Livet

The moment you know, you know you know.
David Bowie

Du vet hur tankar och känslor om allt i livet kan skifta hela tiden? Ena dagen tycker man att en person är jättejobbig, nästa dag rätt rolig. Jobbet är kul ibland, andra dagar inte. Ena dagen känns det som att man vill gå en konstutbildning, nästa så ifrågasätter man om man överhuvudtaget gillar att måla. En dag kär, nästa dag undrar man vad det var man föll för från första början.

Tankar varierar. Hela tiden. Även känslan för olika saker varierar.

Du inser kanske att det går att jobba med tankarna och att du därmed också har en hyfsad makt över känslorna. Men ibland kommer frågan; Ska jag verkligen “jobba med” allt? Finns det inte en sann tanke/känsla? Finns det inte en tanke/känsla som kommer djupt inifrån som en signal från mig till mig och som jag bör lyssna på?

Jo, så är det. Ibland är tanken sann. Ibland ljuger den. Ibland ska man lyssna på tankarna. Andra gånger skratta åt dem. Man bör hela tiden höra vad som sägs och känna vad som känns och sen göra noga avväganden.

Med tiden, efter ett intensivt lyssnande och kännande, efter stor uppmärksamhet på det inre livet, brukar man bli rätt bra på att skilja på tankar/känslor som kommer från djupet och tankar/känslor som kommer från mer ytliga skikt. Jag är fortfarande osäker ibland, men då brukar jag bara ge det lite mer tid (om jag kan) och försöker att lyssna inåt extra uppmärksamt. Inte resonera, bara lyssna.

Såhär skiljer jag dem åt:

Ytliga tankar/känslor är ofta högljudda och dramatiska. De hörs, de syns, de tar plats, de kräver uppmärksamhet. De menar ofta på att de är viktiga. Man missar sällan att man har dem. Helt plötsligt är de borta.

Tankar/känslor från djupet är istället lågmälda och tystlåtna. De tar väldigt lite plats. Ibland missar man nästan att de finns där. Det kan ibland krävas tystnad och avskildhet för att man ska kunna höra dem. (Fast ibland gör de sig hörda även i bruset.) De sanna känslorna har en annan kvalitet dock. De dröjer sig kvar. Ibland försvinner de en liten stund, kanske tar de en tupplur. Men så är de där igen. De lämnar en aldrig ifred. Tanken är viskande, men väldigt kort och bestämd. Känslan är subtil, men väldigt tydlig. Egentligen skulle jag nog mer kalla den en vetskap än en känsla.

Tankar och inre vetskap är inte alltid logiska. Det går inte alltid att göra listor med för- och nackdelar. Det går inte att resonera med dem. Ibland vet man inte varför de finns. De hör till mysteriet som bor i universum, men också i oss.

Jag har märkt att när jag väl fattar ett beslut om något som jag har processat länge, så har jag nånstans haft den djupa, lågmälda vetskapen med mig i princip hela tiden. I alla fall väldigt länge. Men eftersom den ofta är ologisk, oförståelig, så har jag inte tagit den på allvar. Det bor en enorm osynlig intelligens i varje människa. Vi vill gärna förbise den.

Jag kommer tillbaks till det där med att lyssna inåt. Gör det till en daglig vana att uppmärksamma allt som finns i dig, tankar och känslor. Låt dem inte styra dig. Du bestämmer, inte de. Men lyssna på dem. Ibland kommer de med budskap från en helig plats. Lär dig känna igen rösten.

Jag tycker så mycket om Bowies ord: I det ögonblick som du vet, så vet du att du vet. Kasta inte bort den vetskapen.

Jag har tagit en lång och välbehövlig vila från i princip allting online förutom jobbmailen. Framför allt sociala medier. Det har inte varit planerat, men jag är intryckskänslig och har verkligen känt ett enormt motstånd när jag bara har försökt närma mig en av alla dessa sidor med ständiga uppdateringar och rörliga och flimrande bilder.

Det blev bloggen också, av rena farten.

Jag har tänt ljus och suttit och stickat på kvällarna. I tystnad. Så vilsamt att slippa skärmarna. Har ritat eller legat och bläddrat i konstböcker. Eller bara legat och kollat upp i taket. Inte heller ord har känts lockande, vare sig skriva eller läsa.

Mars är årets jobbigaste månad, enligt mig. Så jag är så glad att den snart är över. Jag har haft svårt att hitta ork och kraft och inspiration. Det finns så mycket som jag vill ta tag i och hela tiden tänker jag att “imorgon!” men när morgondagen kommer är det precis lika omöjligt trögt.

