Såhär var det: Antingen var jag inte särskilt trygg från början. Eller så var det just det jag var. Jag var i alla fall väldigt bra på att göra slut. Det var min grej, tidigt 90-tal.
Jag hade laddat med göra-slut-låtar på freestylen. När jag hade planerat att göra slut med nån så spolade jag fram till rätt låt på kassetten och så sa jag det. Ja, “det är slut”. Och så play. “Total eclipse of the heart” eller “I will survive”. Nåt i den stilen. Ofta gick jag därifrån väldigt fort, halvsprang, och så grät jag också. Jag tror jag gick igång på det dramatiska i situationen.
Ett sätt att få känna sig levande.
Kommentera