Livet

I princip varje kväll lägger jag mig med antingen en bok eller ser en film/serie och försvinner in i en annan värld en liten stund. Det är en av favoritstunderna under dagen.

I vår familj är true crime-serier en favorit och det har blivit många sådana tillsammans genom åren. Efteråt sitter vi tillsammans och förfasas över vad vi har sett.

Många jag känner tycker att det är märkligt att jag frossar så i ond, bråd död. Rynkar på näsan. Och kanske tycker jag också det är konstigt. Men inte på ett dömande sätt, mer på ett nyfiket.

Vad är det i oss som längtar så efter historier? Varje kväll, år ut och år in, historier, historier, historier. Om människors liv och leverne. Om olycklig och lycklig kärlek, svartsjuka, avund, katastrofer, pinsamheter, ilska, sorg, människans mörkaste sidor, sjukdom, mord, galenskap och död.

Såhär satt människor i grottor och runt lägereldar och berättade en gång i tiden. Hällristningar lämnades. De grekiska och romerska myterna är i princip identiska med dagens såpoperor. Samma berättelser. I bara lite nya kläder och med nya ansikten och namn och en och annan ny twist. Jag märker numera när jag följer en serie att jag snabbt inser vad som fattas. “Nu måste nån bli gravid snart. Det är det enda som inte hänt än, av allt det där vanliga…”

Hur kommer det sig egentligen att vi älskar alla dessa berättelser om människor? Att vi aldrig nånsin tröttnar? Ända till sista andetaget måste vi få höra berättelser om människor, sanna eller påhittade. De allra flesta av oss verkar fungera så. Handlar det om tröst? Igenkänning? Eller längtan bort? Alltihop eller något annat?

Bäst hittills för mig i sommar har varit “Konsten att förlora” av Alice Zeniter. Och “Den allvarsamma leken” på SVT berörde mig verkligen. Och jag fascineras mycket av mysterierna i Netflix-serien “Unsolved mysteries”.

Vad läser du eller tittar du på i sommar? Tipsa mig gärna om fler historier. Berätta om vad som berör just dig.

Som en enda lång utandning. Så har jag upplevt de inledande veckorna på min semester. Äntligen tid att få dra mig undan lite. Både fysiskt och digitalt.

Jag spenderar inte överdrivet mycket tid på sociala medier utan är rätt bra på att välja mina sammanhang där. Ändå har jag haft ett behov av att helt hålla mig undan under några veckor, av att logga ut för att alls inte logga in. Jag blir nästan rörd av att inse hur otroligt vilsamt det är att slippa konfronteras med alla människors vardag i ord och bilder. Att slippa konfronteras med annat än mitt eget här och nu. Det ständigt uppkopplade med alla dess intryck gör mig verkligen inte gott.

Och att få njuta av mitt egna utan att dela. Med någon annan än verkliga människor och djur som befinner sig på plats fysiskt.

Våra lantställen och de underbara trädgårdarna. Privat. Vackra solnedgångar vid havet. Privat. Skogspromenader med smultronplockning. Privat.

Det finns säkert en charm med att kunna njuta av något vackert och dela med sig med massa andra. Men jag garanterar att det andra är minst lika charmigt; att kunna njuta av något och behålla det hemligt. Privat. För mig blir njutningen större ensam.

Att få vara helt själv med en naturupplevelse en ljus sommarnatt. Eller en tidig morgon med en kopp kaffe i trädgården. Att få måla en bild utan att visa den för någon. Att inte skrika ut min lycka på Facebook eller Instagram. Många människor verkar finna sin lycka i att andra människor tror att de är lyckliga. Därav alla förskönade liv i sociala medier. Men jag märker att jag faktiskt fungerar tvärtom. Jag tycker om att lägga ut alla kort på bordet, om problem och våndor och ångest och dylikt. Och så tror kanske människor att jag har det lite kämpigt. Och sen sitter jag och njuter av mitt liv i smyg. Är det nån mer som fungerar så..?

Jag skulle också kalla mig själv för mer av en pessimist än en optimist. Även om jag kanske är lite av båda. Men jag tycker att pessimisten har fått så oförtjänt dålig kritik. Man behöver inte vara en sur och grinig pessimist. Jag är mer så att jag alltid förväntar mig det sämsta. Vilket gör att jag alltid blir så glatt överraskad eftersom det så sällan blir det allra sämsta utfallet! Jag tror, på riktigt, att fler pessimister mår bra på djupet än vad optimister gör. Det finns till och med forskning på ämnet om jag inte minns fel.

