Bara en tacksamhet. Att jag fick se in i de där ögonen en gång. Att jag fick uppleva det undflyende underbara. Jag kunde känna ditt hjärta slå på meters avstånd. Jag visste att det som bor i dig också bor i mig, att vi är samma. Enheten är det största, den största mänskliga upplevelsen. Upplevelsen av att vi är samma. Attraktionen är ytterst en andlig längtan.
Jag försöker inte hålla kvar. Rörelsen är det naturliga, rörelsen bort, rörelsen till. Jag rör mig bara mot sådant som rör sig mot mig. Lever med strömmen. Och varför hålla kvar vid något som har passerat? Som en rädsla för att ingen skönhet mer finns bortom det jag redan har.
Överallt finns den. För den som har ögon att se.
Men kanske den största smärtan är att bara leva för egen skull. När meningen med ens enskilda liv bara handlar om att öka på framgången och lyckan i sitt eget liv, så långt det bara går. “Bara det blir bra för mig (och mina barn), så får allt annat bli som det blir”. Det sorgliga i det…ja, ironin i det är ju, att i egocentriciteten ligger också den största smärtan. Ju mer man bekymrar sig för den egna lyckan, desto olyckligare blir man. Men för många människor tar det en livstid att lära sig. För ännu fler tar det ännu längre tid.
Det går att leva för andra. Det går att strunta i sig själv. De flesta skulle till och med må bra av det.
När V sover ligger jag helst under öppen himmel och låter mig överväldigas. Ingenting betyder mer än utrymmet där uppe, mellanrummet mellan stjärnorna. Mellanrummet som också bor i mig, i min mage. Jag är gjord av mellanrum. Tystnaden bortom tystnaden. Som tar död på alla världsliga draman. Som kan konsten att sätta i perspektiv. Ödmjukheten som infinner sig när jag ligger där och vet hur liten jag är. Hur oviktig den personliga lyckan och framgången är. Hur försvinnande kort tiden på planeten är.
Jag vill det du vill, viskar jag. Jag vill vara den du vill att jag ska vara, göra det du vill att jag ska göra, säga det du vill att jag ska säga. Jag vill vara ditt verktyg, ditt instrument, låta din andedräkt andas genom min kropp.
I nattens dröm får jag nån slags svar.
“Let them come to you” säger någon tydligt. Ja, på engelska. Tre gånger, som i sagan.
Och som en insikt vet jag. Ja, så får det bli.
Kommentera