Livet

Mina ord är inte för alla, viskade min själ. Översätt inte mina ord till ett språk som de flesta kan förstå. Bara uttala dem så som de kommer till dig. Oavsett hur många som förstår dem. Mitt budskap är bara till dem som har öron att höra det.

De senaste åren har jag ofta tänkt på den. Rösten. Min röst. Hur viktig den är. Inte specifikt för andra. Inte specifikt för mig. Men jag vet att den är viktig. För jag känner det.

Min röst är också fel benämning. För det är mer en röst som kommer till mig, rör sig genom mig.

Det kanske låter märkligt, men är det inte. Var kommer allas våra röster ifrån? Varifrån kommer den där rösten som emellanåt viskar elaka okvädesord till oss själva? Vi har alla hört dem. Din värdelösa idiot, hade jag en gång en röst som ofta viskade inuti mig. Inte var det min. Jag hade plockat upp den genom livet och den fortsatte att spela inom mig, som en LP-skiva som hakat upp sig. När jag blev medveten om den så försvann den med tiden.

Nu finns andra viskningar i mig. De flesta kommer inifrån. Från hjärtats svarta jord växer viskningar likt ärtskott. Som blir till ord. På min tunga eller i mina fingerspetsar.

Det är långt ifrån alltid som jag vill uttala dem. För de är inte alltid snälla, bekväma eller lätta att förstå. Men jag känner igen källan de kommer ifrån. Källan som till och med är djupare än mitt eget väsen. Och jag vet att jag är här för att uttala dem. Själva meningen med min existens är delvis att tala. Att säga det jag är här för att säga. Helt oavsett hur det tas emot.

Hur många gånger genom livet har inte min röst blivit tystad, hånad eller förlöjligad? Som barn, i skolan, i “kärleks”relationer, på bloggen, på diverse arbetsplatser.

Vi talar ofta om förtryck som nåt alltigenom avskyvärt. Förtryck av kvinnor. Förtryck av folkgrupper. Förtryck av rätten att tala.

Men det fina med förtryck är ju den styrka det skapar. Det finns ingenting som skapar så mycket muskler och kraft som att tryckas ned. Vad är det som får en muskel att växa? Att stöta på kraftigt motstånd, följt av vila. I vilan förbereder sig muskeln på att liknande motstånd snart kan dyka upp igen. Så den växer i styrka.

Röster som blir tystade blir också starkare. Förtrycket av en röst är själva växtnäringen.

Vi är här för att vara de vi är och att visa det. Hur svårt det än är. Så mycket närmare meningen med livet tror jag inte det går att komma. Vi bidrar till den här världen genom vårt unika uttryck. Och rösten är definitivt en del av det.

Ett exempel från när jag träffade en klient för ett tag sedan: Hon hade sedan en tid tillbaka fått starka, överväldigande känslor för sin bästa kompis. Oavsett om det var förälskelse eller kärlek så var det någonting nytt som hade uppstått i en mångårig vänskapsrelation och min klient var rädd för att blotta dem för sin vän. Hon var rädd för hur de skulle tas emot. Kanske skulle hon förstöra allt och förlora sin vän?

Men istället för att fokusera på effekten i det yttre gav jag rådet att fokusera på själva det inifrånkommande. Och effekten i det inre när det tas på allvar. Vi berättar inte om det som är sant för oss, förälskelse eller vad det än är, främst för någon annan eller för vad som kan tänkas förändras i det yttre. Det är sekundärt. Först och främst handlar det om att vara de vi är och att visa det. Oavsett hur det tas emot. Hur det tas emot är inte vårt problem. Och det är utanför vår kontroll.