Men på det stora hela tycker jag inte alls om att dela upp världen så; i positivt och negativt, optimistiskt och pessimistiskt, fint och fult. Jag tycker om att vara öppen och ta in utan att värdera eller trycka för mycket på det ena eller andra. Låta allt få finnas, sårigt och glatt, gråt och njutning i en enda röra. En skön balans helt enkelt. Och autenticitet. Allt i mig strävar efter den.

Kräftan kan förlora stabiliteten inom några sekunder. Deras inre känslomässiga svängningar är lika snabb som månens resa i förhållande till andra planeter, och de har inte lätt för att följa sina inre djupa känslor som aldrig verkar sluta röra sig och byggas upp...

Midsommar kom och gick, sommarsolståndet passerade och nymånen rörde sig in i kräftan och det var som att hela tillvaron och sommaren vibrerade i kräftans energier.

På sommaren finns tid till att vila, bara vara och tid till att falla. Jag släpper taget om inte bara jobbet utan också en massa annat. Jag har pausat sociala medier, streamingsiter, det mesta av mitt sociala liv, förutom mina närmaste förstås.

Kvar finns tomrum, utrymme för tankar och känslor.

Spotify har jag kvar. Musik hjälper mig i det “arbete” som fortgår under sommaren. Mycket handlar om rensning och städning, inte bara i skåp och förråd i hemmet, utan också inuti kropp och själ.

Jag älskar när jobbiga känslor äntligen får komma upp till ytan. Jag avsätter varje sommar tid till att falla. Få rasa ihop och gråta. Låta själsliga sår få läka. Blandar sol och bad med att riva ut linneskåpet och skrikgråta samtidigt – sådär typiskt kräftaktig som jag är. Den känslomässiga berg-och-dal-banan verkar vara del av mitt astrologiska öde.

Många minnen dyker upp när jag rensar här hemma. Från relationer som jag har haft, men som inte längre finns kvar. Minnen av vad som sades och gjordes. Och vad som inte sades, men som kanske borde ha sagts. Jag kan minnas hela konversationer sedan tjugo år tillbaks. Och ser med sådan ömhet tillbaks på den kämpande, osäkra person som jag var då. Så mycket lärdomar som ändå kommer med åren. Bara av själva levandet.

Jag kan känna att det finns sårigheter kvar i mitt liv sedan lång tid tillbaks, sådant som jag tycker att jag har bearbetat så, men som hela tiden tycks flyta upp om och om igen och behöva bara lite bearbetning till. Det finns så många lager av läkning när det kommer till själens sår. Och kanske är det så att vissa sår faktiskt aldrig läker helt. Och att det också är meningen, att det är något bra, att kunna ha en fot i det där såriga jämt.

Det är bara så fint att kunna ha det där tillåtande förhållningssättet till de känslor som vill ge sig till känna under sommaren. Inte bara ljusa. Utan även många skitjobbiga. Just för att jag för ofta skjuter bort dem med distraktioner under resten av året. Nu välkomnar jag dem varmt. Med kärlek. Kom! Jag törs darra! Jag törs gråta! Och i längden mår jag så bra av att få vara med allt som känns.

Bakgrundsmusik under denna känslornas islossning: “Floden”, “Håll ut” och “Undantag” av Bo Kaspers Orkester, på repeat. I timmar.

Får man uppmärksamma sin årsdag även om man kämpar? Eller ska man kanske göra det just därför? Eller är den bara för par som lever helt utan kamp?

Vad vet jag? Inget vet vi ju om hur människor har det tillsammans på riktigt. Det hör till sånt som man inte får prata om.

Kanske drar jag skam över oss när jag säger att vi kämpar som djur ibland. Men det är ju ändå vi!

Och firar gör vi ändå. Eller kanske just därför.

We are caged by our cultural programming. Culture is a mass hallucination, and when you step outside the mass hallucination you see it for what it's worth.
Terence KcKenna

Det kan väl inte bara vara jag som emellanåt blir så gruvligt trött på alla plattityder och floskler som dominerar många samtal?

