Livet

Lång promenad idag med världens bästa sällskap i detta ändlöst vackra, dimmiga landskap. Det sägs att slöjorna mellan olika dimensioner och andra världar är tunna under allhelgonahelgen, att det går att förnimma mer än vanligt.

Kanske ligger det nån sanning däri. Jag vet i alla fall att jag alltid känner mig ovanligt öppnad runt den här tiden på året. Så även detta år. Insvept i denna vackra, dansande dimma. Med öppnad menar jag som en hjärtöppning, som att jag känner mer, är mer sårbar, mer påverkbar, att jag öppnar upp för djupa känslor och samtal på ett annat sätt. Och att det bara händer. Det är något som kommer som en naturlig våg. Av dimma, mörker, fullmåne – jag vet inte vad. Men jag upplever inte att jag gör nåt särskilt för att bjuda in denna hjärtöppning som kommer till mig med jämna mellanrum. Plötsligt är den där. Och lika plötsligt är den borta.

Jag tänker ganska ofta på de döda, de som har gått före mig. Både människor som jag har känt och andra, som jag kanske bara känner genom ord i böcker. De som skriver och har funnits genom hela mitt liv som vänner, igenkänning och tröst. Ibland tittar jag på gamla svartvita släktbilder. Tycker om att iaktta människornas ansikten och tänka på att de nyss varit lika levande som jag. Att de också haft alla dessa känslor och tankar och ord. Att livet har varit lika verkligt och viktigt för dem som det är för oss. Och så på ett ögonblick är det över och efter bara nån generation så finns ingen kvar som ens minns att de har funnits. Och var finns alla dessa själar nu?

Döden ger perspektiv på livet. Det får det att kännas både viktigare och oviktigare på samma gång. Alltså, som att det är viktigt att ta vara på tiden och att leva sant. Men att ta det på lite mindre blodigt allvar.

Hela det här senaste halvåret, med pandemin, har döden känts ännu närmare. Och det har inte bara varit negativt. Döden ger livet konturer, får det att kännas mer verkligt. Liksom jag alltid känner mig mer levande på hösten, när allting omkring mig dör. Jag behöver kontrasten.

Mitt under promenaden iakttog vi den här stilla svarta katten. Den satt och vakade över fälten. För mig är svarta katter ett tecken. Så har det alltid varit. Den svarta katten har alltid varit häxans katt, på gamla tecknade bilder och i sagor. Och den är för mig ett tecken på något “övernaturligt”, något mystiskt, kopplat till andra dimensioner. Därför blev jag glad av att se den i dimman denna allhelgonahelg.

När vi kommer hem är vi kalla och frusna och jag är lycklig men vill ändå gråta av alla känslor, av ha dig här, ha dig så nära igen. Jag tar en varm dusch, gråter där. Det är inte så att jag vill dölja känslor, men ibland vill jag inte ha fokus på dem.

När jag kommer ut är maten framdukad och vinet upphällt och jag vill bara stanna tiden. Detta köksbord med tända ljus, varm mat och vin. Och du. Och dimman utanför. Det är vår tid nu. Det är vi som lever nu.

Efteråt bäddar vi ner oss i soffan. Värmen från era kroppar. Två ben slängda över mina. Människor och djur. Och brinnande ljus. Vi kollar på The Alienist. Jag är där, men ändå inte. Jag är också någon helt annanstans. Som svävandes ovanför rummet, iakttagandes alltihop. Som en helt annan närvaro. Ibland är kärlek så svårt. Andra gånger är det inte det. Jag lever. Och jag är mycket medveten om det.

Det är vår eller kanske försommar och jag får en stark ingivelse att jag ska skicka en specifik bok till en ytlig bekant.

Boken ifråga är Jungs självbiografi. En favorit. Men som jag inte har ägnat särskilt mycket uppmärksamhet de senaste åren. Jag tar upp boken i handen och bläddrar förstrött. Fastnar, som alltid när jag håller den i handen, vid några speciella rader som talar till mig. Men ställer sedan tillbaks den i hyllan.

En så oerhört fånig tanke, hör jag i mig. Varför ska jag skicka den? Och varför till henne?! Jag känner ju henne knappt. Så inställsamt. Pinsamt, rent ut sagt.

