Livet

I no longer force things. What flows, flows. What crashes, crashes. I only have space and energy for things that are meant for me.

Som högkänslig gäller det att lära sig att hantera starka känslor. Att motverka dem, att kunna reglera dem, att få syn på hur de skapas. Detta blir lättare när man lär känna sig själv.

Jag märker hur mina förväntningar skapar känslor.

När ska hon ringa? Varför ringer hon inte? Vad gör hon? Ligger hon död nånstans?! Jag kollar telefonen stup i kvarten. Ångesten stegras.

Jag stegrar den. Det är som att min existensiella ångest ibland behöver något konkret att röra sig kring.

Ett sms som svar på mina många: “Jag jobbar. Ringer sen. Kram.”

Jag blir lugn en liten stund. Sen stegras ångesten igen. Är hon med honom igen? Har han gjort nåt mot henne? Mår hon dåligt?

Hur kan hon behandla mig såhär?

Hur kan jag?! Hur kan jag behandla mig själv så? Det är jag som skapar hela dramat. I egna tankar. Förmodligen kopplat långt bak till barndomstrauman och anknytningsmönster. Men ändå. Det gäller att få syn på sig själv och se hur man skapar sina känslor.

Och så insikten: Hon kommer inte ringa. Men hon lever och hon jobbar.

Det är som att andas ända från tårna. Lugnet som följer på den totala acceptansen av en situation som är som den är. Och oavsett vad jag tycker om saken så kommer den att fortsätta vara så. Det slutar inte regna för att man får ett vredesutbrott – så man kan lika gärna bara fälla upp ett paraply.

Jag kan inte förändra någon annan. Men det går faktiskt att ändra på sig inuti. Genom att få syn på sig. Genom att aldrig vika med blicken från vad som pågår inuti.

Varje medgång har varit en förtäckt motgång. Varje motgång har varit en förtäckt medgång.
Gösta Hermelin

Jag tycker om att se på vardagens missöden och motgångar som små inlindade presenter. De testar hur vaken man är! Det blir även tydligt hur fort det går att tolka något på ett sätt som gör att man blir på dåligt humör. Helt i onödan.

Häromdagen i en kösituation tränger sig någon helt oförskämt före. Och säger något otrevligt till på köpet. Jag fick öva mig i att snabbt släppa taget och låta den människans energi få stanna hos honom.

Nästa situation kändes närmare hem. Någon som jag har sett på som en vän beter sig på ett obegripligt och omdömeslöst sätt, ett sätt som invaderar min integritet. Jag blev först väldigt illa till mods och mycket ledsen. Men kände snabbt att det var en present jag hade fått. Min vän är där han är och han kan inte vara någon annanstans just nu och beter sig naturligtvis därefter. Det har inte med mig att göra. Jag fick än en gång öva mig i gränsdragning och att inte ta saker personligt. Och kanske framförallt att se med helt nya ögon på situationen.

Jag vet sedan länge att mina motgångar är mina förtäckta medgångar. Det gäller bara att se det också mitt i. Att stilla sig i stormen och se presenten där och då. Och tacka. Som man ju gör när man får presenter.

Få saker är mer lärorika än att bara vara med sig själv. Inte att vara ensam och kolla på serier eller läsa böcker eller att ägna sig åt andra distraktioner, utan att faktiskt bara vara där, med sig själv. Umgås med sig själv.

Sitta i soffan med sina tankar och känslor. Resa själv. Vara ensam i naturen och uppleva den själv. Att vara stilla med sin inre och yttre verklighet. Att nyfiket iaktta sig själv.

Det händer något när man uppmärksamt upplever på egen hand. När man är nyfiken på tankar och kan vara där nästan som en förälder när högljudda känslor ger sig till känna. Att kunna hålla om sin smärta eller smeka sin ångest över håret, som små barn, istället för att döva. Att vara ett utrymme där allt får finnas, där känslor får komma och får ebba ut. Att vara själva utrymmet. Och att ta tillfället i akt att lära sig om sig själv.

Jag tycker inte om uttrycket vara sin egen bästa vän. Helt enkelt för att det ger intryck av att vara två – när man i själva verket är en. Men däremot tycker jag om att veta vem man är. Det finns inget viktigare i livet än just det: Att veta vem man är. Att känna sig själv.

Ingen trygghet kan vara större än den som kommer ur att känna sig själv på djupet.

If you are content with being nobody in particular, content not to stand out, you align yourself with the power of the universe. What looks like weakness to the ego is in fact the only true strength. This spiritual truth is diametrically opposed to the values of our contemporary culture and the way it conditions people to behave.
Eckhart Tolle

I perioder umgås jag mycket med citatet ovan. Eller det som det pekar mot. Att inte vara någon särskild. Så märkligt befriande och fyllt av mening och glädje det kan vara. Jag kan bli riktigt upprymd av det. Att inte vara någon.

På sociala medier tycks det handla om att berätta för världen vem man är (eller vem man vill bli uppfattad som). I skolan handlar det om att utmärka sig inom vissa ämnen. Och på jobb handlar det om att sticka ut och att framhäva sig. I vissa privata relationer jag har känns det som att människor fortsätter med samma marknadsföring, angående vad man kan, vad man gör, vad man har. Hur man uppfattas i andras ögon är viktigt.

Det är en sällsam befrielse att avstå från allt detta emellanåt. Att inte försöka visa vem man är. Att skita i hur man uppfattas. Att inte försöka sticka ut och vara bra och framhäva sig. Att undgå att nämna vad man kan, vad man har och vad man gör.

Man kanske kan tro att detta förhållningssätt skulle göra en till en trist och slätstruken person, en grå mus, en tapetblomma som smälter in i väggen. Men min erfarenhet säger mig att det inte alls är så.

En besynnerlig kraft och utstrålning kommer till de människor som inte sticker ut. När egot kliver åt sidan finns plats för något annat att träda fram.

En förutsättning för att ens kunna kliva åt sidan är förstås att man vet om att det mänskliga värdet är konstant och aldrig kan förändras oavsett vem man är eller vad man gör i världen.

Jag tänker på berättelsen från Bibeln då Jesus uppmanar till att välja den nedersta platsen när man blir inbjuden till bröllop. För att den som upphöjer sig ska bli förödmjukad. Och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.

Det finns något obeskrivligt vackert i när människor av vår tid ödmjukar sig.

Ibland blir jag så frestad att blunda i relationer. Låtsas att allt är bra. För att slippa jobbiga konfrontationer.

Men man kan jämföra det med att dra av ett plåster. Antingen gör man det snabbt med omedelbar smärta. Eller så drar man långsamt med långsam smärta.

Jag föredrar ändå mycket jobbigt här och nu med att det känns bra på sikt. Framför att göra det bekvämt för mig här och nu med en långsamt växande smärta på sikt.

Det är lika bra att dra av plåstret snabbt. Ta tjuren vid hornen. Våga ta upp problem. Våga konfrontera.