Efter en dag fylld av riktiga och viktiga livssamtal sjunker jag nöjd och varm ner i soffan med en kopp Pukkas lakrits-och kanelte.
Jag älskar de där samtalen som får gå djupt, som inte är så förskrämda. Samtal där även tystnad får ta plats och där den inte blir obekväm. Jag har längtat i ett årtionde efter sådana samtal. Kanske ännu längre. Nu finns de.
Jag kan bli så trött på den där arbetsplatsjargongen, där allt hela tiden ska skämtas bort. Den tycks finnas på varje arbetsplats. Har ni tänkt på det på era arbetsplatser? Jag har i alla fall aldrig varit på ett jobb där inte nästan varje ansats till samtal ska försökas skruvas till, till något man kan skratta åt. Inget får någonsin tangera djup.
Humor är ju något vi mår bra av. Men ibland används den mer för att snuttifiera samtal och undvika djupare kontakt. Inget fel med detta om man gillar sånt. Jag tror att många människor kan må bra av det. Själv blir jag dock fort trött på dessa samtal.
Idag cyklade jag hem i januarikvällen med värme och vårkänslor i hjärtat och en bukett tulpaner i korgen. Så oerhört tacksam…och rörd…över de fantastiska människor jag nu har i mitt liv.
Jag blommar av livssamtal.
Jag känner igen mig i det du skriver, det vi har mer eller mindre av i miljöer vi är i på olika arbetsplatser. Jag är tacksam för att jag har vänner jag har djupare samtal och tankar med. I går hade jag några vänner hos mig då vi högläste ur E.T. Lev livet fullt ut…KP.7 som vi sedan reflekterade över tillsammans. Det känns ändå storttycker jag att vara i en grupp att vi träffas som vi gör är tillsammans.
Jag kände mig tom och ledsen när jag åkte hem i dag, det gick över när jag var hemma.
Tack /Kram
Förstår att du kände så, Mod! Oj, vad det måste ha varit snopet för dig att ta dig hela vägen till Uppsala bara för att få vända…Inte kul att höra alls. Du var saknad.