Jag skickar aldrig boken. Men samma ingivelse kommer till mig ett antal gånger under en tidsrymd av några månader. Varje gång slår jag effektivt bort den.

Så nu i höst. En dag i oktober. Jag sitter och scrollar på instagram. Och stannar vid ett citat jag känner igen. Det kommer från nämnda bok. Jag sitter där och stirrar länge. Den är hon som har delat det, min bekant, hon som jag fick ingivelsen att skicka boken till. Det tar ett litet tag innan jag minns, innan jag kopplar ihop, vårens återkommande ingivelser.

Jag kommenterar inlägget lite förstrött, nämner att jag älskar boken. Hon skriver att hon läser den just nu.

Dagarna som följer har jag så svårt att släppa det. En jungiansk ingivelse om hans egna självbiografi.

För tydligen var det så att hon skulle läsa just den gamla boken. Och när jag aldrig skickade den så nådde den henne ändå. På annat sätt.

Det blir en påminnelse till mig om nåt jag redan vet. Vi får dessa ingivelser till oss som små gåvor. De ska inte kastas bort. Man kan ana universums oändligt mystiska finmaskiga nät av samhörighet, intelligens och meningsfullhet. Vi behöver inte förstå allt. Men vi behöver lyssna. Vi får dessa ingivelser lika mycket för vår egen som för andras skull.

Ring henne. Skicka det där mailet. Hoppa på det jobbet. Ta ut de där pengarna. Säg det rakt ut.

Budskapen som kommer till oss är oändliga. Och såklart kan vi inte och bör vi inte lyssna till varje impuls vi får.

Men, när samma ingivelse återkommer med jämna mellanrum. När den, trots sin obegriplighet, inte lämnar oss i fred. Då är det ett tydligt tecken på att vi behöver lyssna.

Det händer att jag hittar på. För att sanningen är för jävla jobbig. Vem är det som säger att man måste dela med sig av Sanningen i tid och otid?

Min sanning är emellanåt så otroligt ocharmig. Sårig. Oattraktiv. Mörk. Förnedrande. Sjukdom och svek och skam och tillkortakommanden. Och sådant.

Och om man målar en tillräckligt vacker bild av sig själv så kan man nästan tro på den själv. Och bli lite glad för ett ögonblick.

Men ibland blir jag ledsen av allt smusslande. Så många mörka hemligheter i proppfulla garderober.

Ibland händer det att någon ser mig på riktigt. Sådär så att nån stannar till och börjar ställa frågor. Vad tycker du om det här? Hur var det för dig när du var si eller så gammal? Varför valde du det? Varför lämnade du den?

Jag märker hur jag stelnar och hjärtat slår fortare. Så snabba frågor kräver snabba svar, jag får inte snubbla, inte svara fel, måste svara rätt. Som om det fanns ett rätt svar.

Den som alltid säger sanningen behöver inte minnas vad hon har sagt.

Men jag behöver minnas.

Det är dubbelt. Jag tycker om att bli sedd. Men räds det samtidigt nåt alldeles oerhört. För det finns så mycket som ingen får se och så mycket som ingen får veta. Så har det varit jämt.

Var började det och var slutar det? Är det såhär också för andra? Jag har ju ingen som helst erfarenhet av att vara någon annan än mig själv.

Dina ögon mötte mina och fast jag vill stanna kvar vill jag också lägga benen på ryggen och bara löpa så fort jag kan. För jag känner igen den där blicken. Den som penetrerar alla skyddslager, som går under hud, nerver, kött. Någon som är intresserad på riktigt. Kräver mer än det jag normalt brukar ge. Inövade föruttänkta svar är inte nog.

Någonstans vet jag ändå: Det här är intressant. Jag tittar med nyfiken blick på det som händer i mig när någon skrapar lite på den polerade ytan. Paniken. Impulsen till flykt. Jag kan ändå behålla den där nyfikna blicken inåt och stilla mig något.

Sanningen. Den kanske inte alltid är fräsch, men den blir heller aldrig unken.

Den lockar ändå alltid.

Det är det där gamla vanliga om frihet.

The truth will set you free.

Mina ord är inte för alla, viskade min själ. Översätt inte mina ord till ett språk som de flesta kan förstå. Bara uttala dem så som de kommer till dig. Oavsett hur många som förstår dem. Mitt budskap är bara till dem som har öron att höra det.

