Livet

Världen är vår mentala bild. Bara naiva människor tror att världen är vad den ser ut att vara.
C.G Jung

Ibland har man turen att vakna mitt i en dröm och tydligt se vad som hände. Och tiden att kunna vara kvar med känslan som drömmen väcker.

Jag följer stilla med i händelseförloppet i nattens dröm och det är så tydligt vad den vill säga. Budskapet är så direkt att jag förvånas över att jag inte har kunnat se det innan. Att jag inte har kunnat se vad jag har behövt utan drömmen.

Men ibland kommer drömmarna till oss för att vi, på ett medvetet plan, inte orkar med att formulera det som behöver kläs i ord. Vi skyr detta jobbiga arbete i våra emotionella källare. Eller ännu djupare ner, i underjorden.

För mig kom nattens dröm med en stark ångest. Som att ha en elefant sittandes på bröstet när jag slog upp ögonen. Och att kunna vara stilla med känslor är en sak. Det är jag hyfsat bra på. Men den där känslan av att inte få luft, av att nästan kvävas.

Den där starka ångesten blir som ett pekande finger rakt in i mitt bröst. Titta här. Gå in i nattens dröm igen. Dyk ner bland ångestens vågor. Det finns ingen annan väg förbi ändå. Och mitt i ångestens obehag har jag fortfarande närvaron att fascineras över styrkan i känslan.

Det är oerhört märkligt om man tänker på det. Hur vi allihop, varje dygn, lockas in i en annan värld, förlorar medvetandet för några timmar, umgås med märkliga bilder och situationer och känslor i en helt annan värld, i drömmarnas värld. Och vi får också en period av djup, drömlös sömn då inga tankar, drömmar, inget annat existerar än att vi vilar i den källa som vi kommer ifrån. Vi måste återgå till denna källa med jämna mellanrum för att alls kunna leva. Förr eller senare blir lockelsen till att sova så stor att vi ger upp allt för att få försvinna till vår källa. Sömnens rike – mystiskt och vackert.

Vad händer dessa timmar? Det är så spännande att se det undermedvetna ta över och låta insikterna dröja sig kvar in i vårt medvetna liv.

Det finns gränslöst mycket information till oss i nattens drömmar.

Det som möter oss ute i världen kan vara en spegling av något som finns begravt så djupt i vårt omedvetna psyke att vi inte ens i vår vildaste fantasi kan tro att det finns där. Inre och yttre verklighet är tätt sammankopplade.

Authenticity is my rebellion.
Viola Davis

I min strävan att visa mindre hänsyn, som jag nämnde i lördagens inlägg, inspireras jag ofta av djur.

Jag tycker om att iaktta med vilken självklarhet och integritet djur för sig. Inte tycks de tänka på hur andra upplever dem, vad som är rimligt beteende eller om de är tillräckligt omtänksamma.

Inte bryr sig hunden om att den är besvärlig när den rullar sig i lerpölar. Inte bryr sig katten om att matte/husse gärna vill att den ligger i knät och kelar. Inte bryr sig morgonpigga undulater om att de stör med sitt läte.

De gör som de vill.

Djur visar inte hänsyn. Ändå. De är heller inte egocentriska. De bara är. Med självklarhet vet de vad som är rätt för just dem.

När man inte tänker så mycket kan man känna samma självklara röst inom sig. Även vi människor kan känna den där guidningen, vetskapen om vad som är exakt rätt för oss.

Och vi existerar inte för att göra livet bekvämt för alla andra.

Det är inte egocentriskt att följa den där rösten. Inte heller hänsynslöst – egentligen.

Att låta livet röra sig genom oss, som en självklar kraft, är egentligen det mest hänsynsfulla vi kan göra. Först när vi bottnar i vår egen sanning kan vi ge det som är vårt att ge.

Det största vi har att ge den här världen är att vara som vi är.

Vad många vi är som drivs av samma drivkraft. Att vara till lags. Att hjälpa till. Att ställa upp. Att infria förväntningar. Att inte göra människor besvikna. Att inte svika människor.

