Livstrött

I perioder blir jag livstrött. Sådär depressionsartat livstrött, fast utan intensiteten av en djup depression. Mer bara trött på det mesta. Akut ointresserad.

Ingen jag känner för att träffa.
Inget jag vill se på tv.
Inga böcker jag vill läsa.
Jag är redan från början väldigt lite aktiv på sociala medier, men även där, framförallt där, kan jag verkligen känna hur meningslöst allt är. Alla låtsasliv, alla som ska se så jävla glada ut, ge sken av att vara “lyckade” och alla åsikter som ska framföras. Trött, trött, trött, trött. Jag loggar ut och stänger av.
Jag öppnar knappt mina privata mail av ren olust.
Människors malande röster i alla möjliga situationer känns tärande.
Inget jag är sugen på att äta.
Ingen utflykt jag vill göra.
Inga nya husdrömmar, resor eller trädgårdsplaner jag vill engagera mig i.
Det enda som lockar efter jobbet är soffan och sängen.

Det finns något fint i dessa perioder av livströtthet. Nåt jättejättefint och värdefullt.

Vi bombarderas av intryck, saker att göra, se, läsa, köpa, åsikter och nyheter och människor att träffa och projekt att engagera oss i osv osv. Och när livströttheten slår till börjar det direkt att talas om depressioner. Men livströttheten känns sund för mig.

Som ett andhål att vila i.

Det enklaste av allt får betydelse.

Jag tycker om att sluta ögonen och vända ansiktet mot solen.
Jag tycker om en kopp lapsang souchong med havremjölk.
Min soffa känns som en dröm att få sträcka ut mig i och jag njuter av varje filt och kudde i den.
Att få lägga sig nyduschad i renbäddad säng.
En dag blev jag så glad av en bukett gula tulpaner och en perfekt mogen apelsin.
Att få klicka hem ett par elfenbensvita nätstrumpor från Swedish stockings känns som ett pirrande vårtecken.
Ett samtal med en kollega berör mig oväntat mycket.
Ett tänt stearinljus gör skillnad när det skymmer.

Mitt i livströttheten finns det ändå några få, små saker som sticker ut. Jag är inte död inuti.

Jag är tacksam för att jag kan välkomna livströttheten istället för att krampaktigt le sönder den på foton på Instagram.

På TV säger de att psykisk ohälsa ökar lavinartat hos unga. En anledning till det tror jag är att man inte längre tillåts livsleda och intensivt ointresse. Fast livströtthet är helt normalt! En naturlig del av livet.

Jag är lite livstrött. Det är väl inget mer med det? Inget som behöver analyseras eller fixas eller tänkas positivt om. Jag behöver inga goda råd. Inga piller behöver förtäras. Det behövs inte ens en diagnos. Bara en säng, en apelsin och några gula tulpaner.

Det är så skönt att låta livet vara bara. Precis sådär anspråkslöst operfekt som det är.