Foto: Mark Nye
Jag är ingen genomsnittlig mobilanvändare har jag förstått. När den smarta telefonen kom var jag redan så medveten om att jag inte ville ha ännu en manick i mitt liv som upptog för mycket tid. Så jag undvek den smarta telefonen så länge jag bara kunde. Och när jag väl skaffade en så har jag ändå inte använt mig av uppkoppling mer än vad gäller spotify. Jag surfar alltså aldrig på mobilen. Jag har för mig att jag har kollat busstider nån gång – men det är allt. Jag använder den till samtal och sms och för att lyssna på musik.
Så därför är det lite svårt för mig att skriva om hur man minskar informationsstress som kommer via mobilen. Bara du vet hur mycket du använder den och till vad och vad (om något) du behöver ändra på.
Generellt kan jag dock säga att man bara behöver titta på människor för att se mobilernas inverkan i människors liv. De är ju fantastiska små handdatorer och inget ont om mobiler! Men de inbjuder till missbruk och informationsstress och många av oss skulle må bättre av att begränsa användningen. Stänga av helt emellanåt. Vara mer närvarande i det som händer offline än online. Stänga av mobilen helt på natten. Återta kontrollen i våra liv.
På bussar och busshållplatser, i väntan på att träningspasset ska börja, i skogen. Så fort livet erbjuder ett andningshål, ett tomrum, så kopplar många upp sig. Kanske upplever man heller inte att man mår dåligt av det, det känns kul, men som alla beroenden så täcker beteendet över nåt. Det känns kanske ”kul” för att vi slipper sitta med känslor och tankar. Det täcker över ett obehag. Ett obehag som det skulle göra oss gott att vara i emellanåt.
Jag tänker ofta på när jag går på restaurang/pub med nån vän…varje gång jag går till baren/toaletten etc och kommer tillbaks så sitter min vän (i princip alla, alltid) med mobilen i handen. Jag säger inte att det är nåt fel med det. Men det är intressant. Att inte kunna sitta i två minuter och låta absolut ingenting hända. Bara titta, bara lyssna (inåt och utåt), vara där. Livet offline. Låta rastlösheten spela, om det nu är så.
Vi håller på att missa något. Det är inte livet på facebook jag syftar på. Delvis syftar jag på livet som pågår offline. Men också, ännu viktigare; Vi håller på att missa vårt inre liv, dvs alla subtila signaler som pågår inom oss, som sänder oss budskap till oss själva hela tiden.
Häromveckan berättade min vän att hans flickvän hade lämnat honom. Ingen förvarning – out of the blue. Mycket få saker i livet händer utan förvarning. Det är bara vi som inte lyssnar. När alla våra inre signaler talar till oss om vad som pågår i vårt förhållande och i vårt liv, när obehagskänslor försöker sända oss budskap – då sitter vi på facebook.
(Detta inlägg är del i en serie som handlar om informationsstress och som startade här. Här är del 4 i serien.)
Kommentera