Har du också sett dem? Människorna med de blanka ögonen som tittar ner varje gång vi går förbi. De dricker öl och sherry i mörka pubar under regniga himlar. De är mycket rädda. De tröstar sig med egna röster och drar in luften så girigt att det nästan inget blir över till dig.
Duvflocken lyfter med tungt prasslande vingar då du korsar torget. Det regnar och himlen är grå. Du är en tunn grå gestalt genom Oxfords gator. Du är gåtan vi aldrig kommer förbi.
I din överrock tätt sluten om kroppen och med blå vattniga är du ovidrörbar. Som en rustning kring dig. Hur kommer det sig att det försynta i kombination med skärpan attraherar så? Din oro låter sig inte stillas av mina ord. Inte ens när jag viskar.
Du vet, jag ser dig alltid ensam. Så ensam som en man kan bli när ingen av de som älskar honom ser honom. Är alla människor lika ensamma inuti som vi?
Staden utanför ditt rum viker undan och din blick sänker sig i gators mörker. Där vilar den kalla, lugna beslutsamheten, det bortomseende. Men kring din smala mun vilar smärtan salt och svidande. Också i mig har det gjort mycket ont.
Rörelsen har börjat verka i dig. Du är inte längre densamma. Du är redan på väg ut ur bilden och vidare och din panna lyser vit.
På skivtallriken “Tosca”.
Till sist tystnade alla sånger och det blev natt. I fjärran lyste en enda klar stjärna.