Livet

Ibland får jag sån lust att förklara mig. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Jag märker samma tendenser hos andra.

Som när man är sjuk och det inte räcker med att säga att man är just det. Utan man måste gå in på varje enskilt symptom. Liksom ursäkta sig, övertyga om sin ynklighet.

Eller som min kollega som varje gång hen går lite tidigt från jobbet måste berätta för mig att hen ska hem och jobba. Som för att berätta att man minsann inte är nån latmask som ska hem och lägga sig i soffan. Jag som redan förutsätter allt gott om personen ifråga.

Jag tänker på det ibland när jag skriver här. Jag tänker att nu kommer mina läsare att tro att jag är kristen, lat eller otrogen efter att ha läst ett visst inlägg. Och så vill jag liksom gå in djupare. Förklara.

Men jag håller mig nästan alltid! Det yttersta tecknet på kontrollbehov är att till och med vilja kontrollera andra människors tankar. Att försöka kontrollera bilden av en själv i någon annans huvud. Och jag vill inte ge mig in i det. Jag vill bara skriva det jag känner för att skriva. Låta orden tala för sig själva. Och låta andra människors tankar och slutsatser stå för dem.

Jag kanske är kristen, lat och otrogen. Eller så är jag det inte. Vad sjutton spelar det för roll?

Friheten när man släpper taget om andra människors tankar om en! Den slår allt.

Jag är sjuk.

Jag går hem nu.

Jesus har sagt såhär.

Bara det. Ingenting annat. Så vill jag leva.

Överallt ser vi dem. Uppmaningar om att leva i nuet. Om att fånga dagen. Carpe diem. Men hur många förstår verkligen den djupaste innebörden av dessa ord som så lätt blir till glättiga klyschor?

Jag har på sistone djupdykt i detta med att leva i nuet, att leva i varje ögonblick. Eller i det enda ögonblick som finns. För det finns bara ett. Det som existerar precis just nu.

Vi lever våra liv som på en horisontal tidslinje, med ständiga hänvisningar bakåt och framåt. Vi refererar till det som har varit, till vår barndom eller till det som skedde på jobbet häromdagen. Eller till vår framtid, hur lyckliga vi kommer vara när vi har nått vårt “mål” i framtiden eller bara när helgen kommer.

Men hur ofta rör vi oss på andra ledden? Lodrätt? Hur ofta djupdyker vi eller flyger upp i det ögonblick som är? Utforskar det som är verkligt just precis nu, riktigt på djupet.

Vilka känslor finns nu? Vilka tankar rör sig i huvudet? Hur känns det i kroppens muskler? Hur känns det att ha en hand? Ett ben? Ett lillfinger? Vilka ytor rör vår kropp vid just nu? Soffan? Golvet? Luften? Vad uppfattar ögonen? Vad uppfattar öronen?

Livet blir helt annorlunda när vi mer och mer börjar röra oss på den ledden. Inte bara i meditation, utan i livet i stort, så ofta som möjligt.

Vi kan leva ett helt liv utan att någonsin känna efter hur det känns att ha en hand. Om någon skulle ställa oss frågan, efter döden, hur det egentligen kändes, skulle vi kanske svara: Jag vet inte. Jag missade helt att känna efter. Jag var för upptagen med att tänka på mina aktier.

Det är egentligen oerhört märkligt, att det mest självklara kan gå oss helt förbi. För att vi i huvudet är någon helt annanstans.

Varför ska man känna efter hur det är att ha en hand? Vad är själva poängen? Sinnet kan aldrig förstå detta. Enligt allt vett som vi kan uppbringa, enligt allt förstånd, verkar det helt meningslöst. Att fundera på sina aktier/sina relationer/sina arbetsuppgifter leder ju i alla fall till något, resonerar vi.

Det går bara att förstå den djupaste innebörden av att leva i nuet, att utforska nuet, på ett enda sätt; genom erfarenhet.

Du kan aldrig fundera ut meningen med det. Inga tankar i världen kan ge dig förståelse för vad det innebär att leva nu.

Du måste göra det.

Om och om igen.

I flera olika nu.

Erfarenheten ger förståelsen.

Precis på samma sätt som du kan läsa en bok på tusen sidor om hur senap smakar. Men det är först när du stoppar en tesked fylld med senap i munnen som du vet.

Jag tänker mig att symboliken med det kristna korset delvis är det som jag skriver om ovan. Där linjerna i korset möts finns nuet. Och det är inte en slump att tidslinjen i korset, det horisontella, är kortare än fördjupningen i nuet. Vi bör sträva efter den balansen som korset pekar mot. Leva lite i tiden, leva som mest i nuet – utforska det på djupet.

Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för en rik man att komma in i Guds rike.
Lukas 18:25

Det är inte bara i sociala medier som glänsande perfekta liv trycks upp i ansiktet. Det händer i verkliga livet också. Emellanåt. Skryt om exotiska resor, eftersträvansvärda tjänster, vackra hem. Eller vad det nu vara månde.

Ibland tänker jag att människor “som har det bra” verkligen tror att de har det bra. Fast så är det ju i själva verket ganska sällan. Relationen mellan hur man har det i det yttre och hur man har det i det inre är anmärkningsvärt svag. Och har man det inte bra i det inre så har man det ju överhuvudtaget inte bra.

