Och så kom du

Lång promenad idag med världens bästa sällskap i detta ändlöst vackra, dimmiga landskap. Det sägs att slöjorna mellan olika dimensioner och andra världar är tunna under allhelgonahelgen, att det går att förnimma mer än vanligt.

Kanske ligger det nån sanning däri. Jag vet i alla fall att jag alltid känner mig ovanligt öppnad runt den här tiden på året. Så även detta år. Insvept i denna vackra, dansande dimma. Med öppnad menar jag som en hjärtöppning, som att jag känner mer, är mer sårbar, mer påverkbar, att jag öppnar upp för djupa känslor och samtal på ett annat sätt. Och att det bara händer. Det är något som kommer som en naturlig våg. Av dimma, mörker, fullmåne – jag vet inte vad. Men jag upplever inte att jag gör nåt särskilt för att bjuda in denna hjärtöppning som kommer till mig med jämna mellanrum. Plötsligt är den där. Och lika plötsligt är den borta.

Jag tänker ganska ofta på de döda, de som har gått före mig. Både människor som jag har känt och andra, som jag kanske bara känner genom ord i böcker. De som skriver och har funnits genom hela mitt liv som vänner, igenkänning och tröst. Ibland tittar jag på gamla svartvita släktbilder. Tycker om att iaktta människornas ansikten och tänka på att de nyss varit lika levande som jag. Att de också haft alla dessa känslor och tankar och ord. Att livet har varit lika verkligt och viktigt för dem som det är för oss. Och så på ett ögonblick är det över och efter bara nån generation så finns ingen kvar som ens minns att de har funnits. Och var finns alla dessa själar nu?

Döden ger perspektiv på livet. Det får det att kännas både viktigare och oviktigare på samma gång. Alltså, som att det är viktigt att ta vara på tiden och att leva sant. Men att ta det på lite mindre blodigt allvar.

Hela det här senaste halvåret, med pandemin, har döden känts ännu närmare. Och det har inte bara varit negativt. Döden ger livet konturer, får det att kännas mer verkligt. Liksom jag alltid känner mig mer levande på hösten, när allting omkring mig dör. Jag behöver kontrasten.

Mitt under promenaden iakttog vi den här stilla svarta katten. Den satt och vakade över fälten. För mig är svarta katter ett tecken. Så har det alltid varit. Den svarta katten har alltid varit häxans katt, på gamla tecknade bilder och i sagor. Och den är för mig ett tecken på något “övernaturligt”, något mystiskt, kopplat till andra dimensioner. Därför blev jag glad av att se den i dimman denna allhelgonahelg.

När vi kommer hem är vi kalla och frusna och jag är lycklig men vill ändå gråta av alla känslor, av ha dig här, ha dig så nära igen. Jag tar en varm dusch, gråter där. Det är inte så att jag vill dölja känslor, men ibland vill jag inte ha fokus på dem.

När jag kommer ut är maten framdukad och vinet upphällt och jag vill bara stanna tiden. Detta köksbord med tända ljus, varm mat och vin. Och du. Och dimman utanför. Det är vår tid nu. Det är vi som lever nu.

Efteråt bäddar vi ner oss i soffan. Värmen från era kroppar. Två ben slängda över mina. Människor och djur. Och brinnande ljus. Vi kollar på The Alienist. Jag är där, men ändå inte. Jag är också någon helt annanstans. Som svävandes ovanför rummet, iakttagandes alltihop. Som en helt annan närvaro. Ibland är kärlek så svårt. Andra gånger är det inte det. Jag lever. Och jag är mycket medveten om det.