Elisabeth Labbaci

Tak under himlen

Livet

Orden döljer, tystnaden klär av

av Leave a Comment

Han säger: Du kan omöjligt känna honom..efter vaddå, 2 månader?…vad vet du egentligen om honom? Han kan ju vara psykopat.

Som om det är orden som betyder. Som om det bara är genom orden man lär känna. Pratord. Om politik och samhällsfrågor och filmsmak och sopsortering och lägenhetsköp. Viktiga saker. Sånt som säger nåt.

Han: Är han höger eller vänster? Vad tjänar han? Gillar han Springsteen?

Som om det skulle spela någon roll.

Jag känner honom. Det är djupare än allt det där.

Ögon och ansiktsuttryck och energier och tystnad. Jag behöver inga pratord för att känna någon. Så överskattat med åsikter och smakpreferenser. Så överskattat med utbyte av ord. Orden som lägger sig som ett tjock skal runt kroppen, som ett hårdsminkat ansikte eller några nedklottrade tatueringar. Namedropping. Nåt att visa upp utåt, nåt som ska säga nåt om en. Snarare ett skal, en mask för att dölja.

När någon säger sig ha blivit lurad och bedragen, så säger jag: Du lyssnade på ord. Du litade på ord mer än till känslan i din mage under tystnad.

Man lär inte känna genom ord. Orden döljer. Och inte heller tar det tid att lära känna någon.

Det är i tystnaden det händer. Om man är uppmärksam. Och i ögonblicket. Tystnaden klär av.

Att få finnas för andra

av Leave a Comment

Det är något med egocentriciteten. Det självupptagna. Det jag-centrerade. Inte att jag tycker illa om. Men jag tar ett par steg tillbaks när jag möter det. Det känns oattraktivt och onaturligt. Det känns också som att det måste vara väldigt smärtsamt att vara så egocentrerad.

Vad ska jag göra? Vad ska hända med mig? Vem ska älska mig? Vad får jag ut av det? Vad tycker hon om mig? Hur ska jag få det jag behöver? Vem ska göra mig lycklig? Vem ska jag vara ihop med? Vilka är mina vänner? Vad av detta äger jag? Hur ska jag kunna gå ner fem kilo? (Många egocentrerade människor tycks också sjukligt upptagna av den egna kroppen och hur den ter sig i världens ögon.)

Det finns överallt och kan ju då kanske tyckas naturligt. Ändå känns det som ett väldigt onaturligt tillstånd. Ett tillstånd av konstant brist där man hela tiden behöver fyllas på och bekräftas. Man behöver skapa trygghet och få mer, mer, mer av allt, allt, allt. Det finns inget stopp. Man är som ett svart hål, i alla avseenden.

När jag möter det hos människor känns det så smärtsamt att behöva leva så, att leva i det jaget som alltid lider brist och aldrig, på allvar, kan njuta av det enkla, vackra och känna sig nöjd med det som är. Det ironiska är att egocentriciteten uppkommer som ett sätt att skapa sig en trygg värld fri från smärta och bekymmer. Ändå tycks det som att det självupptagna i sig är den snabbaste vägen till ett liv i smärta och brist.

Vad skulle hända om dessa människor bara för några veckor ändrade sitt fokus från jag till allt utanför mig.

Vem kan jag hjälpa? Vem behöver mig? Vem behöver älskas? Vem behöver min uppmärksamhet? Vad kan jag ge någon annan? Hur kan jag ge mer? Hur kan andra få det de behöver? Vem behöver en vän? Vem behöver min tid? Finns det nån som behöver mina pengar bättre än jag? Vem behöver jag säga förlåt till?

Och då menar jag inte heller enbart den närmaste familjen, de mest älskade. Flytta fokus ytterligare. Den närmaste familjen är fortfarande min familj. Det handlar fortfarande om jaget.

Kanske skulle de inse att den största glädjen finns i att ge, att få finnas till för andra, att se det som är utanför jaget och att få vara en god kraft i världen.

Det är märkligt att ju mer man ger desto mer tycks man ändå ha själv. Så länge man ger lider man sällan brist. Det är i alla fall min erfarenhet. Och att få tjäna andra tycks vara det mest meningsfulla.

Att visa sig osminkad/Att kunna se med osminkad blick

av Leave a Comment

Det är som att se en människa för första gången. När jag tittar på honom nu. När jag tittar på honom nu så ser jag någon som jag aldrig sett. För att jag aldrig har kunnat titta på det viset.

När jag tänker på det så påminner det om en meditation jag en gång gjorde. Som innebar att sitta tyst framför en annan människa och titta denna människa rakt in i ögonen och bara låta blicken vila i ögonen och på ansiktet under 15 minuter. Det var så starkt att jag blev tårögd. Att vara tyst och titta på en annan människa utan att vika med blicken är en obeskrivlig uppgift. Den var nästan svår att utföra.

Nu vill jag göra den med honom. Bara se in i det där ansiktet, i tystnad. Vill att han tittar tillbaks. Det där nakna som bara kommer fram i tystnaden. Släppa alla masker. Och bara vara den man är bakom det där, så ofta, tillgjorda ansiktet. Skalet. Det som ska skydda.

Att andas, se in i varandras ögon och vara tysta tillsammans. Finns det en mer intim upplevelse?

Jag känner att nånting i mig dras till nånting i honom. Och det har inte med ytan att göra. Det är allt jag vet.