När jag lever fel

Foto: Adam Foster

Jag har med tiden blivit hyperkänslig för när jag lever fel. Hela mitt system slår bakut när jag inte lyssnar inåt. Eller när jag lyssnar inåt och ändå går emot det jag hör.

Det blir särskilt tydligt i jultider när man är en stor familj och det finns många att ta hänsyn till. Jag vill så gärna att det ska bli bra för fler än för mig. Ändå. Hela systemet skriker när jag inte respekterar de egna behoven.

De egna behoven handlar som så ofta om stillhet, tystnad och ensamtid. Tända ljus och långsamma dagar då inget händer, ingen pratar och kaffebryggaren är på från morgon till eftermiddag. Skogen, himlar, böcker och skapande. Den egna kroppens konturer luckras upp och blir ett med allt runtomkring.

Det är verkliga behov för mig. Inte lyxbehov, utan lika livsviktiga som mat, vatten och sömn.

När det inte längre går att skilja på vad som är fingrar och vad som är penslar, vad som är boken och vad som är verkligt liv, vad jag ser och vad som blir sett, vad som är hud och vad som är bark, var jag slutar och var skogen börjar…då är det som att bada i vila för mig. Det är där jag hämtar kraft. Livskraft. I uppluckrandet av jaget.

Mitt första tecken på obalans i tillvaron är att jag drar mig undan människor. Jag drar mig egentligen undan röster. Tyckanden och tänkanden och åsikter och omständligheter. När jag blir ett med allt som är utan röst. Då kan jag höra en tydlig ljudlös stämma inuti mig. Den är inte ens min, utan kommer från djupare skikt än så. Såhär måste det bli. Jag blir alltid så lyckligt lugn när jag hör den. Den betyder hemkomst för mig. Att jag har fast mark under fötterna igen.