De senaste åren har jag ofta tänkt på den. Rösten. Min röst. Hur viktig den är. Inte specifikt för andra. Inte specifikt för mig. Men jag vet att den är viktig. För jag känner det.

Min röst är också fel benämning. För det är mer en röst som kommer till mig, rör sig genom mig.

Det kanske låter märkligt, men är det inte. Var kommer allas våra röster ifrån? Varifrån kommer den där rösten som emellanåt viskar elaka okvädesord till oss själva? Vi har alla hört dem. Din värdelösa idiot, hade jag en gång en röst som ofta viskade inuti mig. Inte var det min. Jag hade plockat upp den genom livet och den fortsatte att spela inom mig, som en LP-skiva som hakat upp sig. När jag blev medveten om den så försvann den med tiden.

Nu finns andra viskningar i mig. De flesta kommer inifrån. Från hjärtats svarta jord växer viskningar likt ärtskott. Som blir till ord. På min tunga eller i mina fingerspetsar.

Det är långt ifrån alltid som jag vill uttala dem. För de är inte alltid snälla, bekväma eller lätta att förstå. Men jag känner igen källan de kommer ifrån. Källan som till och med är djupare än mitt eget väsen. Och jag vet att jag är här för att uttala dem. Själva meningen med min existens är delvis att tala. Att säga det jag är här för att säga. Helt oavsett hur det tas emot.

Hur många gånger genom livet har inte min röst blivit tystad, hånad eller förlöjligad? Som barn, i skolan, i “kärleks”relationer, på bloggen, på diverse arbetsplatser.

Vi talar ofta om förtryck som nåt alltigenom avskyvärt. Förtryck av kvinnor. Förtryck av folkgrupper. Förtryck av rätten att tala.

Men det fina med förtryck är ju den styrka det skapar. Det finns ingenting som skapar så mycket muskler och kraft som att tryckas ned. Vad är det som får en muskel att växa? Att stöta på kraftigt motstånd, följt av vila. I vilan förbereder sig muskeln på att liknande motstånd snart kan dyka upp igen. Så den växer i styrka.

Röster som blir tystade blir också starkare. Förtrycket av en röst är själva växtnäringen.

Vi är här för att vara de vi är och att visa det. Hur svårt det än är. Så mycket närmare meningen med livet tror jag inte det går att komma. Vi bidrar till den här världen genom vårt unika uttryck. Och rösten är definitivt en del av det.

Ett exempel från när jag träffade en klient för ett tag sedan: Hon hade sedan en tid tillbaka fått starka, överväldigande känslor för sin bästa kompis. Oavsett om det var förälskelse eller kärlek så var det någonting nytt som hade uppstått i en mångårig vänskapsrelation och min klient var rädd för att blotta dem för sin vän. Hon var rädd för hur de skulle tas emot. Kanske skulle hon förstöra allt och förlora sin vän?

Men istället för att fokusera på effekten i det yttre gav jag rådet att fokusera på själva det inifrånkommande. Och effekten i det inre när det tas på allvar. Vi berättar inte om det som är sant för oss, förälskelse eller vad det än är, främst för någon annan eller för vad som kan tänkas förändras i det yttre. Det är sekundärt. Först och främst handlar det om att vara de vi är och att visa det. Oavsett hur det tas emot. Hur det tas emot är inte vårt problem. Och det är utanför vår kontroll.

Om man vill leva från hjärtat så måste man visa sig från hjärtat och tala ur hjärtat. Oavsett hur det påverkar världen. I situationen med min klient handlade det om ett livsval, hur sant ville hon leva? Antingen kunde relationen fördjupas om hon blottade sin nya sanning. Eller så kunde den försvinna. Oavsett så sker en utveckling i livet när vi är sanna med vilka vi är. Vi kommer framåt, men också inåt, närmare själva kärnan. Också i det yttre livet närmar vi oss något när vi vägrar kväva våra röster och känslor för att bättre passa in i någon annans liv.

Det är svårt att tala ur hjärtat. Rätt ofta är det det. För vi är så vana vid vad vi förväntas säga. Och det är så bekvämt att säga just det. Men vi är inte här för att vara bekväma. Det är som att hela världen spricker och öppnar sig, likt en vattenmelon som man kastar i asfalten, när vi uttalar vår egen sanning.

