Livet

Ibland när jag ligger i badkaret
använder jag en cyklop
Det är något med tystnaden där under vattnet
och att kunna andas under ytan

När jag springer blir det snabbt
och jag älskar det där ljudet
av mina ansträngda andetag
när jag har stannat

Jag fascineras av att kunna pressa min kropp
ner i brygga
styrkan i armar och ben
det att liksom veckla ut kroppen

Och på gymet häromdagen
lyfte jag 30 kilo rakt över huvudet
En sån lycka!

Varför? undrar du
Kanske för att jag kan
Kan det vara så enkelt?

För att använda kroppen är för mig
ett sätt att få känna mig levande

För att jag vill leva när jag lever
och använda kroppen medan jag kan

och för att kroppen bara är min
max några tiotal år till

Såhär var det: Antingen var jag inte särskilt trygg från början. Eller så var det just det jag var. Jag var i alla fall väldigt bra på att göra slut. Det var min grej, tidigt 90-tal.

Jag hade laddat med göra-slut-låtar på freestylen. När jag hade planerat att göra slut med nån så spolade jag fram till rätt låt på kassetten och så sa jag det. Ja, “det är slut”. Och så play. “Total eclipse of the heart” eller “I will survive”. Nåt i den stilen. Ofta gick jag därifrån väldigt fort, halvsprang, och så grät jag också. Jag tror jag gick igång på det dramatiska i situationen.

Ett sätt att få känna sig levande.

Bara en tacksamhet. Att jag fick se in i de där ögonen en gång. Att jag fick uppleva det undflyende underbara. Jag kunde känna ditt hjärta slå på meters avstånd. Jag visste att det som bor i dig också bor i mig, att vi är samma. Enheten är det största, den största mänskliga upplevelsen. Upplevelsen av att vi är samma. Attraktionen är ytterst en andlig längtan.

Jag försöker inte hålla kvar. Rörelsen är det naturliga, rörelsen bort, rörelsen till. Jag rör mig bara mot sådant som rör sig mot mig. Lever med strömmen. Och varför hålla kvar vid något som har passerat? Som en rädsla för att ingen skönhet mer finns bortom det jag redan har.

Överallt finns den. För den som har ögon att se.

Men kanske den största smärtan är att bara leva för egen skull. När meningen med ens enskilda liv bara handlar om att öka på framgången och lyckan i sitt eget liv, så långt det bara går. “Bara det blir bra för mig (och mina barn), så får allt annat bli som det blir”. Det sorgliga i det…ja, ironin i det är ju, att i egocentriciteten ligger också den största smärtan. Ju mer man bekymrar sig för den egna lyckan, desto olyckligare blir man. Men för många människor tar det en livstid att lära sig. För ännu fler tar det ännu längre tid.

Det går att leva för andra. Det går att strunta i sig själv. De flesta skulle till och med må bra av det.

När V sover ligger jag helst under öppen himmel och låter mig överväldigas. Ingenting betyder mer än utrymmet där uppe, mellanrummet mellan stjärnorna. Mellanrummet som också bor i mig, i min mage. Jag är gjord av mellanrum. Tystnaden bortom tystnaden. Som tar död på alla världsliga draman. Som kan konsten att sätta i perspektiv. Ödmjukheten som infinner sig när jag ligger där och vet hur liten jag är. Hur oviktig den personliga lyckan och framgången är. Hur försvinnande kort tiden på planeten är.

Jag vill det du vill, viskar jag. Jag vill vara den du vill att jag ska vara, göra det du vill att jag ska göra, säga det du vill att jag ska säga. Jag vill vara ditt verktyg, ditt instrument, låta din andedräkt andas genom min kropp.

I nattens dröm får jag nån slags svar.

“Let them come to you” säger någon tydligt. Ja, på engelska. Tre gånger, som i sagan.

Och som en insikt vet jag. Ja, så får det bli.

Har du också sett dem? Människorna med de blanka ögonen som tittar ner varje gång vi går förbi. De dricker öl och sherry i mörka pubar under regniga himlar. De är mycket rädda. De tröstar sig med egna röster och drar in luften så girigt att det nästan inget blir över till dig.

Duvflocken lyfter med tungt prasslande vingar då du korsar torget. Det regnar och himlen är grå. Du är en tunn grå gestalt genom Oxfords gator. Du är gåtan vi aldrig kommer förbi.

I din överrock tätt sluten om kroppen och med blå vattniga är du ovidrörbar. Som en rustning kring dig. Hur kommer det sig att det försynta i kombination med skärpan attraherar så? Din oro låter sig inte stillas av mina ord. Inte ens när jag viskar.

Du vet, jag ser dig alltid ensam. Så ensam som en man kan bli när ingen av de som älskar honom ser honom. Är alla människor lika ensamma inuti som vi?

Staden utanför ditt rum viker undan och din blick sänker sig i gators mörker. Där vilar den kalla, lugna beslutsamheten, det bortomseende. Men kring din smala mun vilar smärtan salt och svidande. Också i mig har det gjort mycket ont.

Rörelsen har börjat verka i dig. Du är inte längre densamma. Du är redan på väg ut ur bilden och vidare och din panna lyser vit.

På skivtallriken “Tosca”.

Till sist tystnade alla sånger och det blev natt. I fjärran lyste en enda klar stjärna.