I många sociala situationer är samtalen så styrda av sociala normer att man lika gärna kan vara tyst. Det finns ändå inget innehåll i orden som utbyts.

På frågor som “hur mår du?” finns egentligen bara ett accepterat svar. Om inte “bra” så alltid nån variant av bra, som t ex “ok”, “ingen fara” eller “jorå”. Ingen normal människa som inte mår bra skulle ju drömma om att svara det på en sån fråga. I alla fall med en person som man känner mindre bra.

Detsamma gäller väder. Om man inte gillar sol så måste man alltid låtsas som man gör det. Det går inte att utbrista “vilket underbart väder!” om man kommer fram till jobbet som en dränkt katt efter att ha fastnat i en regnskur en morgon. Även om man tycker det. Jag är inte särskilt förtjust i starkt solsken eller värme. Ändå säger jag ju alltid “vilket härligt väder!” och “vilken fin dag!” vid sol. För att det är socialt.

Det senaste som jag har märkt den här våren är hur fult det är att säga att man har trivts hemma under coronavåren. Alla ska säga att man längtar tillbaks till kontoret eller efter att träffa människor igen. Oavsett om man har njutit av lite avskildhet eller inte. Det är det enda socialt accepterade.

Sådär går vi genom dagarna. Hela dagarna. Jämt. Plattityder och floskler om vartannat. Ibland undrar jag hur många som låtsas och hur många som menar som de säger och hur många som inte ens vet själva längre vad de tycker eftersom de redan vet vad de måste tycka/säga. Det är klart att det måste finnas människor som mår bra, som älskar sol och längtar efter att jobba på kontoret igen. Bara inte alla. Långt ifrån alla.

Vi lär oss bara hur vi ska svara för att få höra till. För att slippa jobbiga följdfrågor och konstiga blickar. Vi lär oss det sociala spelet.

Och det är inget fel på det sociala spelet. Det kan emellanåt vara ganska skönt att spela. Tänk om varje människa i varje situation skulle berätta exakt hur hen mådde! Fasa. Men vissa dagar kan jag bli utled på det. För att jag blir nyfiken på människan bakom alla plattityder och floskler.

Hur mår du egentligen? Svara detaljerat.

Hur känner du innerst inne när åskan går och himlen öppnar sig?

Vad har du gjort om dagarna nu när du har varit hemma i vår och hur har det varit? På riktigt?

Ibland är det just orden som gör att vi aldrig möts. De lägger sig som en klibbig hinna över allt det som är verkligt.

Och det är först i tystnaden mellan varje floskel och varje plattityd som de verkliga mötena sker.

The lovers of God have no religion but God alone.
Rumi

Jag påverkas mycket av fullmånen och för mig faller det sig naturligt att sätta mig en stund för reflektion när månen är full. Jag tänker mig att människor måste ha gjort så i alla tider. Den kallar liksom till det.

Det behöver inte vara så mystiskt eller märkligt. Antingen sätter jag mig ute i trädgården eller på min meditationskudde en liten stund. Om jag är inomhus har jag alltid öppet fönster. Tycker om att känna vinden eller som ikväll; regnet.

Tänder ett ljus. Kanske en rökelse. Känner in allt som känns. Drar ofta ett kort. Det kort jag får är alltid så exakt. Spot on. Det som jag är i eller behöver för stunden. Jag drar egentligen kortet för att påminnas om nåt som jag redan vet.

Håller helst en av alla mina vackra stenar i handen. En mjuk selenit som månen kan spegla sig i får mig lugn och i stämning.

Om det går att se månen tycker jag om att bara titta på den. Vara i skenet. Iaktta den. Jag påverkas mycket av att bara sitta där. Blir lätt känslosam. Slappnar av. Bearbetar. Viktiga tankar kommer. Kommer till insikt. Mognar. Ja, mognar.

Varför gör vi andlighet och reflektion så onödigt krångligt? Bekänna sig till religioner med regelverk som ska följas och som man måste “lära sig”.

Allting som är sant är nära och enkelt. Så nära och så enkelt att vi nästan missar det.

Jag behöver inte vara vare sig kristen, buddhist eller wiccan. Det räcker med att vara människa. Det är stort nog.

Som Rumi säger: The lovers of God have no religion but God alone.

Det är bara jag och mysteriet. Inget mer.