När man har gett upp
hela idén om
att försöka verka normal
i någon annans ögon;
Har man överhuvudtaget
något kvar att förlora då?
Jag måste få vara den jag är
Det finns värre öden i livet
än ensamhet
Om nätterna
i sömnögonblicket
så smälter något
långsamt
som en chokladruta
på min tunga
Jag är inte längre främmande för mig själv
Går det att vara ensam då?
Och du, jag har börjat tvivla på
att normala människor ens existerar
Kommentera