Foto: Petalouda62
En av de största frihetsupplevelserna i mitt liv var när jag släppte på mitt behov av att behöva bli okejad. Det var i och för sig inte en enda upplevelse, utan en serie av upplevelser, en process. Men jag minns hela den där processen som en enda lång frihetsupplevelse. Och än idag kan jag uppleva det där behovet av att tro mig “behöva” andra människors godkännande, bara för att ögonblicket efteråt komma på vad som pågår. Och bara att kunna se det är en frihet. Det gör mig lycklig och full i skratt!
- Jag kunde inte njuta av en utbildning som jag valt om inte mina föräldrar tyckte att den var rätt.
- Jag kunde inte ha vissa intressen om min pojkvän tyckte att de var ointressanta.
- Om jag sa något och inte direkt fick bekräftelse på att min åsikt/tanke/mitt behov var ok, så mådde jag dåligt.
Jag behövde andra människors godkännande, andra människors ok, för att må bra. Långt upp i vuxen ålder. Tills det en dag gick upp för mig att det spelade ju ingen roll. Jag kunde göra vad jag ville, vara den jag ville trots att andra inte samtyckte. För det var mitt liv, mina beslut, mina intressen, mina åsikter, mina tankar, mina behov. Jag kunde vara den människa jag ville vara i världen oavsett hur andra människor svarade på det.
Insikten var plötslig och absolut. Den kom vid ett specifikt tillfälle. Men processen var smygande. Den tog tid. För under rätt lång tid fick jag ångest så fort jag inte blev okejad. Och jag visste att processen innebar att vara med den ångesten, utan att ändra på mig, tills den gick över.
Jag tror att många går omkring med det där behovet och det är viktigt att jobba med det. För det tar aldrig slut. Även om vi blir okejade nån gång, så finns alltid mängder med tillfällen då vi inte blir det. Då vi behöver okeja oss själva.
Jag hörde nyligen talas om en man i 70-års åldern som fortfarande inte kunde göra sådant som han visste att hans föräldrar inte skulle okeja. Trots att de inte ens levde längre. Tänk så långt det kan gå.
Nu går det där så himla bra. Jag får ingen sån ångest längre. Däremot kan jag känna en sorts klåda ibland av att vilja bli okejad, av att få bli godkänd, typ höra “jag tycker det känns vettigt det du säger”. Men numera är jag snabb med att se vad som händer. Och vägrar låta mig styras av den klådan. Jag vägrar lägga min sinnesro i andra människors händer.
Jag är den jag är. Jag tycker det jag tycker. Jag känner det jag känner. Jag gör det jag gör. Jag behöver det jag behöver. Jag okejar själv. Om jag känner obehag så känner jag obehag. Men jag vare sig behöver eller vill ha en annan människas godkännande längre.
Det spelar ju faktiskt ingen som helst roll i praktiken, vad någon annan tycker. Och aldrig kommer jag att söka sinnesro i en annan människas godkännande. Den måste jag finna själv.
Allt som kommer från mitt hjärta är redan okejat från högsta instans.
Jag fick aldrig ett ok från mina föräldrar. För mig var det tvärt om den jag var. Jag gjorde allt för att vara så bra som jag kunde. Jag kände att jag inte var bra nog som jag var. I skolan kunde jag inte tänka jag hade svårt för mig som man sa förr. Ja jag hade svårt för att fatta vad läraren sa och vad jag själv läste förstod jag inte. Jag satt av mig hela min skoltid.
Men det var dubbelt, när det var läxläsning hemma sa de “att jag ska sitta här i klädkammaren” tills du kan det. Jag satt där ensam kände det som ett straff, tänkte inte på vad jag skulle göra lära mig för läxa jag bara kände mig ledsen och dum.
En när det gällde alting annat i mitt hem som jag gjorde då var jag så bra.
“Om alla var så snäll som jag så kulle det inte det vara nån sak i livet”
Så mitt liv har jag börjat om med att minnas hur det var och hittat mig själv att kunna bekräfta mig själv. Jag kan är bra och duger som jag är.
Tack Elisabeth, jag gillar det du skriver ?
Åh, Mod! Ledsen jag blir av det du skriver. Men också glad att du lyckades lära dig själv till slut, att okeja själv. Men så många barn som lever så…att hela tiden söka bekräftelsen och aldrig få den. Och det där följer lätt med in i vuxen ålder. Särskilt om man inte fick den som barn.
Alla människor har unika förmågor och därför går det aldrig att jämföra människor med varandra. Så viktigt att tänka på i skolan bl a.
Ja, oj, vilken frihet det är när vi lär oss att okeja själva!
Tack själv, fina Mod!
Så fint och sant, speciellt den sista meningen. Skrev upp den för att påminna mig själv. Allt som kommer från mitt hjärta är redan okejat från högsta instans. Så vackert ❤
Tack Thereze! <3