Loka brunn

För en tid sen spenderade jag några dagar i det makalöst vackra och magiska Loka brunn i Bergslagen. Det är märkligt hur en plats som ligger så pass nära geografiskt ändå kan kännas mer exotisk än både London och Paris. Det är ett besök jag aldrig kommer att glömma.

Loka brunn satte ett djupt intryck i mig. Kanske låter det larvigt, men sanningen är den att det kändes som en helig plats.

Människor har vallfärdat dit under hundratals år, pga vattnet som finns där och som sägs vara helande. Människor började bosätta sig runt om Loka för att få bo nära källan. Det finns otaliga historier om hur olika personer läkte från alla möjliga åkommor och sjukdomar i Loka brunn, efter att ha intagit ordinerad mängd källvatten.

Mitt största intryck av Loka, och jag har väldigt många sådana, var dock atmosfären. Något magiskt vilade över platsen och skogarna omkring. Det fanns något i luften där, i energin, som jag inte kan förklara. Det måste upplevas.

Direkt efter att jag kommit fram greps jag av en märklig törst som inte lämnade mig förrän jag hade åkt igen. Jag drack och jag drack och jag drack av allt loka-vatten, både från flaska och direkt från källan. Det var så konstigt och jag tänkte mycket på det efteråt. Vad berodde det på? Kände min kropp på sig att det fanns nåt i det där vattnat som den behövde? Eller var det tidigare patienters och kurortsbors törst jag kände i min egen kropp? Så fort jag satte mig i bilen därifrån var törsten i alla fall borta.

Jag upplevde även den där närvarokänslan av andra själar som en gång varit där. Som att jag flera gånger stod öga mot öga med någon som inte fanns. Som att jag ville stanna och hälsa rakt ut i tomma luften. Det var inte skrämmande (bara på natten), mest bara väldigt ovanligt. Jag har upplevt det där hemma också, men då kan det gå månader/år mellan tillfällena. I Loka brunn var det där konstant närvarande. Som att det fanns osynliga människor överallt.

Skogen runtomkring fick mig att bokstavligen tappa hakan. Jag tror, på riktigt, att jag gick runt med öppen mun. Jag kan inte hitta ord för varför. Kanske kan denna bilden få er att förstå? Den var besjälad. På vilket sätt vet jag inte. Men jag kände mig iakttagen. På ett välkomnande sätt.

Jag vare sig tror eller tror inte på spöken. Men jag upplever det jag upplever och det är inget mer med det. Jag tycker inte om  att intellektualisera sådant.

Många människor missar så många aspekter av tillvaron, helt enkelt för att de redan tror att det vet hur tillvaron är. Människor som tror på spöken ser dem överallt, människor som inte tror på dem ser dem aldrig. Man skapar sin egen verklighet. Därför är jag alltid mycket noga med att leva med öppet sinne, förutsättningslöst. Vi vet nästan ingenting. Och när vi uppfattar världen utifrån hur vi redan har tänkt ut att världen är, blir allt dött och livlöst. Eller snarare är det vår omvärld/samtiden som har tänkt ut åt oss. Vi blir serverade en sanning som ligger i tiden just nu.

Jag hoppas så innerligt att jag någon gång får möjlighet att återvända till Loka brunn.

Om någon av er läsare har besökt det här stället får ni gärna skriva och berätta om era erfarenheter och upplevelser. Jag är så nyfiken på allt som rör den här magiska platsen.