Livet

Jag är inne på ett stort vackert bibliotek. Det påminner om kungliga biblioteket i Stockholm. Eller kanske ett bibliotek utomlands. Runtom mig i hyllorna står massor av vackra och gamla böcker med läderpärmar. Jag känner en sorts vördnad av att gå runt bland böckerna. Mina klackskor klickar rytmiskt i stengolvet när jag går runt. Det är osäkert om jag jobbar där eller om jag är ute efter nån särskild bok.

Helt plötsligt får jag syn på en kvinna som ler mot mig. Jag ler tillbaks. Känner mig lite blyg i ögonkontakten. Jag känner igen henne. Inte väl, utan bara väldigt vagt. Och jag ser på hennes ansikte att hon känner igen mig med.

Jag svänger runt hörnet och hon försvinner ur mitt synfält. Genast kommer en trängande känsla över mig. Jag behöver gå fram till henne och presentera mig! Det är en känsla av att hon behöver mig till nåt, hon behöver veta vem jag är. Jag vänder på klacken och springer ifatt henne, ner för två branta trappor och genom en stor bibliotekssal springer jag och hör ljudet av mina klackar.

Väl framme vänder hon sig om och jag sticker fram handen och presenterar mig: “Det är jag som är drömtolkaren” hör jag mig själv säga.

Sen vaknar jag.

Scenen ovan är tagen ur en av alla dessa drömmar jag har och som jag numera antecknar flitigt i en anteckningsbok. Jag vet att den är kopplad till en händelse ur mitt vakna liv tidigare under dagen. Jag är ute på landet och tar bilen till en liten skogsstig i närheten för att ta en långpromenad. På promenaden träffar jag på en man som går ihop med en hel grupp människor om 4-5 personer. Jag ser hur mannen reagerar kraftigt när han ser mig. Han ser mycket förvånad ut och utbrister “Nämen hej!!”. “Hej” svarar jag och fortsätter förbi. Mannen ser vänlig ut och jag känner igen honom också, men vagt. Vem är han? Och vem skulle jag känna igen här ute, 15 minuters bilväg från vårt lantställe? Här brukar jag aldrig nånsin träffa någon jag känner. Kan jag ha träffat någon från mitt vanliga liv, i Uppsala, härute? Tiotals mil ifrån mitt hem. Eller misstog han mig för nån annan? Men jag kände ju också igen honom. Bilden av mannens ansikte finns kvar på min näthinna resten av dagen. Vem är han?

Drömmen på biblioteket kommer direkt natten efter vårt möte i skogen och jag vet därför att den på nåt sätt är kopplad till mötet. Det är en liknande känsla av igenkänning i drömmen.

Jag tittar på era frågor sen sist jag skrev om drömmar. Tycker du att drömmarna förklarar mer av det som händer om dagarna?

Inte på ett så konkret sätt alltid. Men ofta hintar drömmarna om saker som kan finnas hos mig undermedvetet. Varför är jag på ett bibliotek i drömmen? Vad står biblioteket för, för mig? Kunskap, visdom, studiemiljö. Varför representeras mannen av en kvinna i drömmen? Kanske är han förknippad med en feminin egenskap eller energi. Varför presenterar jag mig som drömtolkaren?! Att uppmärksamma drömmarna gör ofta att jag kommer vidare och djupare med saker.

Men mest av allt handlar det inte om att få tydliga svar utan snarare om nåt abstrakt och subtilt som jag inte kan förklara, utan som man måste uppleva själv. Ändå ger det mig så oerhört mycket. Jag känner mig öppnad på nåt sätt och uppkopplad mot nåt osynligt nätverk av visdom och klarhet.

Berätta mer om hur drömmarna påverkar dig..på vilket sätt använder du dom när du är vaken? var en annan kommentar från er läsare.

De påverkar mig mycket! På, som sagt, oförklarliga vis. Jag använder dem på så sätt att jag skriver ner dem. Och reflekterar över dem och deras symbolspråk. Och så upplever jag att jag får nåt tillbaks bara genom att uppmärksamma dem på detta sätt. Kanske på samma sätt som när man uppmärksammar och sitter still med en stark känsla. Det går också att likna vid meditation. Ingenting konkret händer. Ändå händer något mycket konkret. Just när man inte försöker “göra” nånting, förändra något, när man mediterar. Att uppmärksamma och bli medveten om kan vara allt som behövs för att på djupet förändra något stort i ens tillvaro.

