Foto: Rachel Kramer
När du frågar vad jag längtar efter
på bänken i Engelska parken
kommer svaret till mig omedelbart
och det förvånar mig
Jag brukar vara närsynt vid fullmåne
Men plötsligt klarsynt
När vitt hav faller över oss
ser jag så mycket som jag aldrig såg
Jag svarar:
Jag längtar efter att du skulle vara en annan person än den du är
Du tittar frågande på mig
Ibland blir jag lika förvånad som alla andra av vad som kommer ur mig
och sa jag det verkligen högt, eller bara inuti?
Det är inte alltid jag vet
Men när dvalan lättar
finns inte rum för lögner
och snart drunknar vi i samma gamla måndvala
Dimman som vilar över jorden
och över oss
Och när jag träder in i drömmen igen
vill jag minnas detta:
Jag måste lämna dig
Fin dikt som jag kan känna igen mig i..i min nuvarande livssituation. .vilken jag också aktivt jobbar med. .tack för dina fina ord!
Tack Angelica! Fint att du kan känna igen dig. <3 Kram