Det gör nästan ont att inse hur nära förknippade vi är. Jag och naturen. Eller…vi är ett. Jag är ju också natur. As without, so within. As within, so without. Allt som händer i väder och på himlavalv påverkar mig djupt. Det händer också i mig.
Jag värjer mig för det. Och förnekar det ofta. För mig själv. För insikten är lika skrämmande som ljuv. Jag är natur. En del av det kretslopp som jag iakttar. En droppe i ett stort hav. Eller ett stort hav i en droppe. Samma processer som pågår i naturen, födelsen och döden, drabbar också denna kropp.
Att inse att man är natur är både sårbarhet och styrka. Två sidor av samma mynt. Men framförallt är det en lättnad. Jag är vare sig mindre eller större.
Och när himlen brister. Då brister också jag.
Kommentera