Om man vill leva från hjärtat så måste man visa sig från hjärtat och tala ur hjärtat. Oavsett hur det påverkar världen. I situationen med min klient handlade det om ett livsval, hur sant ville hon leva? Antingen kunde relationen fördjupas om hon blottade sin nya sanning. Eller så kunde den försvinna. Oavsett så sker en utveckling i livet när vi är sanna med vilka vi är. Vi kommer framåt, men också inåt, närmare själva kärnan. Också i det yttre livet närmar vi oss något när vi vägrar kväva våra röster och känslor för att bättre passa in i någon annans liv.

Det är svårt att tala ur hjärtat. Rätt ofta är det det. För vi är så vana vid vad vi förväntas säga. Och det är så bekvämt att säga just det. Men vi är inte här för att vara bekväma. Det är som att hela världen spricker och öppnar sig, likt en vattenmelon som man kastar i asfalten, när vi uttalar vår egen sanning.

Och att leva sant är en ständig balansgång, ett ständigt inåtlyssnande, ett ständigt harklande. Ährmm…jag har nånting jag måste säga. Ibland på bloggen, ibland i relationer, ibland som medborgare eller medmänniska. Lämna mig, avfölj mig eller avsky mig. Jag är inte här för någon annans skull. Och jag kommer inte att tystna. Hur jobbigt det än blir. För det här är min väg. Jag tänker på Rumis I know you’re tired…but come, this is the way. Rösten. Själva meningen med alltihop. Jag är här för att vara den jag är och att visa det. Och att tala om det. Resten får bli som det blir.

I am a hole in a flute that the Christ’s breath moves through. Listen to this music. ~ Hafiz

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord. Tranströmer

Jag kan längta efter andra frågor. Både att få ställa dem och att få besvara dem.

På vilket sätt är du störd? Vad är du mest rädd för? Vad längtar du efter? Vad tänker du på strax innan du ska somna? Vad skäms du för? Vad gör dig glad? Vad grät du över senast? Vad skulle du vilja våga? Vilken plats i världen skulle du helst resa till nu om du kunde? Hur mår du innerst inne? Hur var du som barn och hur var din barndom? Vad av barnet finns kvar i dig som vuxen? Vad är tungt för dig att bära? Vad drömmer du om natten?

Hos mig finns så många frågor till människor runt om mig. Men jag ställer dem aldrig. Det är samma gamla ytliga samtal. Inte dåliga samtal – men ytliga. Jag längtar innanför skinnet ibland.

I brist på annat läser jag mycket i kroppsspråk, rörelser, blickar och tystnader. Händer och ryggtavlor som talar. Ögon som dröjer sig kvar och ögon som slås ner. Skämt med djupare betydelser. (I mycket, kanske det mesta, av det vi skämtar om finns det ett allvarligt påstående.) Jag läser mellan rader, lyssnar till allt som inte uttrycks. Jag tyder ibland små lappar med hastiga meddelanden. Sitter stilla och känner in energier och stämningar.

Jag känner mig som Offred i The Handmaid’s Tale emellanåt, besatt av allt från kodspråk till latinska inskriptioner, i brist på en kommunikation som jag saknar. Jag måste djupare in för att inte svälta. Språk. Tänk att ha levt utan att ha talat!

Allt vi säger som inte betyder något. Allt vi inte säger som betyder allt.

Istället för att ställa frågor som “vad jobbar du med?”, “vad har du för intressen?” och “vart åker du helst på semester?” så borde den viktigaste frågan på varje första dejt vara: “På vilket sätt är du störd?”

Vi undviker att visa våra sämsta sidor med nya bekantskaper. Och det är väl bra så. Men vi är mer eller mindre störda allihop, på lite olika sätt bara. Under den polerade ytan. Om du har träffat någon som inte är störd, så är det för att du inte har lärt känna personen tillräckligt väl än.

På vilket sätt är du själv störd? Jag är störd på så sätt att jag i perioder blir djupt nedstämd och kan få känsloutbrott. Och jag kan få ångest när människor kommer för nära mig för fort. Bland annat. Det är viktigt att känna sig själv. Och att snabbt kunna upplysa nya människor som närmar sig på vilket sätt man själv är störd.

