Foto: Ana Sofia Guerreirinho
Jag vet att jag är lite udda, men det här råkar vara min favoritmånad på hela året. Så har det alltid varit. Jag tycker om mörkret, både i sig självt, men också för att det framhäver alla ljuskällor; stjärnor, stearinljus, glittrande snö. Jag finner regn stämningsfullt. Jag tycker att grå är en vacker färg och jag tycker om det avslappnade, kravlösa och prestigelösa över november, den ödmjuka tillbakadragenheten i månaden. Jag tycker om det bleka ljuset, det stillsamma och det insvepta. Vilan.
Ingen tjatar om att man ska ta av sig kläder eller grilla. Heller inga otaliga frågor om vad man ska göra för kul på semestern och man behöver inte låtsas glad när man inte är det och det är tillåtet att vara trött och att vara inomhus. Inte så många anmärker på om man vill ha tid för sig själv.
Jag tänder stearinljus varje dag, äter apelsiner, dricker yogi-te och det finns plötsligt tid att vara ifred och att slippa bli ifrågasatt.
Jag fotar lite dagligen nu och tycker allt är som vackrast precis innan det dör. Det gäller det mesta som lever. Just i dödsögonblicket blir livet som tydligast.
Det är paradoxalt det där med kontraster. Hur det som gör ont också gnistrar så märkligt vackert.
Något måste gå sönder.
Något måste vara grått. För att livet ska få färg.
I november går något alltid sönder. Och allt det gråa månaden bjuder på accentuerar allt som har färg.
Skuggorna i min ateljé om kvällarna. Apelsinernas brandgula mot betongväggen. Rönnbären som vissnar in i mossans svärta i skålen på bordet. Allt omgivet av mörker. Alla dessa vackra detaljer som får mitt hjärta att krullas av glädje. Ännu en november som jag får vara med och uppleva.
Men för att kunna njuta fullt ut av denna månad krävs extra omvårdnad. D-vitamin och rosenrot på morgnarna och höga doser magnesium och ett par triphala ros inför nätterna. Och alltid, alltid en abhyanga denna årstid. Både huden och sinnet behöver varm sesamolja dagligen nu.
Välkommen vackra november! Stanna länge. Jag har längtat.
Kommentera