Jag rekommenderar er verkligen att jobba med era drömmar, dvs skriva ner dem, reflektera över dem, kanske hitta någon att dela dem med och reflektera tillsammans. Oerhört kraftfulla processer sätts i omlopp. Jag tror ni kommer märka fler synkroniciteter är normalt. Och ni kommer nog också, som jag, märka att det inte finns ord, språk, nog att förklara vad det är som händer och varför det känns så meningsfullt att uppmärksamma drömmarna. Upplevelsen är lika mystisk, gäckande och svårfångad som drömmarna själva.

Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.
C.G Jung

Bland det mest livsomvälvande som har hänt mig på sistone är att jag har gått med i en grupp för att tolka drömmar tillsammans. Jag har varit intresserad av drömmar, tolkat och skrivit om drömmar i hela mitt liv. Men aldrig ihop med andra och aldrig såhär metodiskt som jag gör nu. Och jag kan inte med ord beskriva vad dessa digitala träffar har gjort med mig. Det är som att jag ser med nya ögon på allt.

Det är som om jag lever i två olika världar, två dimensioner, numera. Båda lika verkliga, båda lika angelägna. Det har blivit spännande att somna. Jag vet aldrig vart jag kommer ta vägen, vad jag kommer att få uppleva.

Det går inte att styra och manipulera i drömmen. Man måste lära sig att lyssna och ställa frågor, bjuda in och begrunda det som man ännu inte har förstått.

Det slår mig också vilken enorm rikedom som finns tillgänglig för oss i drömmarnas värld. När vi inte uppmärksammar den är det som om vi lever ett kringskuret liv, en hel dimension fattigare. Och vi vet inte om det förrän vi tar ett fullkomligt kliv in i drömmen, det undermedvetna. Vi vet inte om det förrän vi tar drömmarna på allvar. Där finns så många budskap till oss själva om oss själva och våra liv i vaket tillstånd.

Jag märker också hur mitt liv i vaket tillstånd påverkas av att jag, metodiskt och konstant, drar med mig mina drömmar in i mina dagar numera. Drömfragment, bilder, som jag intuitivt känner har en stor betydelse för något i mitt vakna liv. Det är inte alltid som jag förstår hur. Men bara att låta minnesbilden få finnas där gör något med bägge dimensioner.

Jag har varit med om flera märkliga och synkronistiska händelser under denna relativt korta tid som jag har jobbat intensivt med mina drömmar, själv och ihop med andra.

Jag tänker ofta på att jag skulle vilja dela med mig mer med er om vad jag är med om. Just för att jag ofta känner mig ensam med dessa upplevelser. Men på sistone har jag känt mig lite låst. Det är så svårt att dela med mig utan att lämna ut andra runt omkring mig.

Det finns ett samband mellan yttre och inre verklighet. Det som möter oss ute i världen kan vara en spegling av något som finns begravt så djupt i vårt omedvetna psyke att vi inte ens i vår vildaste fantasi kan tro att det finns där. Men drömmarna kan hjälpa oss att få syn på det.

Just nu vibrerar och gungar allt i min vakna värld. När man börjar dra i en tråd någonstans så är det som att allt är fastknutet med vartannat och allt annat i ens verklighet också börjar röra på sig. Det händer saker på alla plan just nu och det är spännande att kunna vara med och iaktta. Jag är helt säker på att allt är kopplat till drömmarnas värld. Att ha dragit in nattens undermedvetet skapade bilder in i den stressiga vardagen har förändrat allt för mig. Det är inte två helt skilda världar. Även om det kan tyckas så vid första anblick så är de mer besläktade med varandra än man först kan tro. Det är magiskt att se kopplingen, befriande.

Det omedvetnas outgrundliga djup slukar upp mig om natten och från en djup sömn går jag till en annan, lättare sömn.
Den som kallas vanligt liv.

Turbulent i det yttre, turbulent också i det inre. Hur oviss och jobbig den här tiden än är så har jag funnit en inre plats att vila på. Jag har rivit upp i grunden. Ändå står jag stadigt, kanske stadigare än nånsin.

Det är som att jag behöver skarpa lägen i livet. Skilsmässa och uppbrott har skakat liv i mig gång efter annan. Jag vill inte vaggas in i sömn – jag vill vara vaken, levande! Och nu, i denna sårbara tid, dras allt till sin spets. Mycket onödigt faller bort av sig självt. Och det som betyder nåt utkristalliseras väldigt tydligt.

