Foto: Rosewoodoil
Jag är inte förtjust i märkvärdigheter. Inte i några typer av märkvärdigheter. Men om man aldrig känner efter, utan tittar på alla andra så är det lätt att man missar vad man själv gillar och misstar sig för en sån som gillar märkvärdigheter.
Det tog många år för mig att inse att jag inte är så jätteförtjust i att resa till exempel. Bara för att alla andra tycker att det är så fantastiskt att resa. Och om jag reser, inga märkvärdiga resor. Jag längtar inte särskilt efter resor till exotiska länder eller heta klimat. Jag gillar öde trakter i norrland bättre. Svensk skog. Nordisk natur. Finland om hösten. Skärgården. Simma i en lite småkall sjö.
Jag trivs i svensk regnsommar. Sånt som man kan bli avrättad för när man uttalar högt, men på sin egen blogg kan man väl ändå få säga sanningen? Jag tycker om stilla regniga dagar då jag får pyssla med vad jag vill. Läsa, måla, lägga pussel, baka, rensa skåp, fika, kolla tv-serier, vila, umgås med familj o vänner. Vara ifred. Regn och moln känns avslappnat, sånt jag gillar. Inte så överspänt. Inte så märkvärdigt.
(Jag talar sällan högt om hur mycket jag älskar regn. Mina närmaste vet om det förstås. Ibland får jag höra “det är verkligen ovanligt att vara så förtjust i regn”. Är det så ovanligt? Eller är det bara så att vi inte vet om hur vanligt det är för att det är så asocialt? Även jag utbrister “åh, vilket fint väder vi fick!” och “vilket rugg!” vid solsken respektive regn när jag träffar människor jag känner mindre väl. För att det är socialt. För att det är normalt. Det är så man gör. Oavsett om man gillar regn eller inte. Regn är så vackert, uttrycksfullt, förlösande, renande, mysigt, stämningsfullt.)
Jag gillar inte heller romantik, stora ord, stora gester, stora känslor, stora bröllop, stora fester, stora högtider. Det blir för märkvärdigt. Jag gillar liten kärlek i vardagen, små ord, små gester, ömhet, små kärlekshandlingar, party for one (eller 2-4), små helger. Jag tycker om detaljer.
Jag har fått för mig att människor som söker det märkvärdiga har svårt att se det stora i det lilla. Det är därför de måste till andra sidan jorden eller gifta sig framför hundra människor. Så måste det vara. För att en vanlig björkskog eller en kväll i soffan med den älskade inte är tillräckligt. Något saknas. Något mer måste till. Kanske Thailand? Eller löften om evig kärlek inför hundra vittnen? Romantik är till för människor som inte kan se att vardagen är magisk nog. Det allra mest märkvärdiga finns ju i obetydligheterna. I vardagen. I det lilla, lilla livet. Det är så stort att det är överväldigande. För oss som har ögon att se. Och när man kan se det; vem är då intresserad av märkvärdigheter?
Tack Elisabeth. Tack för dina ord som berättade och beskriver mina känslor inför regnet. Jag känner mig t.o.m ännu närmare jorden vid regn. Så underbart när regnet sköljer över ansiktet. Solen är såklart Välkommen också. Men aldrig jag ovälkomnar regnet.
Tack för underbar sida ??
Så fint beskrivet, Marianne. Att man känner sig närmare jorden. Ja, så är det nog. Man känner väldigt väl att man tillhör naturen när det regnar. Håller med dig – inget fel på solsken. Man behöver ju inte förkasta solen bara för att man älskar regnet. Det finns kärlek till bägge.
Åh, tack Marianne! Blir så glad.
Så fint skrivet! Precis som jag!
<3
Jag är väldigt lik dig i alla avseenden Elisabeth. Jag har försökt anpassa mig till det “normala”, men har nu börjat acceptera mig själv för den jag är. Tack för att du skriver om detta! Kram
Ja, jag har levt så många år utan att ens veta vad jag gillar. Eftersom om man inte känner efter, så är det alltid nån annan som talar om det för en. “Att resa är kul!” “Solsken och grilla om sommarkvällar är bra!” Steg 1 är att känna efter så man vet om det stämmer för en själv. Steg 2 är att våga vara den man är.
Tack, vännen! Kram
Jag älskar också regn men det vågar man ju knappt yttra ;) tycker regniga dagar där jag kan sitta i köket med en kopp te, lyssna på radion och kanske baka något är helt fantastiskt sköna dagar. För mig handlar det om att regn är kravlöst, är det en vacker solig dag så är det nästan en synd att stanna inne.
Men jag har kommit på att jag inte heller gillar att ligga på stranden, åker gärna och tar ett kvällsdopp istället. Gillar inte att sola, sitter gärna i skuggan med en bok istället. Befriande när man hittar sina egna vägar, hittar sin egen röst och vågar lita till den. Och härligt att se att man inte är ensam om att vara lite annorlunda :)
Precis. Att lära känna sig själv och lita på den där inre rösten om vad som är rätt för just mig…det är det det handlar om.
Tror egentligen inte att vi är annorlunda. Det finns nog fler än man tror. Tror bara att människor som är som vi talar tyst om det. Just för att det inte är norm :)
Det har du nog rätt i! Ibland känns det som att det finns alldeles för få som är som jag…och det kan kännas väldigt ensamt ibland. Men så vågar man öppna upp sig och säga saker som inte är helt enligt normen och då helt plötsligt så finns det andra som instämmer, kanske gäller det bara att våga vara öppen med vem man är och vad man tycker, för hur ska andra annars våga om jag inte gör det!? Kram
Exakt så tror jag Thereze. När man vågar visa vem man är, på riktigt, så ger man andra tillåtelse att göra detsamma. Win – win, som det heter ;)
Tack för befriande läsning…så skönt att man inte måste älska stora resor! Jag älskar att resa, i mitt inre, i ensamhet, i det lilla…:)
Ja, den inre resan är ju väldigt givande…jag reser gärna inåt :) Tack!