Ett minne: Det var på den tiden jag fortfarande sov. Jag vandrade djupt sovande genom tillvaron. Levde i en helt annan verklighet än jag gör idag. Illusionens förlorade rike. När jag tänker tillbaka så känns det som ett annat liv.
Jag var strax över 20 och hade precis blivit dumpad av en kille. För första gången. Jag var totalt förkrossad. Ett kvitto på att jag var värdelös, att jag inte dög, sa rösterna i huvudet. Jag var så fångad i den lilla, lilla världen där det viktigaste alltid var att försvara min självbild och att vara nåt i andras ögon.
Hursomhelst, jag var nydumpad och förkrossad. Sen ett par veckor tillbaks. Låg i min säng och grät dagarna i ända. Timme ut och timme in. Smärtan var alldeles outhärdlig. Tankarna gick i ett. Jag åt nästan inget, kunde knappt sova. Tog smärtstillande. Rökte massor.
Insikt
Jag tog mig ut på balkongen för att tända ännu en cigg. Det hade visst blivit natt utan att jag ens hade märkt det. Himlen var svart och alldeles stjärnklar. Snön gnistrade över en tyst värld. Det var alldeles öronbedövande tyst. Vad vackert det var! Jag hade inte märkt att det hade snöat, att det hade blivit vinter. Jag hade kastats ut ur mitt trånga huvuds ständiga dialoger och rakt in i den fysiska omvärlden. Så vackert att det nästan var overkligt. Ändå, en insikt: Det här är verkligare än allt det andra.
Plötsligt slutade tårarna att rinna och smärtan försvann. Jag blev alldeles lugn. Tordes knappt röra mig av rädsla att förlora detta märkliga lugn. Så fruktansvärt, fruktansvärt oviktiga och obetydliga de där historierna jag plågade mig själv med plötsligt tycktes. Overkliga. De försvann och jag blev ett med natten och snön och den gula blend som jag sög på. Kunde inget annat än kasta huvudet bakåt och skratta rakt ut i natten. Så otroligt, märkligt fri jag kände mig. “Guds frid som övergår allt förstånd.” Många gånger efteråt har jag tänkt att det måste vara det som de orden syftar på. Mitt i ett levande helvete; en överväldigande frid.
När cigaretten var slut gick jag in i lägenheten igen. Och stunden var förlorad. Jag var snabbt åter tillbaks i mitt huvud, i mina historier som jag berättade för mig själv. Men minnet av det jag upplevde på balkongen lämnade mig aldrig. Det lilla, lilla fröet finns där alltid. Det var försmaken av något som många år senare skulle bryta sig in med en väldig kraft i mitt liv.
Många gånger innan dess skulle dock de där situationerna upprepas. Drama i relationer. Förälskelse, smärta. Två sidor av samma mynt. De kom alltid tillsammans. Förälskelse och smärta är samma sak. Förälskelse är smärta i vardande. Förälskelse är smärtans fosterstadium. Det går inte att få den ena sidan av illusionen utan att få den andra. Ge det bara lite tid. Det finns en annan kärlek, bortom förälskelsens och smärtas dans.
Numera kommer insikterna i mitt liv oftast snabbare. Hur otroligt lätt man förlorar sig i obetydligheter. Jag var för sjutton inte ens intresserad av den där killen som dumpade mig. Jag var bara intresserad av att få min självbild bekräftad, att få vara nåt i någons ögon, att få vara speciell. På den tiden var jag beroende av det för att må bra i mitt eget skinn. Och jag hade gått på myten om att jag behövde någon! För det var de budskap som förmedlades i böcker, i filmer, i vänskapskretsen.
Jag visste ännu inte att det är ointressant vad andra människor tycker om mig. Det enda som betyder något är vad jag tycker om mig, att vara den jag är ämnad att vara, dvs att vara den jag är. Andra människors tankar om mig får de hantera själva. De har inte med mig att göra.
Du bär också på det. Det lilla, lilla fröet som vill vakna ur illusionens trånga fängelse. Fröet som har större planer för dig än du ens kan föreställa dig. Det finns alltid ett annat liv. Genomskåda dina ”problem” och bli fri. Det är så oerhört lite som krävs. Det är så försvinnande lite du behöver.
Kommentera