Sårbarheten ömsar mina skal och masker faller. Döden känns närmare. Både den egna och andras. Och med det, också livet. Den utmätta tiden tickar i öronen. Det finns saker jag bara måste hinna med. Säga det som ska sägas. Göra det som ska göras. Vara den jag ska vara.

Nu låter det som om jag är döende. Men det är jag ju faktiskt också. Det är vi allihop, hela tiden. Ett steg närmare för varje dag. Och mitt i en pandemi blir det också så tydligt. Hur fort allting kan vara över.

Kärleken blir tydlig. En känsla av att vilja se. Och att vilja ge. Och att förmedla kärleken. Medan tid finns. Varför älskar vi i smyg? Bara för att slippa visa oss sårbara. Sårbara är vi ändå alltid, vare sig vi visar det eller inte. Det händer något med en människa som lägger ner sin sköld och visar upp sin mjukaste punkt. Sårbarhet är en så viktig del av levandet och utvecklingen. Bakom trygga murar händer ingenting nytt.

En stor del av kärleken är också autenticitet. Att våga se på riktigt, inte skygga för problem, inte dra till med “positiva” klyschor – utan att titta, tala från hjärtat, agera från en magpunkt. Våga Vara Sann. Och det är långt ifrån alltid lätt. Det är det där sårbara igen.

Det senaste året har förändrat mig mycket. Jag har grävt upp marken som jag har stått på. Rivit upp fundamentala saker i mitt liv. Jag har börjat dras åt ett nytt håll, en ny riktning. Jag vet ännu inte vad det nya är. Men känslan är väldigt lugn. Jag känner mig stadig på fötterna, ibland lite vemodig, proppfull av kärlek, lugn. Lugn.

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.
Antoine de Saint-Exupéry

Jag älskar citatet från Den lille prinsen. I en värld där inget som inte syns med blotta ögat eller i ett mikroskop räknas, måste man påminna sig. Man måste påminna sig hela tiden. Det allra viktigaste är helt osynligt.

Inget av det viktigaste som utgör en människa går att se. Tankar, känslor, minnen. Inget av detta syns. Inte på nån röntgenbild, inte i ett mikroskop, inte om man efter döden skulle gå in i kroppen, obducera, finns dessa saker att få syn på, inte någonstans. Det finns inte en endaste vetenskapsman som någonsin har kunnat förklara vad en tanke egentligen är.

Samma med våra husdjur. Allt det där som vi tror vi älskar. Den mjuka pälsen, ögonen, sånt som gör att vi bara vill hålla och krama – det är inte alls det vi älskar. Vi älskar själva livet i kroppen. När livet lämnar en djurkropp drunknar vi inte längre i ögonen och vi vill heller inte längre klappa och krama. Det är inte framförallt ögonen som är vackra eller pälsen, utan det viktigaste är osynligt. Själva livet i kroppen. Det som vi egentligen älskar.

Det viktigaste är osynligt. Vi bara känner saker. Vi bara vet saker. Det finns inga bevis, ingen logik, inget som går att peka på. Det finns inget att se. Ändå vet vi.

Vissa saker ser vi bara med hjärtat. Det viktigaste ser vi bara med hjärtat. Osynlig kunskap växer ur hjärtat som ett frö ur fuktig jord.

Det osynliga kan verka som magi. Den som vet sådant som inte går att se kan tyckas synsk. Men det är inte magi, det är inte övernaturliga förmågor. Det är bara osynliga saker som vi ser med hjärtat. Alla gör det. Även om vi lever i en kultur som övervärderar det som vi ser med ögonen eller uppfattar med andra sinnen, såsom hörsel, känsel t ex.

Jag tänker på er. Ni som läser här. Fast jag inte ser er tänker jag på er ofta. Ofta. Även under en tung och, på bloggen, ganska tyst höst. Jag känner er närvaro, känner er kärlek, ert stöd, en samhörighet, våra osynliga band, genom veckor, månader och år som jag har skrivit här.

Allt verkligt viktigt i livet; Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Så viktigt att minnas. Så viktigt att lita på.

Jag är så glad att ni finns. Mycket kärlek till er ❤️ Och jag önskar er alla en god jul!

Bara timmar kvar nu. Till vintersolstånd och ljusets återkomst. Jag älskar den här natten. Alltid lika vacker, alltid lika magisk. Det ligger nåt i luften, nåt alldeles påtagligt.

Jag stillar mig, tänder ljus och rökelser. Älskar att bara sitta och känna in denna natt.