Och att leva sant är en ständig balansgång, ett ständigt inåtlyssnande, ett ständigt harklande. Ährmm…jag har nånting jag måste säga. Ibland på bloggen, ibland i relationer, ibland som medborgare eller medmänniska. Lämna mig, avfölj mig eller avsky mig. Jag är inte här för någon annans skull. Och jag kommer inte att tystna. Hur jobbigt det än blir. För det här är min väg. Jag tänker på Rumis I know you’re tired…but come, this is the way. Rösten. Själva meningen med alltihop. Jag är här för att vara den jag är och att visa det. Och att tala om det. Resten får bli som det blir.

I am a hole in a flute that the Christ’s breath moves through. Listen to this music. ~ Hafiz

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord. Tranströmer

Jag kan längta efter andra frågor. Både att få ställa dem och att få besvara dem.

På vilket sätt är du störd? Vad är du mest rädd för? Vad längtar du efter? Vad tänker du på strax innan du ska somna? Vad skäms du för? Vad gör dig glad? Vad grät du över senast? Vad skulle du vilja våga? Vilken plats i världen skulle du helst resa till nu om du kunde? Hur mår du innerst inne? Hur var du som barn och hur var din barndom? Vad av barnet finns kvar i dig som vuxen? Vad är tungt för dig att bära? Vad drömmer du om natten?

Hos mig finns så många frågor till människor runt om mig. Men jag ställer dem aldrig. Det är samma gamla ytliga samtal. Inte dåliga samtal – men ytliga. Jag längtar innanför skinnet ibland.

I brist på annat läser jag mycket i kroppsspråk, rörelser, blickar och tystnader. Händer och ryggtavlor som talar. Ögon som dröjer sig kvar och ögon som slås ner. Skämt med djupare betydelser. (I mycket, kanske det mesta, av det vi skämtar om finns det ett allvarligt påstående.) Jag läser mellan rader, lyssnar till allt som inte uttrycks. Jag tyder ibland små lappar med hastiga meddelanden. Sitter stilla och känner in energier och stämningar.

Jag känner mig som Offred i The Handmaid’s Tale emellanåt, besatt av allt från kodspråk till latinska inskriptioner, i brist på en kommunikation som jag saknar. Jag måste djupare in för att inte svälta. Språk. Tänk att ha levt utan att ha talat!

Allt vi säger som inte betyder något. Allt vi inte säger som betyder allt.

Istället för att ställa frågor som “vad jobbar du med?”, “vad har du för intressen?” och “vart åker du helst på semester?” så borde den viktigaste frågan på varje första dejt vara: “På vilket sätt är du störd?”

Vi undviker att visa våra sämsta sidor med nya bekantskaper. Och det är väl bra så. Men vi är mer eller mindre störda allihop, på lite olika sätt bara. Under den polerade ytan. Om du har träffat någon som inte är störd, så är det för att du inte har lärt känna personen tillräckligt väl än.

På vilket sätt är du själv störd? Jag är störd på så sätt att jag i perioder blir djupt nedstämd och kan få känsloutbrott. Och jag kan få ångest när människor kommer för nära mig för fort. Bland annat. Det är viktigt att känna sig själv. Och att snabbt kunna upplysa nya människor som närmar sig på vilket sätt man själv är störd.

Människors störningar är lättare att hantera när man känner till dem på förhand. En vanlig anledning till att det uppstår problem i relationer är att man förväntat sig att man skulle träffa någon ostörd och så när störningarna kommer upp till ytan blir man chockad och bråk uppstår lätt. Därför är det så avgörande att störningarna ligger på bordet redan från början. Då är det så lätt för nån att se att “Oj, där är det där känsloutbrottet som du varnade mig för!”. Man vet redan att det är på ingång och det blir lättare att hantera och bemöta. Och att inte ta personligt.

Varje gång man lär känna en ny människa på djupet bör man ha i åtanke att man håller på att lära känna en störd person. Så spännande! Undrar på vilket sätt just den här människan är störd? Det är ett sätt att förbereda sig på det som kommer, att aldrig nånsin förvänta sig normalitet.

Så fort du släpper någon in på livet, glöm inte bort den där avgörande frågan; “På vilket sätt är du störd?” Och upplys sedan om dina egna störningar.