In our hearts we know
Shantimayi
Vissa lediga dagar, ganska ofta, blir jag sittandes väldigt länge. Hemmakläder. Soffan. Kommer inte ut, kommer inte igång. En tekanna efter annan får svalna och bryggas på nytt.
Och jag känner att det ska vara så. Att jag behöver den där tiden. Även fast till synes inget händer, så händer mycket inuti.
Jag landar, bearbetar, laddas.
Bara varande. Existerande med inget annat än andetag och tystnad. Ibland läser jag lite i en bok, surfar på nån sida, skriver eller tecknar något. Men oftast sitter jag bara rakt upp och ner. Bara är.
Ibland kommer tankar. Andra gånger inte ens det. Ibland äter jag något. Andra gånger inte ens det.
Jag behöver mycket ställtid. Mycket ensamtid. Och jag har ordnat mitt liv efter det, så att de där utrymmena alltid ska få finnas.
Inuti mig finns också hela tiden ett pejlande, en ständig kompassnål som åker fram och tillbaka, känner av, vibrerar, rör sig lite till. För att plötsligt stanna. Om jag inte är uppmärksam på den, som jag har tid att vara i dessa stunder av inget, så händer det att jag inte ser när den stannar eller vart den pekar. Vart jag är på väg och vart jag egentligen ska.
Precis som att varje nytt år inleds med drömmar, tankar och styrning, så är även sommaren en tid för mig att inventera livet.
Inte så mycket vad vill jag? som vad vill livet mig?
Så många gånger har jag hamnat där det i andras ögon ser ut som att jag har allt, men där upplevelsen är att jag är fattigast i världen. Sånt som händer när man lever upp till andras förväntningar och trycker ner sina egna drömmar. Eller livets drömmar genom mig.
Så jag ställer de där eviga frågorna. Sitter stilla och lyssnar inåt. Vet att svaren finns där. Och att de är viktiga. De är viktigare än allting annat.
Vem är jag? Vad gör jag här? Vad ska jag användas till?
Kommentera