mycket jag än har tyckt om viss musik så har jag nästan alltid valt tystnad och naturljud framför musik. Men den här hösten har jag lyssnat en hel del på musik. Och känt att viss musik verkligen har bidragit till nån sorts läkande på djup nivå. På riktigt. Allt det som jag inte har funnit i böcker och film har jag funnit i musik; en känsla av att jag berörts djupt. Och när jag berörts så har det som vidrörts börjat läka.

Filmmusiken till Trois Couleurs: Bleu, Blanc, Rouge har spelat en central roll denna höst. Dramat, hysterin, melankolin, ömheten, tystnaden, vilan. Det har väckt så mycket i mig. Känslor som jag inte kommit åt på annat sätt. Och jag minns att även filmerna (åtminstone den blå och den röda filmen) också hade stor betydelse i mitt liv för sisådär 25 år sedan, när jag såg dem. Sedan var de bortglömde. Under en massa år. Tills musiken återigen gjorde entré i mitt liv. Och har spelats en hel årstid. Hösten som blev till vinter. Och ändå, samma musik i mina hörlurar. Som att jag inte riktigt är klar. Ett bakgrundsbrus jag har behövt för att hantera. Processer. Jag har tyckt om att musiken har tagit ett kliv fram denna höst när ord och bild, som egentligen är mina, bara har känts stumma och tomma. Otillräckliga.

På kvällarna har jag lyckats behålla mina små stunder för mig själv. Bara nån halvtimme av sittande, mediterande, reflekterande. Knappt orkat skriva eller rita som jag vanligtvis gör lite varje kväll. Bara varit. Andats. Druckit te. Trois couleurs. Andats lite till.

Jag har haft en stark känsla genom hösten om att det här är bara början.

Vad är bara början? Och början på vad? Ingen aning. Men det har funnits som en tydlig röst i mig.

Det är nu det börjar.

Lång promenad idag med världens bästa sällskap i detta ändlöst vackra, dimmiga landskap. Det sägs att slöjorna mellan olika dimensioner och andra världar är tunna under allhelgonahelgen, att det går att förnimma mer än vanligt.

Kanske ligger det nån sanning däri. Jag vet i alla fall att jag alltid känner mig ovanligt öppnad runt den här tiden på året. Så även detta år. Insvept i denna vackra, dansande dimma. Med öppnad menar jag som en hjärtöppning, som att jag känner mer, är mer sårbar, mer påverkbar, att jag öppnar upp för djupa känslor och samtal på ett annat sätt. Och att det bara händer. Det är något som kommer som en naturlig våg. Av dimma, mörker, fullmåne – jag vet inte vad. Men jag upplever inte att jag gör nåt särskilt för att bjuda in denna hjärtöppning som kommer till mig med jämna mellanrum. Plötsligt är den där. Och lika plötsligt är den borta.

Jag tänker ganska ofta på de döda, de som har gått före mig. Både människor som jag har känt och andra, som jag kanske bara känner genom ord i böcker. De som skriver och har funnits genom hela mitt liv som vänner, igenkänning och tröst. Ibland tittar jag på gamla svartvita släktbilder. Tycker om att iaktta människornas ansikten och tänka på att de nyss varit lika levande som jag. Att de också haft alla dessa känslor och tankar och ord. Att livet har varit lika verkligt och viktigt för dem som det är för oss. Och så på ett ögonblick är det över och efter bara nån generation så finns ingen kvar som ens minns att de har funnits. Och var finns alla dessa själar nu?

Döden ger perspektiv på livet. Det får det att kännas både viktigare och oviktigare på samma gång. Alltså, som att det är viktigt att ta vara på tiden och att leva sant. Men att ta det på lite mindre blodigt allvar.

Hela det här senaste halvåret, med pandemin, har döden känts ännu närmare. Och det har inte bara varit negativt. Döden ger livet konturer, får det att kännas mer verkligt. Liksom jag alltid känner mig mer levande på hösten, när allting omkring mig dör. Jag behöver kontrasten.

Mitt under promenaden iakttog vi den här stilla svarta katten. Den satt och vakade över fälten. För mig är svarta katter ett tecken. Så har det alltid varit. Den svarta katten har alltid varit häxans katt, på gamla tecknade bilder och i sagor. Och den är för mig ett tecken på något “övernaturligt”, något mystiskt, kopplat till andra dimensioner. Därför blev jag glad av att se den i dimman denna allhelgonahelg.

När vi kommer hem är vi kalla och frusna och jag är lycklig men vill ändå gråta av alla känslor, av ha dig här, ha dig så nära igen. Jag tar en varm dusch, gråter där. Det är inte så att jag vill dölja känslor, men ibland vill jag inte ha fokus på dem.

När jag kommer ut är maten framdukad och vinet upphällt och jag vill bara stanna tiden. Detta köksbord med tända ljus, varm mat och vin. Och du. Och dimman utanför. Det är vår tid nu. Det är vi som lever nu.

Efteråt bäddar vi ner oss i soffan. Värmen från era kroppar. Två ben slängda över mina. Människor och djur. Och brinnande ljus. Vi kollar på The Alienist. Jag är där, men ändå inte. Jag är också någon helt annanstans. Som svävandes ovanför rummet, iakttagandes alltihop. Som en helt annan närvaro. Ibland är kärlek så svårt. Andra gånger är det inte det. Jag lever. Och jag är mycket medveten om det.