Han säger: Du kan omöjligt känna honom..efter vaddå, 2 månader?…vad vet du egentligen om honom? Han kan ju vara psykopat.
Som om det är orden som betyder. Som om det bara är genom orden man lär känna. Pratord. Om politik och samhällsfrågor och filmsmak och sopsortering och lägenhetsköp. Viktiga saker. Sånt som säger nåt.
Han: Är han höger eller vänster? Vad tjänar han? Gillar han Springsteen?
Som om det skulle spela någon roll.
Jag känner honom. Det är djupare än allt det där.
Ögon och ansiktsuttryck och energier och tystnad. Jag behöver inga pratord för att känna någon. Så överskattat med åsikter och smakpreferenser. Så överskattat med utbyte av ord. Orden som lägger sig som ett tjock skal runt kroppen, som ett hårdsminkat ansikte eller några nedklottrade tatueringar. Namedropping. Nåt att visa upp utåt, nåt som ska säga nåt om en. Snarare ett skal, en mask för att dölja.
När någon säger sig ha blivit lurad och bedragen, så säger jag: Du lyssnade på ord. Du litade på ord mer än till känslan i din mage under tystnad.
Man lär inte känna genom ord. Orden döljer. Och inte heller tar det tid att lära känna någon.
Det är i tystnaden det händer. Om man är uppmärksam. Och i ögonblicket. Tystnaden klär av.