Du skriver: “Varför slutade du att höra av dig? Var det för att jag sa det jag gjorde om P.? Eller för att jag inte kom och tittade på dina tavlor den där helgen?”
Jag blir alldeles tyst. Jag som har skämts så mycket. För att jag slutade svara på mail. Och minns inte riktigt varför. Men vet alldeles säkert att det inte hade något med dig att göra. Det handlade om min egen oförmåga att hantera dig och det du skrev. Min egen brist, min egen skam.
Ändå något väldigt intressant i det du skriver. Jag blir alldeles stilla av igenkänning. Jag försöker också alltid förklara andra människors irrationella beteenden med “vad har jag nu gjort för fel?”. Som om andra människors nyckfulla beteenden alltid hade med mig att göra. Det måste vara en skärva från nåt som en gång gick sönder djupt därinne i barnamagen.
Kommentera