På senare tid har jag utvecklat 10-minuters-metoden. När jag inte har kommit igång med saker för att jag är för trött eller för att nåt känns för jobbigt, så har jag förhandlat med mig själv. Om jag inte orkar stå med tvätten i en timme, så kanske jag orkar 10 minuter? 10 minuters diskande? Om jag inte orkar promenera en timme kanske jag bara kan dra på mig stövlarna och gå rakt fram i fem minuter för att sedan vända hem? Kan jag sätta klockan på 10 minuter när jag öppnar mailkorgen och svara på mail i bara exakt dessa minuter?

I 10 minuter orkar man göra nästan vad som helst. Och man hinner samtidigt med otroligt mycket på 10 minuter. Mycket mer än man kan tro! Och 10 minuter är 10 minuter fler än 0 minuter. Ibland gör jag 10 minuter på morgonen och 10 minuter på kvällen av något, varje dag i veckan. På en vecka blir det 2 timmar och 20 minuter.

Det som jag gillar så mycket med 10-minuters-metoden är att jag ständigt är på väg dit jag vill, även om jag gör mycket mindre än vad jag hade önskat. Det står i varje fall inte still. Plagg blir vikta och stoppade i lådor, disken blir ren och jag får i alla fall lite frisk luft och motion.

Det finns perioder i mitt liv då jag är tacksam över att slippa ha mig själv som vän. Jag är sjukt jobbig. Jag skulle själv aldrig orka umgås med mig och jag har stor respekt för mina näras tålamod.

Framförallt är jag oberäknelig och velig. Jag gör planer för att i nästa sekund ändra mig och dra mig ur. Om och om och om och om igen. Men faktum är att det är lika jobbigt för mig som för alla andra.

Tröttheten är också nåt jag kan irritera mig på. Hur jag efter en relativt liten ansträngning kan komma hem och fullständigt hälla ut mig själv i en pöl på golvet.

Humöret skiftar en hel del. Liksom behovet av ensamhet och närhet.

Åh, vad jobbig jag är! Och åh, vad jag kan önska att jag bara kunde ta mig samman! Men jag kan inte det. Tiden har lärt mig att jag ska sluta försöka. Istället vänta ut. Dessa perioder i mitt liv kommer och går. Och de är på riktigt. Jag är våldsamt trött, jag är oförmögen att fatta ett beslut som jag kan stå fast vid, humöret och behoven är vad de är.

Jag försöker acceptera mig med mina fel och brister de dagar jag kan. Låta vara som det är och sluta döma ut mig hela tiden. Döma ut mig för att jag inte är mer eller kan mer.

Vissa dagar kan jag istället omfamna det imperfekta. Känna mig stolt över att jag inte är anpassningsbar, att jag inte är en fyrkantig kloss som går att trycka in i ett runt hål.

Både min kropp och min själ kräver något. Ett utrymme och en respekt som jag själv är dålig på att kräva. De tar plats, skaver, komplicerar, är besvärliga och är inte andra till lags.

Där jag försöker passa in finns det delar av mig som bara vägrar. Och på nåt sätt värmer det faktiskt att det finns en rebell i mig, en urkraft som vägrar konformeras.

Jag delade en bit mörker. Det var häromdagen på instagram. Jag berättade om dagar med låg energi, ångest och utmattning. En autentisk bit mörker ur mitt liv.

Och jag fick en överväldigande respons på det. Sms, mail och privata meddelanden med omtanke om mig började rulla in. Medans jag satt och njöt en kopp kaffe på terassen i solen efter en alldeles underbar långpromenad i skogen.

Jag älskar den där omtänksamheten som människor omkring mig visar. Medmänskligheten.

Men när jag delar en bit mörker får jag ibland känslan av att det plötsligt bara är mörkret som räknas. Som att allt det ljusa runtomkring, som jag också har delat, bara uppfattas som en rökridå för att kamouflera ett bottenlöst inre bråddjup.

Så är det inte.

Kanske uppfattas det så för att många snålar så med att visa upp sina mörkerrum? Så att när de visas så är det på djupaste allvar och ett rop på hjälp.

Allt det ljusa som jag delar är lika verkligt som det mörka.

Jag är bara ändlöst förtjust i mångfalden. Hela paletten. Att få visa mig som jag är, i livets ljus och mörker.

Jag är noga med att också dela med mig av mörker, med familjen, vänner, på jobbet, för läsare och klienter, på nätet, bland unga.

Jag är noga med att också dela med mig av sånt man förväntas gömma undan. Helt enkelt för att jag tycker att det också har sin självklara plats i rampljuset. Och för att spöken spricker i ljuset.

