Foto: SilviaON
Över 500 facebookvänner och ensammast i världen? Många IRL-vänner men ingen som ringer när du är sjuk och ingen som vill lyssna när du är ledsen? Kanske ingen som ens märker när du inte mår bra? Ingen som checkar in, ingen som frågar? Ingen som lyssnar efter svar. Ingen som finns där när du är verkligt utsatt.
Den ensammaste av ensamma känslor tycker jag är brist på närhet i existerande relationer. Jag har inget emot att vara själv, jag har alltid trivts med det. Men jag känner mig alltid ensam med människor där ingen närhet finns. Därför har jag alltid sökt närhet i relationer och valt bort ytlighet. Jag har föredragit få men nära människor i mitt liv. Jag har valt bort människor som har haft svårt för att visa/uttrycka närhet, kärlek och ömhet.
Samtidigt har jag kunnat iaktta hur mitt eget stora närhetsbehov delvis har varit ett tecken på en otrygghet som jag har burit med mig. Det där ständiga behovet av att få vara nära människor, på ett känslomässigt plan. Jag har med tiden fått lära mig att inte projicera över det på andra människor, utan att våga vara helt själv med den där känslan. Sitta med den, uppleva den, ta hand om det där närhetstörstande barnet som bor i mig. Vara nära mig själv, min egen inre kärna.
När vi vågar finnas där för de sårade barn som bor i oss istället för att kräva att andra människor ska ta på sig den rollen så växer vi i trygghet och vi kan lära oss att njuta av närhet från andra människor utan att kräva den, utan att behöva den lika starkt. Människor som behöver närhet väldigt mycket drar ofta till sig människor som undviker just det. Det är en sorts relationsdynamik som finns där för att föra upp dessa sår till ytan så att de kan läka. De läks när man blir medveten om dem och kan vara med dem, själv. Här kan du läsa lite kort om anknytningsteori.
Kommentera