De flesta av oss behöver bara gå till oss själva för att inse det.

När jag peakade i det yttre så ekade det galet tomt inuti.

Lyckokänslorna kom inte där de förväntades.

De kom med kneget. Med brödsmulor och dammtussar. Med långa arbetsdagar och för lite pengar på banken. Med konflikterna, ensamheten och sjukdomen. Och motgångarna. Mitt i vardagslidandet; det var där de dök upp! Känslorna av lycka och tacksamhet.

När jag var student hade jag bara råd att köpa ost nån gång ibland. Jag minns fortfarande den där lyckan när jag vaknade på morgonen med en alldeles ny och fräsch ost i kylskåpet. Vilken lyx! Nuförtiden har jag ost i kylskåpet varje morgon. Men inte är jag lyckligare för det.

Det finns en bok med titeln Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Svaret är enkelt; Att ha det bra är vansinnigt överskattat. Det finns väldigt liten korrelation mellan att ha det bra och att må bra. Ett visst mått av kamp och lidande gör oss gott. Det får oss att utvecklas och gör det lättare för oss att glädjas över det lilla. Men det är mer än så.

Gud bor i skiten. Bland dammråttor och brödsmulor och diskhögar och konflikter och tårar, där huserar han. Det sägs att han finns överallt och så är det säkerligen. Men där människor har det svårt, det är där han hör hemma. Man behöver inte ens vara troende för att se att det finns något heligt i det enkla och skruttiga.

Nyckeln till lyckan ligger långt ifrån där de flesta söker den.

Jag fascineras av den där omedelbara, oförklarliga kontakten. Den som kallas för kärlek vid första ögonkastet. Men det behöver inte alls handla om romantisk kärlek.

Mina favoritförfattare har jag upptäckt på just det sättet. Jag har bara råkat se dem i någon kort intervju/samtal på TV. Och så har jag bara vetat att jag kommer att älska vad personen än har skrivit. Det handlar inte alls om vad de säger att boken ska handla om eller vad de säger överhuvudtaget. Det är bara en intuitiv känsla, en vetskap om samhörighet.

På samma sätt kan det vara åt andra hållet. Jag har sett ett verk, det kan vara en målning/bild eller en skulptur vid ett tillfälle – och så bara vet jag att jag älskar personen bakom verket utan att veta något om den. En person som har skapat något som kan beröra mig så är en person som berör mig också i sin person. Eller om det är det som ligger bakom personen?

Jag vet inte vad kontakten är. Men vissa människor dras jag till som av magnetisk dragningskraft. På samma sätt har det fungerat romantiskt och vänskapligt. Inte alltid – vissa romantiska/vänskapliga relationer har vuxit fram, från absolut inget till något jättestort. Men så finns det dessa intuitiva relationer som fascinerar mig så. Just för att de alltid är ogripbara och oförklarliga. Det är mer energin i människan/verket som jag dras till än någonting annat. Det är inte åsikter de har, deras bakgrund eller verkets inneboende storhet. Det är själva varandet.

Hur kan du älska honom? har jag fått höra av en vän tidigt i en relation en gång (efter nån vecka). Du känner ju honom inte ens.

Men vad innebär det att känna någon och att älska någon? Handlar det om hur många timmars samtal med personen man har bakom sig? Som om ord vore själva orsaken till kärlek. Och att enda sättet att känna en människa är genom inhämtandet av information om henne.

Nej, kärlek kan definitivt uppstå vid första ögonkastet. Den omedelbara känslan av att vara berörd, av att höra ihop och av djup glädje.

Jag tänker ibland på om det kan handla om möten i tidigare liv.

När jag gick genom stadskärnan en lördagnatt häromsistens och passerade några studentfester, så fick jag en sån lust att ställa till med fest! Det var evigheter sen jag var på fest och ännu längre sen jag bjöd på en. I det senare fallet handlar det om år.

Fest med mat och dans och bubbel och prat och skratt och musik och chips och ballonger. Kanske en kaka med tomtebloss. Och en lek som är rolig på riktigt. Överraskningar.

Jag ska fixa fest. Varför festar jag så sällan? Nu ska det blir av. Det får bli en vårfest. Låt oss fira att vi lever! Så länge vi kan.

På flygplanet får vi höra att vi ska sätta på vår egen syrgasmask innan vi hjälper någon annan. Jag tror att det gäller i de flesta av livets vardagliga situationer också. Hur kan vi finnas till för någon annan om vi inte ens finns där för oss själva?

Frågor om en hållbar utveckling diskuteras överallt, hur vi ska spara på jordens resurser och ta hand om vår planet. Men innan vi tittar på planetens resurser måste vi rikta hållbarhetsfokuset mot oss själva. Hur ska vi kunna ta hand om andra eller om jorden så länge vi inte ens kan ta hand om oss själva?

Jordens resurser är ändliga, men så är också de mänskliga. Om du ska hålla som människa måste du ta hand om dig själv först. Först: DU! Investera i din egen hälsa! Lyssna på din kropp och vad just den behöver – jämför inte med andra – varje människas behov är unikt. Kör inte över dina egna gränser vad gäller din hälsa. Dina resurser är ändliga! När du är omhändertagen, frisk och i balans kan du också ta hand om andra och om jorden.

Att ta hand om sig själv är således det bästa sättet att ta ansvar för andra och för planeten som vi bor på.