Låta hjärtat svämma över av tacksamhet. Jag lever. Jag får vara med ❤️ Mycket lycklig är jag för det.

Dagarna har gått så himla fort denna höst och så mycket har pågått i det tysta. Jag tror aldrig att jag har upplevt en höst försvinna i ett sånt tempo som denna.

Jag har jobbat extremt mycket. Jag har också befunnit mig i nåt känslomässigt tillstånd som är helt obeskrivligt. Liksom både stumt och hyperkänsligt på samma gång. Ja, jag ska nog inte ens försöka sätta ord på det. Överhuvudtaget har jag upplevt mycket som jag inte har ord för. Det har pågått mycket inuti som jag bara har behövt vara i.

Även om det är en fruktansvärd tid som vi är i på många sätt, med den härjande pandemin, befinner vi oss också i en mycket intressant tid. Det är inte bara därute som det händer mycket. Jag tror att många med mig också upplever att det händer mycket inuti. As without, so within.

Jag har i alla fall kastats in i en kraftig utvecklingsfas. Och ser många andra med mig som också går igenom saker.

Scrollar igenom mina flöden i sociala medier och blir alldeles matt. Så många ord, så många bilder. Julpynt, husdjur, senaste baket. Långa beskrivningar av problem eller glädjetjut. Orkar alla andra det här? Är det bara jag som inte orkar? Inte orkar läsa, inte orkar titta, inte orkar hävda mig. Det är som att mitt inre tempo skiljer sig från hela världens och när jag dessutom processar något så är det som att all min kraft går dit.

Jag har öppnat ett antal böcker under hösten också. Sådana som jag har trott att jag ska tycka om. Men märker att jag hela tiden kollar sidantalet som är kvar. Är den inte slut snart? Hur många sidor är det kvar på detta kapitel? Likadant när jag kollar på filmer eller serier. Som om jag inte riktigt fastnar. Jag gör ändlöst många pauser. Vill nånstans…men samtidigt inte. Rastlösheten är snabbt där.

Det låter nästan lite depressivt, hör jag själv, när inget som brukar engagera mig längre gör det. Men faktum är att jag är glad. Bara ointresserad. Och intrycks-trött. Har bara ett behov av att få vara ifred, från de flestas ord och bilder. Mina egna räcker just nu. Det är knappt jag orkar med dem faktiskt. Har inte velat skriva, rita, fota.

Men musik har funkat bra. Visst har jag alltid tyckt om musik, men jag har ändå aldrig vart nån riktig musikmänniska. Ord och bild har mera varit mina konstformer. Jag har ofta upplevt att jag störs av musik. Musik är direkt och högljutt och tar lätt över. Hur mycket jag än har tyckt om viss musik så har jag nästan alltid valt tystnad och naturljud framför musik. Men den här hösten har jag lyssnat en hel del på musik. Och känt att viss musik verkligen har bidragit till nån sorts läkande på djup nivå. På riktigt. Allt det som jag inte har funnit i böcker och film har jag funnit i musik; en känsla av att jag berörts djupt. Och när jag berörts så har det som vidrörts börjat läka.

Filmmusiken till Trois Couleurs: Bleu, Blanc, Rouge har spelat en central roll denna höst. Dramat, hysterin, melankolin, ömheten, tystnaden, vilan. Det har väckt så mycket i mig. Känslor som jag inte kommit åt på annat sätt. Och jag minns att även filmerna (åtminstone den blå och den röda filmen) också hade stor betydelse i mitt liv för sisådär 25 år sedan, när jag såg dem. Sedan var de bortglömde. Under en massa år. Tills musiken återigen gjorde entré i mitt liv. Och har spelats en hel årstid. Hösten som blev till vinter. Och ändå, samma musik i mina hörlurar. Som att jag inte riktigt är klar. Ett bakgrundsbrus jag har behövt för att hantera. Processer. Jag har tyckt om att musiken har tagit ett kliv fram denna höst när ord och bild, som egentligen är mina, bara har känts stumma och tomma. Otillräckliga.

På kvällarna har jag lyckats behålla mina små stunder för mig själv. Bara nån halvtimme av sittande, mediterande, reflekterande. Knappt orkat skriva eller rita som jag vanligtvis gör lite varje kväll. Bara varit. Andats. Druckit te. Trois couleurs. Andats lite till.

Jag har haft en stark känsla genom hösten om att det här är bara början.

Vad är bara början? Och början på vad? Ingen aning. Men det har funnits som en tydlig röst i mig.

Det är nu det börjar.