Livet

En person jag känner avskyr att gå till dagis. En annan känner detsamma inför att gå till jobbet. Så många ungdomar som går till skolan och känner sig otrygga. Utanförskap, betygshets, talängslan.

En annan mig närstående ligger på operationsbordet. Och en kämpar med en livshotande sjukdom. Och en har nyligen förlorat sin hund.

Hjärtesorg. Ångest. Ensamhet.

Utmattning. Oro. Depression.

Alkoholism. Matmissbruk. Spelberoende.

Åldrande. Krämpor. Sjukor.

Vilka superhjältar vi är! Allihopa!

Var och en av oss som utkämpar dessa krig. Under ytan. I all hemlighet. Eftersom man ska tala så jäkla tyst om allt.

Sen finns det där vardagliga hjältemodet också. När vi både går till jobbet, lagar mat, tvättar, diskar, tränar och tar hand om familj fast det är en sån dag då det känns som om vi knappt kommer upp ur sängen. Vi är också superhjältar! Det gick idag också.

Så viktigt att erkänna och fira våra hjältedåd! Så viktigt att vara stolta för varje liten vunnen kamp. Det här att vara människa. Helt underbart! Och så fruktansvärt svårt!

Det är så vackert ute nu, så när jag går hem från Konsum stannar jag till, blir ståendes länge och bara andas. Låter ögonen dricka allt guld som träden bjuder. Låter träden sjunga sin evighet i mitt hår.

Jag längtar efter att få gå ut med min systemkamera och bara fånga trädens skönhet. Men min tid är för tillfället alltför uppbokad för att hinna något oplanerat alls. Jag tycker inte om att ha det så. Men för nu har jag accepterat att mitt liv ser ut just så. Mer eller mindre varje minut på dygnet vet jag vad jag ska göra.

Jag skriver prioriteringslistor dagarna i ända. Och när kvällen är kommen är de sällan slut.

Men små stunder lyckas jag alltid fånga. Ljusets lutning över byggnader och träd vid olika tillfällen under dagen. Att möta människors ögon. Stanna och klappa en katt. Eller för att se in i ett skyltfönster.

Status just nu är: Oerhört upptagen, men mycket lycklig. Hur är det med er?

Är det du som drömmer om mig eller jag som drömmer om dig?

Tre nätter i rad har du besökt mig i mina drömmar. Vi har blivit besvikna på varandra, jag har skämts inför dig och du har hjälpt mig. Tre olika, betydelsefulla drömmar som dröjer sig kvar in i mina dagar.

Och jag kan inte låta bli att tänka; kanske är jag hos dig i dina drömmar?

Kanske är det så att du och jag måste somna, förlora medvetandet, för att sättas i kontakt.

En vinter cyklade jag fram och tillbaks genom Uppsala en hel iskall årstid helt utan vantar. Händerna fnasiga och illröda. Mina näras gnat och tjat om att jag skulle skaffa mig ett par vantar. Smärtan i att frysa.

Ändock. Inga vantar.

I efterhand har jag kopplat det där till upplevt lågt självvärde. Att förvägra sig den enkla gesten av självomvårdnad. Att få vara varm om händerna.

Kanske tyckte jag att ett par vantar var för dyrt. Eller så orkade jag inte gå förbi en affär. Anledningarna kan vid första anblick verka nog så banala. Men i själva verket finns det djup innebörd i varje liten handling/brist på handling hos människor.

Kärlek visar sig i handlingarna.

Även självkänsla visar sig i handlingarna.

Det är lätt att tala. Att uttala ord. Men det är i handlingarna allt blir tydligt.

Bara den som på djupet anser att man är värd att vara varm och mätt klär på sig och äter ordentligt.

Vad är du värd? Dricker du automatkaffe eller är du värd en riktig kopp kaffe? Är du värd riktig, lagad, ekologisk mat? Är du värd vila och motion? Är du värd 8 timmars sömn? Lämnar du relationer där du inte behandlas väl? Unnar du dig värme, vila och självomvårdnad när du är förkyld?

