Ofrivillig ensamhet

Foto: Allispossble.org.uk

Ask yourself what problem you have right now, not next year, tomorrow or five minutes from now. What is wrong with this moment? ~ Eckhart Tolle

Jag har läst flera artiklar under en kort period om människor som väljer att leva ensamma på olika platser. Jag har läst både i tidningar och på bloggar. Sett reportage på TV. Den självvalda ensamheten är fantastisk och underbar på alla vis. Och det tycks ligga i tiden att vi äntligen törs tala om den. Att människor som älskar ensamhet får finnas.

Men den ofrivilliga fysiska ensamheten talas det tystare om. Än så länge har reportage och artiklar om den påträngande, djupt smärtsamma ofrivilliga ensamheten lyst med sin frånvaro. Om självvald ensamhet ses som nåt lite asocialt och märkligt så finns det nåt ännu tyngre över den ofrivilliga ensamheten. Det finns för många en skam i att vara ensam och att känna sig ensam, att längta efter mänskligt sällskap. Det är inget man kan prata om hursomhelst eller överallt, t ex i fikarummet på jobbet. I den här artikeln syftar jag på ofrivillig fysisk ensamhet när jag talar om ofrivillig ensamhet (och inte den ensamhet som man kan uppleva trots sällskap av andra).

Vi behöver prata också om denna typ av ensamhet. Vi behöver inkludera varandra. Vi människor är ett och vi behöver sträcka ut våra händer till människor som är ensamma och utsatta, små och svaga, gamla och sjuka. Vi människor är en gemenskap. Vi har ett ansvar för varandra. Innan vi skänker pengar till krisdrabbade områden i andra världsdelar kan vi börja med att titta på de människor som sitter frusna och hungriga utanför våra mataffärer. Eller instängda på ålderdomshem. Eller bjuda in vänner, släktingar och kollegor som lever ensamma eller som har drabbats av sjukdom eller annan kris. Kanske lever vissa människor omkring oss i  självvald ensamhet, men det vet vi inte säkert förrän vi har frågat, bjudit in, föreslagit tid tillsammans. Många som säger sig leva i självvald ensamhet kanske i själva verket säger så just för att den ofrivilliga ensamheten gör så ont och är så stigmatiserad. Det kan vara ett sätt att inte visa sig sårbar.

Jag minns en träff med vänner för sisådär 10 år sen. En av mina vänner levde då sedan länge som sambo och den andra levde då sedan länge som ensamstående. Vi tre hade känt varandra mycket länge men sågs sällan. Min ena vän, som var sambo, började titta på klockan och sa till oss andra: “Jag måste hem till C. Jag vill inte att han ska sitta ensam en hel lördagkväll.” “Men jag då?” sa min andra vän. “Du och jag har inte setts på ett halvår. Och jag sitter ensam varenda lördagkväll.” Det var något med det där korta meningsutbytet som jag har burit med mig hela livet. Det gjorde sånt intryck. Många av våra vänner och familjemedlemmar är mycket ensamma. Men säger sällan något.

Och till dig som lever ofrivilligt ensam, här kommer några råd:

• Ofrivillig ensamhet kan vara mycket smärtsam. Men allra mest smärtsam är den som tanke och koncept. När du skapar en historia runt den. “Här sitter jag alldeles ensam medan alla andra har någon, ingen vill vara med mig. Jag kommer alltid att vara ensam…” Vem skulle inte må dåligt av sådana tankar?! Gå ut ur ditt huvud. Stryp all tid. Gå in i ögonblicket istället. Hur känns det att vara ensam precis just nu? Strunta i framtiden. Du är inte där. Du är här just nu. Ta bara ansvar för ett ögonblick i taget. Kanske känns nuet helt ok? Kanske handlar ensamheten mer om din livssituation? Kom ihåg att din livssituation är tankar i ditt huvud, inget annat. Det enda som är verklighet är hur det är just nu.
• Om inte nuet är uthärdligt, kan du göra något för att underlätta? Ringa nån, se nåt roligt på TV, göra en kopp te? Hur kan du ta hand om dig själv på bästa vis? Var din egen förälder och din egen bästa vän.
• Och om nuet gör ont, men är uthärdligt, undersök om du bara kan vara med känslan? Hur känns egentligen ensamhet i kroppen? Var i kroppen? Scanna dina kroppsdelar och känn efter. Sitter den i magen eller i bröstet? Känns det som du vill gråta? Gråt i så fall. När du inte flyr från känslan utan törs vara med den och uppleva den, så går den till slut över av sig självt. Du blir mätt på en känsla som du klarar av att uppleva. Och det är inte farligt att känna obehagliga känslor. Tvärtom så är det läkande. Och det går över. Om du upplever ensamheten som ångest, så finns råd att få här.
• Världen är full av ensamma människor. Och vi är alla ensamma ibland. Existentiell ensamhet finns hos oss alla. Och många människor känner sig ensamma trots att de har fysiskt sällskap omkring sig. Det är inte bara du som är ensam. Det kan vara skönt att minnas ibland. Om du saknar något i livet så är en bra regel; ge till andra det du själv vill ha, så får du det ofta tillbaks. Gå ut bland människor. Ta initiativ till träffar. Ibland kan det kännas gott att engagera sig i andra som är tydligt ensamma, t ex människor som sitter ensamma på ålderdomshem eller ensamkommande flyktingbarn.
• Prata om din ensamhet. Särskilt inför dina närmaste (om du har sådana). Spöken spricker i ljuset. Och om de blir obekväma av att du törs prata så öppet om det, så är det känslor som de behöver hantera. Du känner det du känner. Du har rätt att få uttrycka det. Du mår bra av att inte trycka ner det. Och du ger människor en chans att få veta och att få bry sig om. Och sårbarhet är styrka.
• Undersök också om du kan bli bekväm med det obekväma. Kan du hitta nån slags lugn i ensamheten även om den inte är självvald? Om du har svårt att trivas med dig själv i ensamhet brukar det nämligen vara svårt även när du hittar sällskap. Det är lätt att man tar med sig känslan in i sällskapet/samlivet. Helt enkelt för att ensamhet är ett inre tillstånd. Öva dig i att finna ro på egen hand även om du samtidigt strävar mot gemensam tid med någon/några.
• Läs gärna mitt inlägg om vägen ut ur lidande. Där finns råd som du kan följa även vid ofrivillig ensamhet, som lätt kan bli ett lidande, pga tankar och tolkningar.
• Du är aldrig så ensam som du tror. I den andliga världen är ingen människa ensam. Det finns en ständig uppbackning. I djupet av din kärna är du ett med allt, djupt älskad, en självklar och oersättlig del av den här världen. Ingen människa som är som du har någonsin existerat och kommer heller aldrig någonsin att existera. Så speciell och unik är du.

I wish I could show you when you are lonely or in darkness, the astonishing light of your own being.

Hafiz