Människors störningar är lättare att hantera när man känner till dem på förhand. En vanlig anledning till att det uppstår problem i relationer är att man förväntat sig att man skulle träffa någon ostörd och så när störningarna kommer upp till ytan blir man chockad och bråk uppstår lätt. Därför är det så avgörande att störningarna ligger på bordet redan från början. Då är det så lätt för nån att se att “Oj, där är det där känsloutbrottet som du varnade mig för!”. Man vet redan att det är på ingång och det blir lättare att hantera och bemöta. Och att inte ta personligt.

Varje gång man lär känna en ny människa på djupet bör man ha i åtanke att man håller på att lära känna en störd person. Så spännande! Undrar på vilket sätt just den här människan är störd? Det är ett sätt att förbereda sig på det som kommer, att aldrig nånsin förvänta sig normalitet.

Så fort du släpper någon in på livet, glöm inte bort den där avgörande frågan; “På vilket sätt är du störd?” Och upplys sedan om dina egna störningar.

Det kanske låter konstigt. Men faktum är att jag glömmer bort till och från att det är nån som läser här. Jag skriver. När det känns som att jag behöver uttrycka nåt. Det har jag alltid gjort, även om det mesta tidigare hamnade i mina block. Men det är sällan jag är inne och kollar min statistik, så jag blir alltid lika förvånad över att se hur många ni är som läser och läser, både gammalt och nytt på bloggen.

Berätta något om dig! Ja, just precis du! Jag blir så nyfiken. Vem är du? Var i landet (eller världen) bor du? Har vi träffats nån gång? Har du varit på konsultation hos mig? Hur hittade du till min blogg? Hur länge har du varit med mig här? 😊

Denna sommar har jag blivit som förvildad. Jag har varit offline och IRL mycket mer än vanligt. Levt skogsliv, plockat bär, rensat förråd, storstädat, badat, läst, målat, varit mycket hemma. Jag tror knappt att jag missat en enda synlig solnedgång. Jag har älskat vädret den här sommaren. Milt. Varierande. Osäkert. Bara det blir lite kyligt i luften så är badplatserna tomma och man har dem för sig själv. Lyxigt.

Jag har också känt och tänkt en hel del denna sommar. Sommaren blir på nåt sätt alltid en tid att känna efter och utvärdera. På alla plan. Stanna till, loda, ta ut riktningen. Den där oron jag ofta har i bröstet är en förlöpare. Jag märker att den ofta vill berätta något för mig. Om något i tillvaron som jag behöver ändra på. Och det är inte alltid lätt. Det är ofta utmanande förändringar som kräver en del mod.

Jag har avslutat några relationer i mitt liv enkom på den där känslan i bröstet. Oro, ångest. Utan att egentligen, rent sakligt, förstå vad som är fel. Det är först i efterhand, när jag har kommit ut ur den, som jag har sett det tydligare. Det har nästan uteslutande handlat om att jag har behövt trycka ner en del av mig för att kunna vara kvar i relationen. Att en förutsättning för relationen är att jag döljer vem jag är. Det är fascinerande att känslan för att nåt är fel kommer innan jag kan greppa vad som är fel, rent intellektuellt. Jag bara vet. Oron blir ett varsel.

Jag fattade en gång ett beslut, att alltid följa det som finns i hjärtat. Att vara en hjärtats slav. Så när hjärtats röst är tydlig så ger jag mig inte längre valmöjligheter. Det är bara det att hjärtats röst inte alltid är tydlig. Ibland vet man inte. Och då är utmaningen istället att stanna i ett icke-vetande, så länge som det krävs, något som är nog så svårt. Kanske det svåraste av allt.

Ibland, nånstans mitt i livet, alltså när man har levt ett antal år, är det lätt hänt att man får den där känslan av att man redan har gjort allt och att inget längre känns nytt, kul eller spännande.