Ändå. Så fel det blir när vi lever efter andra människors behov. Det blir fel när vi inte känner efter och tar våra egna behov på samma allvar som vi tar andras.

Jag tänker ofta på att jag behöver visa mindre hänsyn, inte mer. Det gäller även ganska många i min närhet. I regel behöver vi inte bli bättre på att köra över oss själva.

Idag sitter jag och mailar och smsar en massa nej. Nej till roligheter. Nej till tråkigheter. Nej till onödigheter. Jag har faktiskt gett åtta besked med nej innan klockan ens har slagit 11. Varför alla dessa nej? För att jag tydligt känner att det är svaret som ges inifrån hjärtat.

Vilken lättnad! Vilken makt man har att faktiskt bestämma över en ledig lördag. Nu ligger timmarna helt tomma inför mig. Jag har 22 timmar av inga planer alls. Min egen tid. Ska jag vila? Träna? Måla? Sova? Baka en kaka? Se en serie? Promenera? Meditera? Läsa? Eller bara ligga och se upp i taket/himlen?

Oplanerad tid och tid att vara ensam är det som jag värdesätter mest. Kanske just för att jag har så lite av den. Tomma timmar då inget händer. Då det finns tid att höra vinden spela i vindspelet. Känna efter hur det känns i bröstet. Och höra mina egna tankar.

Målet med dagen: Att inte göra mig besviken. Att inte svika mig.

En person jag känner avskyr att gå till dagis. En annan känner detsamma inför att gå till jobbet. Så många ungdomar som går till skolan och känner sig otrygga. Utanförskap, betygshets, talängslan.

En annan mig närstående ligger på operationsbordet. Och en kämpar med en livshotande sjukdom. Och en har nyligen förlorat sin hund.

Hjärtesorg. Ångest. Ensamhet.

Utmattning. Oro. Depression.

Alkoholism. Matmissbruk. Spelberoende.

Åldrande. Krämpor. Sjukor.

Vilka superhjältar vi är! Allihopa!

Var och en av oss som utkämpar dessa krig. Under ytan. I all hemlighet. Eftersom man ska tala så jäkla tyst om allt.

Sen finns det där vardagliga hjältemodet också. När vi både går till jobbet, lagar mat, tvättar, diskar, tränar och tar hand om familj fast det är en sån dag då det känns som om vi knappt kommer upp ur sängen. Vi är också superhjältar! Det gick idag också.

Så viktigt att erkänna och fira våra hjältedåd! Så viktigt att vara stolta för varje liten vunnen kamp. Det här att vara människa. Helt underbart! Och så fruktansvärt svårt!

Det är så vackert ute nu, så när jag går hem från Konsum stannar jag till, blir ståendes länge och bara andas. Låter ögonen dricka allt guld som träden bjuder. Låter träden sjunga sin evighet i mitt hår.

Jag längtar efter att få gå ut med min systemkamera och bara fånga trädens skönhet. Men min tid är för tillfället alltför uppbokad för att hinna något oplanerat alls. Jag tycker inte om att ha det så. Men för nu har jag accepterat att mitt liv ser ut just så. Mer eller mindre varje minut på dygnet vet jag vad jag ska göra.

Jag skriver prioriteringslistor dagarna i ända. Och när kvällen är kommen är de sällan slut.

Men små stunder lyckas jag alltid fånga. Ljusets lutning över byggnader och träd vid olika tillfällen under dagen. Att möta människors ögon. Stanna och klappa en katt. Eller för att se in i ett skyltfönster.

Status just nu är: Oerhört upptagen, men mycket lycklig. Hur är det med er?

Är det du som drömmer om mig eller jag som drömmer om dig?

Tre nätter i rad har du besökt mig i mina drömmar. Vi har blivit besvikna på varandra, jag har skämts inför dig och du har hjälpt mig. Tre olika, betydelsefulla drömmar som dröjer sig kvar in i mina dagar.

Och jag kan inte låta bli att tänka; kanske är jag hos dig i dina drömmar?

Kanske är det så att du och jag måste somna, förlora medvetandet, för att sättas i kontakt.