Det är när jag börjar resonera med mig själv som det blir fel.
Det är en oerhörd insikt. Den gör mig alldeles upprymd.
Så fort jag slutar tänka på vad som är det bästa att göra,
så vet jag det bara. Det dyker upp som en vetskap i hela kroppen.
När jag börjar tänka så försvinner den. Jag blir osäker.
Jag tänker på det där Ram Dass-citatet: The quieter you become, the more you can hear.
Precis så är det.
När det tystnar i huvudet,
då vet jag.
Då är det glasklart.
Ja men precis! Så är det; det är min upplevelse också. Mina tankar bara förvirrar mig och leder in mig på fel spår.
Ja, eller hur?
Jag håller med till fullo. Och tänker direkt på ett citat:
Don`t believe in everything You think…
Kram!
Nej, det mesta som dyker upp i huvudet är ju skräp. Allt måste synas.
Kram!