När Bob Dylan för en tid sedan fick nobelpriset i litteratur var det många som irriterade sig på att han inte svarade i telefonen och tackade för priset. Hela världen tycktes vara på jakt efter honom för att få en kommentar, men det dröjde åtskilliga dagar innan han till slut blev kontaktbar. Irriterande. Dryg. Otacksam. Ohyfsad. Så lät några av utlåtandena. Hur svårt kan det vara att bara svara i telefonen?
Mig gjorde det glad. Det var något med hans svåråtkomlighet som inte bara kändes så Dylan-lik utan också så..ja, så befriande på nåt sätt. Så som han alltid har inspirerat mig till att gå min egen väg. Hans egensinnighet.
Jag blev lika glad när jag hörde att han, på sin inbjudan till nobelfesten, hade svarat: ”Jag kommer om jag kan.”
Det är uppfriskande med människor som inte försöker vara till lags, som lyssnar inåt och inte bara försöker göra det som förväntas. Det är uppfriskande med människor med integritet. Sådana som svarar i telefonen när de känner för det. Och går på fest när de har lust.
Tack Elisabeth för alla dina inspirerande och insiktsfulla texter, de betyder mycket och hjälper mig att inte tappa bort vad som egentligen är viktigt i livet.
Håller med om att det är oerhört befriande med människor som fullt ut vågar vara sig själva och gå sin egen väg. Att känna ett behov av att hela tiden vara till lags kan nog vara bland det mest energidränerande man kan tänka sig.
Ha en fin dag!
Tack snälla! Så roligt att höra :)
Jag tror att de människor som inspirerar mig mest av alla är just sådana som törs vara obekväma, säga nej, sätta tydliga gränser. Sådana som inte anpassar sig in i oigenkännlighet. Jag har flera omkring mig just nu som jag hämtar sådan kraft och inspiration ifrån. Som lär mig om att ha egna behov och att våga uttrycka dem.