När jag gick i mellanstadiet började jag skolka från skolan. Många har frågat mig om det inte ledde till att lärarna ringde hem, till föräldrarna, då. Men jag vet inte. Jag minns inte det längre. Minns bara att jag gjorde det regelbundet. Åkte hem och låg och käkade tunnbrödrulle och läste mina Maria Gripe-böcker och somnade sen.
Det där skolkandet fortsatte hela högstadiet och gymnasiet. Jag skolkade inte jättemycket, men tillräckligt för att lärarna skulle påpeka det.
När jag gick på gymnasiet sa en lärare till mig ”Du skulle ha toppbetyg i allt om du bara var här lite mer.” Det väckte mina skuldkänslor enormt. Varför skolkade jag så ofta?! Jag som redan hade haft skuld och skam för mitt skolk hela livet.
Som vuxen och med insikt i högkänslighet har jag förstått att jag skolkade från skolan för att jag inte orkade mer. Jag var inte lat, slarvig eller opålitlig – jag orkade inte mer! När jag var helt slut energimässigt gick jag hem. Idag har jag inga skuldkänslor över det alls utan kan snarare känna mig stolt. Jag lydde inte blint. Jag tog hand om mig själv. Och jag hade lätt för mig i skolan och klarade den bra ändå.
Skolan och arbetslivet är, som så mycket annat i samhället, utformat för normalkänsliga. De som inte pallar tempot skäms och skuldbeläggs. Helt i onödan. För det är faktiskt så att människors ork är helt individuell. Det gäller alla människor. Och att i synnerhet högkänsliga orkar mindre och behöver mer tid till vila och återhämtning är ett faktum. När orken är slut så är den slut och människor ska och bör då säga ifrån.
Jag vet att den där läraren inte menade något illa. Hon ville mig bara väl. Men hon insinuerade att jag inte gjorde mitt bästa. Jag bär alltid med mig denna vetskap nu när jag är lärare själv; I varje klass som jag har sitter ca 15-20% högkänsliga ungdomar, dvs så gott som var femte elev är högkänslig. Och där sitter också normalkänsliga som också utmanas av livet på olika sätt. Barn och ungdomar som skolkar är i regel vare sig lata, slarviga eller opålitliga. De pallar helt enkelt inte tempot. Eller så mår de inte bra. Detta är oerhört viktigt att veta.
Människor som orkar mindre än normen ska inte skam- eller skuldbeläggas. Om de behöver vila så ska de vila.
Tack Elisabeth för att du lyfter det här! Så viktigt!
Jag förstod att jag var högkänslig för ett par år sedan, vilken stor lättnad att kunna sätta ord på det jag alltid känt men inte kunnat formulera. Jag skolkade ofta i skolan precis som du, låg hemma, läste, gjorde de roliga saker jag inte riktig hann med annars. Det har fortsatt in i vuxenvärlden, har varit sjuk från jobb och planerat denna ”sjukdom” bara för att få ta en paus. Men som jag samtidigt skämts för att jag gjort som jag gjort och har tänkt på mig som ”lat” och en svikare. Men nu känns det inte så. Jag vet att jag behöver ta det lugnare än många andra, så när mina studier är färdiga ska jag aldrig mer jobba heltid utan söka deltidsjobb, så det även finns tid i min vardag för det jag behöver. Att bara vara. Läsa en bok. Vila. Dricka te.
Stor kram och ha en skön lördagskväll! ❤
Tack, Theréze, för att du delar med dig! Så viktigt att lära känna sig själv och acceptera den man är. Stor kram tillbaks <3
Tack. Viktig fråga att lyfta! Inte minst för alla barn men också för att öka medvetenheten om alla destruktiva bedömningar och värderingar som cirkulerar i vårt samhälle tex att det ”bara är dom som arbetar som drar sitt strå till stacken”. Som om ”resten” (utsatta/sjuka/arbetslösa/känsliga) inte gör någon skillnad för samhällsutvecklingen och för ekonomin och för helheten/enheten. Som om ”resten” inte bidrar minst lika mycket. Som om ”resten” sänker de som arbetar osv osv… Finns ju mkt fördomar/värderingar som gör att människor i allmänhet och ungdomar i högsta grad känner sig värdelösa, mindervärdiga och som bidrar till att de hamnar i ett utanförskap.
Det är OERHÖRT viktigt att lyfta sådant här. Just att det är de vuxnas värderingar och dömanden som skadar barn/unga. Det känns hoppfullt att de barn som växer upp nu är starkare i sig själva på det viset att de har en starkare intuition och de känner vad som är sant och falskt vilket ökar sannolikheten att de håller fast vid ”sanningen” istället för att lyssna på omedvetna vuxna.
De vuxna som tycker att ett barn är ”jobbigt” eller ”stökigt” eller ”otrevligt” kommer få möta sig själva. Känns hoppfullt.
Jag vill gärna att man lyfter frågan om varför så många diagnostiseras m ADHD tex. I den diagnostiserade gruppen ingår säkerligen flertalet högkänsliga. I den gruppen ingår även många starka barn/ungdomar som vågar stå upp för sig själva och reagera på ett sjukt samhälle och ett destruktivt skolsystem. Dom ska inte behöva få en ”diagnos”. Först när mer än 50% har fått ”diagnoser” omvandlas diagnosen till det normala/till normen.
Jag har mött barn förut som verkligen hade ADHD…ojojoj…dom som får diagnosen ADHD idag är ju sååå långt ifrån vad som ansågs vara ADHD för 15 år sedan. Det kan ju diskuteras. Jag bara reagerar över att det som är friskt och sunt ständigt skall diagnostiseras. Som att det fortfarande finns en norm som alla borde följa och dom som inte passar in i normen är det något ”fel” på.
Tex människor m autism eller Down syndrom har massvis m förmågor som samhället VERKLIGEN BEHÖVER. Varför lyfts inte dessa förmågor som något livsviktigt??! Varför väljer tom människor göra abort om de upptäcker att deras foster har Downs syndrom. Vad är det för fel på samhället undrar jag??? När ska vi bejaka/älska olikheterna och sluta sätta normer på vad som är ”rätt” el ”fel” och på vad som är ”normalt” och ”onormalt”?
Ja, det där med att diagnostisera allt som inte passar in vårt egenskapade artificiella samhälle är verkligen obehagligt…Jag har skrivit ett inlägg om det här: http://elisabethlabbaci.se/att-diagnostisera-ett-barn
Tack för dina tankar, Maria!