Jag hamnar framför en tv-serie som jag inte vet namnet på. Hjältinnan i serien dras mellan det klassiska temat, att gifta sig eller att låta bli. Den tilltänkte känns vettig och bra på alla sätt och vis, men innerst inne tvivlar hjältinnan ändå. Det känns inte rätt. Det är dock först väl framme vid altaret som hon bestämmer sig för att dra sig ur.
Jag känner så väl igen temat från mitt eget liv. Alltså temat när det dras till sin spets. Det som kan vara så fint med tv-serier är just igenkänningen med vardagliga problem som vi har.
Det är först när det dras till sin spets som det ofta blir glasklart för mig; Jag kan inte. Jag vill inte. Det här är en omöjlighet.
Och så efter att beslutet är fattat: Lättnaden som sköljer över mig.
Rätt beslut är en känsla.
Det är ofta så i livet tycker jag. Att det är först när saker och ting dras till sin spets som det blir uppenbart för oss hur vi måste göra. Man kan misstänka inom sig varthän det barkar, men ändå behöva ha kniven mot strupen för att faktiskt komma loss.
Det stämmer ju, men varför är det så? Om man vet vad som egentligen är det rätta. Varför kan man inte ta steget förrän man har kniven mot strupen….?
För egen del handlar det nog i alla fall om att det som känns rätt långt ifrån alltid stämmer överens med vad jag tycker borde kännas rätt. Det finns helt enkelt inte alltid logik i känslan.
Kanske handlar det också om tydlighet..? Att det blir tydligt vad man vill just när alternativen är riktigt konkreta.
Vad tror du själv, Anna?