Rökning och självkänsla går inte ihop. Vem med självrespekt och självkänsla kan samtidigt dagligen förgifta sig? Även om det i grunden finns ett beroende är det omöjligt att hålla det vid liv utan en rejäl skopa självförakt.

Försök få syn på dig själv i vardagliga situationer. Hur behandlar du dig själv? Tar du kroppens och själens signaler och känslor på allvar? Är du bra på att dra gränser?

Man kan också börja i andra änden. Börja med att ta hand om sig. Det är svårt att tycka illa om någon som man behandlar riktigt väl.

Oktober närmar sig. Och jag tycker så mycket om att gå in i den djupa, allomslutande hösten. Mörkret som lägger sig som en filt över allt. Vilan och tystnaden som får mig att andas ut. Det är varje höst som att jag hållit andan i månader. Den klara, kalla luften som gör det lättare att tänka. Och ljudet av ett stilla regn mot mina fönsterglas är som ett stycke välkomponerad musik.

Jag sänker axlarna och slappnar av. Jag mår som allra bäst när hela långa hösten och vintern precis ligger för dörren. Jag blir mer kreativ och känner mig mer motståndskraftig, jag orkar mer. Hösten är mitt element.

Ändå är det också en tid för omvårdnad. Jag har alltid flest konsultationer under hösten. Det är tid för vila och hemmapyssel. Tid för superfoods och gröna drinkar. Jag har köpt en ny mixer, en nutribullet, som jag har velat ha ganska länge nu. Jag vet att jag blir så mycket piggare och immunförsvaret förbättras när jag dagligen frukt/bär/grönsakschockar mitt system.

Det händer mycket i livet just nu. Därför som jag har varit lite tyst härinne. Det är svårt att veta hur mycket jag kan dela.

Kanske verkar det för er som att jag är väldigt öppen. Som att jag delar med mig av allt. I vissa aspekter av mitt liv är jag öppen. Jag tycker inte om att dölja min mänsklighet. Jag tycker om att visa upp just sånt som ska tryckas ner och döljas. Sånt som misstag, okunnighet, svårigheter, psykisk ohälsa och existensiella tankar. Föra fram i ljuset. Jag vägrar köpas in av en tystnadskultur. Jag tycker om sanning, att få sätta ord på sånt som är sant. Att få vara den jag är fullt ut, med allt det som det innebär att vara människa.

Med andra delar av livet är jag mer sluten. Den delen som handlar om andra människor. Mina relationer. Egentligen mer för andras skull än för min egen. Jag vill inte att någon annan ska känna sig uthängd här. Men kanske också lite för egen del. Jag vet inte. Jag behöver i alla fall distans för att kunna prata om mina relationer. När jag är mitt uppe i något är det som att jag inte ens vet själv. Vad som händer och vad som känns. Jag försöker bara behålla närvaron.

Men jag älskar det här med att relatera till andra. Att förhålla sig till en annan gör verkligen livet intressant. Och egentligen så handlar det ju om att förhålla sig till sig själv. Man får syn på sig själv när man relaterar till en annan. På vem man är och vem man vill vara. På gränssättning och bristen på gränssättning. På sina förväntningar på sig själv och på andra. På mindervärdeskomplex och integritet.

I varje möte med en annan finns en möjlighet att bli lite mer sig själv.

Höst ger alltid känsla av nystart för mig. Var är jag? Vart är jag på väg?

Det gäller att vara känslig inför det som pågår inom och utom. Allt är i ständig rörelse. Positionsbestämning i tid och rum måste utföras ofta. Positionen måste utvärderas. Kursen måste eventuellt sättas på nytt.

Jag tycker om den här övningen:

• Sätt dig ner och bestäm dig för var du vill vara om ett år. Det kan gälla hälsa, relationer, arbete eller egentligen vad som helst.
• Fråga dig sedan: Var behöver jag vara om ett halvår för att vara på väg mot mitt mål?
• Sedan: Var behöver jag vara om en månad?
• Därefter: Var behöver jag vara imorgon bitti?

Jag tycker om det konkreta i övningen, att få bryta ner målet. Att inse att det är här och nu som påverkar var jag är om ett år. Varje här och nu under ett år. Jag skapar hela tiden.