Livshistorier

Hur ofta berättar vi egentligen vår egen livshistoria? Jag träffade nyligen en vän som jag inte har sett på 20 år och vi delade våra historier, vad livet gjort med oss de senaste 20 åren. Men därpå följde en tomhet. Som att historierna var överflödiga. Eller kanske inte ens sanna. De tog fokus från själva mötet. Det kändes som att jag hade slösat bort min tid med honom på meningslöst prat. Det går att mötas med extremt mycket färre ord. Att använda språket varsamt – som om varje ord vore en droppe rent guld.

Hur ofta justerar vi inte, förskönar och tar bort när vi berättar? Lyfter fram våra styrkor och förtjänster? Eller gör historien mer tragisk än den egentligen var. Till och med utan att vara medvetna om att det är det vi gör.

Just därför har jag länge hävdat att det är lättare att lära känna en människa i tystnad än med ord. När ord utbyts så berättar vi bara det vi vill att den andra ska veta. Omedvetet väljer vi varsamt ut våra ord. Och så delar vi våra berättelser. Våra sagor om livet.

Ju längre vi lever desto färre kan hävda att berättelsen inte stämmer. Färre och färre finns kvar som kan vittna om att vårt liv faktiskt inte alls är vårt liv.

Vår livshistoria är bara en historia som vi har berättat om våra liv. En historia som vi om och om igen har berättat för andra. Men först och främst för oss själva. Anledningen till att det är så viktigt för oss att berätta dessa historier för oss själva är att de ger oss en identitet. Vi tror att vi vet vilka vi är, att vi känner oss själva.

I själva verket kan inget vara längre från sanningen. Det är historierna som vi berättar för andra och oss själva som är de största hindren från att lära känna andra människor på djupet. Och för att kunna vara oss själva.

Vem är du när du släpper din historia?

Många som har provat vittnar om ofattbar lättnad. Oavsett vad historien innehåller.