Kanske bläddrar man bland böcker eller filmer och får en känsla av att man redan har läst/sett allt. Man har rest så mycket att inget resmål längre känns lockande. Man har redan hört all musik och alla bilder är redan målade. Man har sett allt, gjort allt, tänkt allt, köpt allt. När man träffar på nya människor känner man igen typen direkt – man har redan mött honom/henne.

Vad finns det kvar nu?

Man kan behöva vila sina sinnen. Välj bort allt som inte känns lockande för stunden. Vänta. Vi fylls på med sådana mängder av intryck och information idag. Och många, särskilt om man är av den mer introverta läggningen, mår bra av att bara vara i stillhet och tystnad. Att göra absolut ingenting. Dricka kaffe, sitta i soffan, jobba, ta en promenad, handla, titta på solnedgången, lägga sig tidigt.

Eller så behöver man se med en ny blick. Inte fylla på med mer, utan istället gå djupare. Varje ögonblick av liv är helt nytt och fräscht. Du har inte sett någonting förut. Inte ens vägen du tar till jobbet. Titta noga nästa gång så får du se. Vilka träd går/kör du förbi? Hur ser de ut? Titta. Hur ser byggnaderna ut? Hur ser himlen ut? Varje människa du träffar är ny. Till och med den människa som du lever med. Om du går djupare, väljer att se nåt nytt, ställa nya frågor, lyssna med nya öron.

Man behöver inte ens förstå hur det går till. Vad spelar det för roll hur träden på väg till jobbet ser ut? Det handlar egentligen inte om det. Utan om själva närvaron, själva blicken, att gå ut ur sitt huvud och lämna föreställningen om att man vet allt redan – och istället titta på riktigt.

Det är inte det du gör, utan hur du gör det du gör.

Med Wayne Dyers ord: När vi förändrar sättet vi ser på saker, så förändras sakerna vi ser på.

I princip varje kväll lägger jag mig med antingen en bok eller ser en film/serie och försvinner in i en annan värld en liten stund. Det är en av favoritstunderna under dagen.

I vår familj är true crime-serier en favorit och det har blivit många sådana tillsammans genom åren. Efteråt sitter vi tillsammans och förfasas över vad vi har sett.

Många jag känner tycker att det är märkligt att jag frossar så i ond, bråd död. Rynkar på näsan. Och kanske tycker jag också det är konstigt. Men inte på ett dömande sätt, mer på ett nyfiket.

Vad är det i oss som längtar så efter historier? Varje kväll, år ut och år in, historier, historier, historier. Om människors liv och leverne. Om olycklig och lycklig kärlek, svartsjuka, avund, katastrofer, pinsamheter, ilska, sorg, människans mörkaste sidor, sjukdom, mord, galenskap och död.

Såhär satt människor i grottor och runt lägereldar och berättade en gång i tiden. Hällristningar lämnades. De grekiska och romerska myterna är i princip identiska med dagens såpoperor. Samma berättelser. I bara lite nya kläder och med nya ansikten och namn och en och annan ny twist. Jag märker numera när jag följer en serie att jag snabbt inser vad som fattas. “Nu måste nån bli gravid snart. Det är det enda som inte hänt än, av allt det där vanliga…”

Hur kommer det sig egentligen att vi älskar alla dessa berättelser om människor? Att vi aldrig nånsin tröttnar? Ända till sista andetaget måste vi få höra berättelser om människor, sanna eller påhittade. De allra flesta av oss verkar fungera så. Handlar det om tröst? Igenkänning? Eller längtan bort? Alltihop eller något annat?

Bäst hittills för mig i sommar har varit “Konsten att förlora” av Alice Zeniter. Och “Den allvarsamma leken” på SVT berörde mig verkligen. Och jag fascineras mycket av mysterierna i Netflix-serien “Unsolved mysteries”.

Vad läser du eller tittar du på i sommar? Tipsa mig gärna om fler historier. Berätta om vad som berör just dig.