Människa

När livströttheten river i märg och ben
och allt bara är svart, svart, svart
ett droppande mörker av ångest

Tomatsoppan är ett hav av blod
och pendeln går rakt ner i underjorden

Jag dömer mig själv skoningslöst
Jag borde ha skrattat mer, verkat gladare
Framstod jag inte som lite dum? Obildad?
Hur kunde jag visa upp mitt vidriga, vätskande sår? Min stora mörka hemlighet?
Vem vill känna en så smutsig person?

Nu
Jag vet
att det är nu det gäller
Det är nu som jag måste vara den där omvårdande modern till mina egna känslor
säga “Du är ok”
Livströtthet, ångest, rädsla, otillräcklighet
Ok, ok, ok, ok
Ni får finnas
Jag ska ta hand om er, mina sårade små barn
Jag är här med er när ni river och sliter
skriker och dunkar
gråter och darrar
kastar leksaker över rummet
Jag sitter här och tittar
ler
torkar tårar
stoppar om
vaggar stilla
sjunger mjukt
“Jag är er mamma”

Jag var inte gladare, det fanns inte mer skratt
Jo, men jag är ju inte smartare och mer bildad än så – och vem i helvete bryr sig?
Jag svek den jag älskar mest. Jag lämnade.
Alla mina mänskliga svagheter på display

Jag visade vem jag var
Det var det som hände
Jag visade mig

Men ändå
Jag är mer
Jag är mer än så
Jag är mer än människa

Någonstans bortom alla dessa mänskliga brister vilar jag

Människan i mig
gjorde det bästa hon kunde
då

Och nu
Jag är här
Låter det förflutna vara
Smeker mina skrikande barn till sömns

Om jag inte är älskad som jag är
så vill jag inte bli älskad alls

Vem vill bli älskad för den hon låtsas vara?

Rör med min lilla sked i min lilla kaffekopp
Andas
Idag är det vad jag klarar av
Idag är det mer än nog