Livet

Jag drömmer ofta om vatten. Att jag är i vatten, simmar, att jag ser ut över vatten, har en pool hemma, är på en båt på vattnet, översköljs av vatten osv. Vatten är helt enkelt ofta förekommande i mina drömmar.

Men bilden är alltid: Jag och vatten.

Men den här drömmen var helt ny. I en av sommarens drömmar var jag vatten. Vattnet var jag. Jag hade tagit skepnaden av ett stormande hav. Min kropp var en naturkraft. Jag kunde känna vågorna som mina armar. Och strömmarna var som krusningar djupt inne i min kropp.

Jag drog mig tillbaks och kastades fram i vågor över en strand. Plötsligt var det som att hela min kropp drogs bort från stranden och något sugande drog mig in, in, in. Och ännu mer in. In. In. Som en förberedelse för en jättevåg, en tsunami? Och jag blev hängandes där.

Drömmen berörde mig mycket. Har spenderat mycket tid i sommar att fundera kring den. Känslan var så stark och involverade hela min kropp. Och jag vaknade lite förändrad efter den.

We overvalue what we perceive with our physical senses, and undervalue what we know to be true in our hearts. ~ Marianne Williamson

Idag är det 8/8, Lion’s Gate, en stor astrologisk händelse med nya starka energier. Ni som är känsliga för energier kan märka av att allt som redan finns förstärks, känns mer. Allt blir tydligare, dras till sin spets, hamnar i ljuset. Inte bara idag, utan redan några dagar innan och några dagar efter Lion’s Gate.

Mycket annat känns också. En ökad spänning och en ökad trötthet. Själv har jag upplevt en sorts sorg. En som inte är personlig, utan mer en världens sorg. Har tänkt på Aslan i Narnia. Hans hängande huvud och tunga hjärta. Så har jag upplevt det. Men jag vet att det är tillfälligt. Det är övergående. Och nåt nytt tar snart vid.

Jag tycker om att iaktta mig själv i perioder av svårmod. Ibland är det som att jag måste fixa bort det snabbt, det är outhärdligt. Jag har svårt att bara vara med den låga energi som är. Andra gånger kan jag vara väldigt tålmodig, uthållig. Som att jag kan bära mer. Jag tror att det blir lättare när jag förstår det. Är det astrologi (händelser i rymden), är det hormoner eller nåt som händer omkring mig (i min närmiljö)? Numera är jag förberedd på Lion’s Gate och att jag vissa år reagerar starkt på den. Nu är också brytningen mellan semester och arbete som tar vid. Ytterligare nåt som påverkar mig mycket. Att vänja mig vid arbetsdagar igen, ett annat tempo.

Det har varit tuffa dagar fram till Lion’s Gate i år. Och något säger mig att Lion’s Gate 2021 till Lion’s Gate 2022 är en mycket viktig period. För oss alla. En sån vetskap som bara finns i hjärtat utan att jag vet hur, varför, varifrån. Jag försöker andas igenom allt och bara vara med allt det som känns. Och det är mycket. Jag har hjärtat fullt.

Jag märker att jag går och letar tecken. Jag känner mig oftast så guidad i tillvaron. Känner livets ström och flyter med. Alltid hållen, nära nära. I hjärtat har alltid funnits en djup kontakt med något gudomligt. I den kontakten finns en självklar trygghet. Jag är aldrig ensam.

Men känner mig vilsen nu. Ser inga tecken. Känner ingen guidning. Inser att beslutet måste göras ändå. På egen hand. Jag tror aldrig jag har fattat ett stort beslut själv. Och det skrämmer mig. Men det är kanske det som är poängen; att jag behöver fatta ett alldeles eget beslut. Att jag är mogen för det.

Jag spenderar så mycket tid jag kan i naturen. Det är mitt sätt att stilla mig, att själv bli lika stilla som träden och vattnet omkring mig. Bli ett med jorden, liksom trädet få rötter att borra ner där. Att komma till vetskap.

Älskar denna enkla sysselsättning. Att ligga i en solstol i trädgården och iaktta molnformationer. Höra insekter surra. Låta tankar och känslor flöda fritt. Se solkatter leka på mina nakna ben.

Det är så mycket jag behöver ta ställning till. Men inte nu. Just nu; inget annat än jag, molnen och mina andetag.

Följer rytmen i andningen. Ingenting behöver jag göra själv. Andningen händer mig. Höjningen och sänkningen av magen när luften kommer in i kroppen och lämnar. I exakt denna stund drabbar samma rörelse varje människa på jorden.

En sorts islossning. Mycket som inte har fått plats får nu finnas.

I drömmen kommer min dotter simmandes mot mig och när jag närmar mig för att ta upp henne ser jag att hon är infrusen i ett isblock.

Vattnet läker mig. Jag kan känna det. Hur jag dras till allt vatten. Sjön, havet. Bada. Simma. Dyka. Ligga under ytan med en snorkel. Eller hålla andan strax under ytan. Eller att sitta och titta på det.

Vattnet är varmt här. Som flödande blod. Och jag tinar. Smältdroppar från mina ögon. Och havet tar emot dem. Som de tar emot allt.

Egentligen händer inte så mycket alls. Allt är mycket stilla. Jag doppar mig på morgonen och ligger sedan och torkar i solen. Kör hem under tystnad. Är hemma redan vid 11. Äter lunch och ser lite på TV. Skriver lite på messenger med P. Stryker skjortor till M. Ligger sedan i soffan och bara tittar i taket. Tänker. Är. Tills det är dags att börja med middagen.

En knut formas bakom bröstbenet. Vet att jag måste skärpa mig. Som att jag inte kan vara mig själv när jag inte är själv.

Vi äter i trädgården. F kommer också förbi och äter med oss. De dricker vin. Jag dricker vatten. Jag har inget emot vin. Men det är något med vardagssörplandet som jag har så svårt för. Vin lägger locket på. Men jag vill ha locket av. Bröstet öppet. Smärtan skarp.

Fixar lite i köket. Skissar lite på en teckning. Skriver lite. Matar fåglarna.

På kvällarna tänker jag alltid på dig. Undrar vad du gör. Vem du är med. Till synes förlorar jag mig i en deckare. Men egentligen tänker jag på dig.

Iakttar svalorna.

På ytan händer inte mycket alls. Inte mycket alls. På ytan.