Livet

Do you have the patience to wait till your mud settles and the water is clear? Can you remain unmoving till the right action arises by itself? Lao Tsu

I natt är månen full och jag sitter i min ensamhet och reflekterar. Har tänt ett par ljus. Så betydelsefullt det är att bara sitta i lågornas sken, bara känna efter. Inget mer behöver hända. Tänk att något så litet kan vara så stort. Sitta, andas, vara, vara stilla. Allting känns mer när månen är full.

Ändå är det mest naturliga så jobbigt för många. Det kryper i somliga. Man måste ta upp mobilen. Göra sig hörd. Eller få intryck. Vad som helst som inte innebär att vara stilla med sig själv.

Jag får ibland höra att det är flummigt att sitta stilla och andas. Finns det något som är mindre flummigt? När uppmärksamheten dras tillbaka från världens drama och man får tid att vara med det som är verkligt här och nu.

Jag väntar på att mitt vatten ska klarna och att nästa rörelse ska komma till mig naturligt.

Under tiden lyser månen över mig som en lampa.

Två månader av total tystnad här. Ni kanske tror att jag har glömt er. Det har jag inte. Ni finns hos mig alltid.

Ibland blir man bara tyst. Jag har haft en sån längtan bort från rampljuset. Att få vara med mitt eget, att få slippa dela. Jag har heller inte tagit in så mycket av andras. Bara varit i min egna, stilla energi efter att dagens arbete avslutats.

Och det har funnits mycket. Pågått mycket i mitt liv. Pågår. En intensiv tid på alla sätt. Och en på många sätt mörk och tung höst för mig, såhär långt. Men också, så kärleksfull. Så oerhört mycket kärlek runt om mig just nu. Som att den kommer från alla håll, samtidigt.

Jag vet att ni är många med långa känselspröt som läser här. Och ni känner det också, tyngden i livet nu. Det är inte bara vårt personliga, även om det kan verka så vid första anblick. Det är på en kollektiv nivå som det är tungt och riktigt mörkt nu.

Det som har burit mig genom månader är drömmarna och det arbete jag gör där. Det känns för mig så oerhört meningsfullt och viktigt.

Annars njuter jag så av årstiden. Älskar denna tid på året mer än någon annan. Som att jag för några korta veckor är i mitt rätta element. Mitten av oktober till mitten av november är den finaste tiden på året. Tystnaden och stillheten som lägger sig som en varm filt över en för rörig och för aktiv värld. En tid då det är fullt tillåtet att gå i ide, åtminstone efter arbetstid.

Idag har jag cyklat 3,2 mil. Fikat på en sten i skogen. Och sedan legat i soffan med tända ljus bredvid och ett halvt kilo rosenkvarts på bröstet och läst den fantastiska Catching the Thread. En så fin söndag.

Jag drömmer ofta om vatten. Att jag är i vatten, simmar, att jag ser ut över vatten, har en pool hemma, är på en båt på vattnet, översköljs av vatten osv. Vatten är helt enkelt ofta förekommande i mina drömmar.

Men bilden är alltid: Jag och vatten.

Men den här drömmen var helt ny. I en av sommarens drömmar var jag vatten. Vattnet var jag. Jag hade tagit skepnaden av ett stormande hav. Min kropp var en naturkraft. Jag kunde känna vågorna som mina armar. Och strömmarna var som krusningar djupt inne i min kropp.

Jag drog mig tillbaks och kastades fram i vågor över en strand. Plötsligt var det som att hela min kropp drogs bort från stranden och något sugande drog mig in, in, in. Och ännu mer in. In. In. Som en förberedelse för en jättevåg, en tsunami? Och jag blev hängandes där.

Drömmen berörde mig mycket. Har spenderat mycket tid i sommar att fundera kring den. Känslan var så stark och involverade hela min kropp. Och jag vaknade lite förändrad efter den.

Jag märker att jag går och letar tecken. Jag känner mig oftast så guidad i tillvaron. Känner livets ström och flyter med. Alltid hållen, nära nära. I hjärtat har alltid funnits en djup kontakt med något gudomligt. I den kontakten finns en självklar trygghet. Jag är aldrig ensam.

Men känner mig vilsen nu. Ser inga tecken. Känner ingen guidning. Inser att beslutet måste göras ändå. På egen hand. Jag tror aldrig jag har fattat ett stort beslut själv. Och det skrämmer mig. Men det är kanske det som är poängen; att jag behöver fatta ett alldeles eget beslut. Att jag är mogen för det.

Jag spenderar så mycket tid jag kan i naturen. Det är mitt sätt att stilla mig, att själv bli lika stilla som träden och vattnet omkring mig. Bli ett med jorden, liksom trädet få rötter att borra ner där. Att komma till vetskap.

Älskar denna enkla sysselsättning. Att ligga i en solstol i trädgården och iaktta molnformationer. Höra insekter surra. Låta tankar och känslor flöda fritt. Se solkatter leka på mina nakna ben.

Det är så mycket jag behöver ta ställning till. Men inte nu. Just nu; inget annat än jag, molnen och mina andetag.

Följer rytmen i andningen. Ingenting behöver jag göra själv. Andningen händer mig. Höjningen och sänkningen av magen när luften kommer in i kroppen och lämnar. I exakt denna stund drabbar samma rörelse varje människa på jorden.

En sorts islossning. Mycket som inte har fått plats får nu finnas.

I drömmen kommer min dotter simmandes mot mig och när jag närmar mig för att ta upp henne ser jag att hon är infrusen i ett isblock.

Vattnet läker mig. Jag kan känna det. Hur jag dras till allt vatten. Sjön, havet. Bada. Simma. Dyka. Ligga under ytan med en snorkel. Eller hålla andan strax under ytan. Eller att sitta och titta på det.

Vattnet är varmt här. Som flödande blod. Och jag tinar. Smältdroppar från mina ögon. Och havet tar emot dem. Som de tar emot allt.