Ibland, nånstans mitt i livet, alltså när man har levt ett antal år, är det lätt hänt att man får den där känslan av att man redan har gjort allt och att inget längre känns nytt, kul eller spännande.
Kanske bläddrar man bland böcker eller filmer och får en känsla av att man redan har läst/sett allt. Man har rest så mycket att inget resmål längre känns lockande. Man har redan hört all musik och alla bilder är redan målade. Man har sett allt, gjort allt, tänkt allt, köpt allt. När man träffar på nya människor känner man igen typen direkt – man har redan mött honom/henne.
Vad finns det kvar nu?
Man kan behöva vila sina sinnen. Välj bort allt som inte känns lockande för stunden. Vänta. Vi fylls på med sådana mängder av intryck och information idag. Och många, särskilt om man är av den mer introverta läggningen, mår bra av att bara vara i stillhet och tystnad. Att göra absolut ingenting. Dricka kaffe, sitta i soffan, jobba, ta en promenad, handla, titta på solnedgången, lägga sig tidigt.
Eller så behöver man se med en ny blick. Inte fylla på med mer, utan istället gå djupare. Varje ögonblick av liv är helt nytt och fräscht. Du har inte sett någonting förut. Inte ens vägen du tar till jobbet. Titta noga nästa gång så får du se. Vilka träd går/kör du förbi? Hur ser de ut? Titta. Hur ser byggnaderna ut? Hur ser himlen ut? Varje människa du träffar är ny. Till och med den människa som du lever med. Om du går djupare, väljer att se nåt nytt, ställa nya frågor, lyssna med nya öron.
Man behöver inte ens förstå hur det går till. Vad spelar det för roll hur träden på väg till jobbet ser ut? Det handlar egentligen inte om det. Utan om själva närvaron, själva blicken, att gå ut ur sitt huvud och lämna föreställningen om att man vet allt redan – och istället titta på riktigt.
Det är inte det du gör, utan hur du gör det du gör.
Med Wayne Dyers ord: När vi förändrar sättet vi ser på saker, så förändras sakerna vi ser på.
Lämna ett svar