Ibland får jag sån lust att förklara mig. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Jag märker samma tendenser hos andra.

Som när man är sjuk och det inte räcker med att säga att man är just det. Utan man måste gå in på varje enskilt symptom. Liksom ursäkta sig, övertyga om sin ynklighet.

Eller som min kollega som varje gång hen går lite tidigt från jobbet måste berätta för mig att hen ska hem och jobba. Som för att berätta att man minsann inte är nån latmask som ska hem och lägga sig i soffan. Jag som redan förutsätter allt gott om personen ifråga.

Jag tänker på det ibland när jag skriver här. Jag tänker att nu kommer mina läsare att tro att jag är kristen, lat eller otrogen efter att ha läst ett visst inlägg. Och så vill jag liksom gå in djupare. Förklara.

Men jag håller mig nästan alltid! Det yttersta tecknet på kontrollbehov är att till och med vilja kontrollera andra människors tankar. Att försöka kontrollera bilden av en själv i någon annans huvud. Och jag vill inte ge mig in i det. Jag vill bara skriva det jag känner för att skriva. Låta orden tala för sig själva. Och låta andra människors tankar och slutsatser stå för dem.

Jag kanske är kristen, lat och otrogen. Eller så är jag det inte. Vad sjutton spelar det för roll?

Friheten när man släpper taget om andra människors tankar om en! Den slår allt.

Jag är sjuk.

Jag går hem nu.

Jesus har sagt såhär.

Bara det. Ingenting annat. Så vill jag leva.

Överallt ser vi dem. Uppmaningar om att leva i nuet. Om att fånga dagen. Carpe diem. Men hur många förstår verkligen den djupaste innebörden av dessa ord som så lätt blir till glättiga klyschor?

Jag har på sistone djupdykt i detta med att leva i nuet, att leva i varje ögonblick. Eller i det enda ögonblick som finns. För det finns bara ett. Det som existerar precis just nu.

Vi lever våra liv som på en horisontal tidslinje, med ständiga hänvisningar bakåt och framåt. Vi refererar till det som har varit, till vår barndom eller till det som skedde på jobbet häromdagen. Eller till vår framtid, hur lyckliga vi kommer vara när vi har nått vårt “mål” i framtiden eller bara när helgen kommer.

Men hur ofta rör vi oss på andra ledden? Lodrätt? Hur ofta djupdyker vi eller flyger upp i det ögonblick som är? Utforskar det som är verkligt just precis nu, riktigt på djupet.

Vilka känslor finns nu? Vilka tankar rör sig i huvudet? Hur känns det i kroppens muskler? Hur känns det att ha en hand? Ett ben? Ett lillfinger? Vilka ytor rör vår kropp vid just nu? Soffan? Golvet? Luften? Vad uppfattar ögonen? Vad uppfattar öronen?

Livet blir helt annorlunda när vi mer och mer börjar röra oss på den ledden. Inte bara i meditation, utan i livet i stort, så ofta som möjligt.

Vi kan leva ett helt liv utan att någonsin känna efter hur det känns att ha en hand. Om någon skulle ställa oss frågan, efter döden, hur det egentligen kändes, skulle vi kanske svara: Jag vet inte. Jag missade helt att känna efter. Jag var för upptagen med att tänka på mina aktier.

Det är egentligen oerhört märkligt, att det mest självklara kan gå oss helt förbi. För att vi i huvudet är någon helt annanstans.

Varför ska man känna efter hur det är att ha en hand? Vad är själva poängen? Sinnet kan aldrig förstå detta. Enligt allt vett som vi kan uppbringa, enligt allt förstånd, verkar det helt meningslöst. Att fundera på sina aktier/sina relationer/sina arbetsuppgifter leder ju i alla fall till något, resonerar vi.

Det går bara att förstå den djupaste innebörden av att leva i nuet, att utforska nuet, på ett enda sätt; genom erfarenhet.

Du kan aldrig fundera ut meningen med det. Inga tankar i världen kan ge dig förståelse för vad det innebär att leva nu.

Du måste göra det.

Om och om igen.

I flera olika nu.

Erfarenheten ger förståelsen.

Precis på samma sätt som du kan läsa en bok på tusen sidor om hur senap smakar. Men det är först när du stoppar en tesked fylld med senap i munnen som du vet.

Jag tänker mig att symboliken med det kristna korset delvis är det som jag skriver om ovan. Där linjerna i korset möts finns nuet. Och det är inte en slump att tidslinjen i korset, det horisontella, är kortare än fördjupningen i nuet. Vi bör sträva efter den balansen som korset pekar mot. Leva lite i tiden, leva som mest i nuet – utforska det på djupet.