En person som tänker och arbetar är alltid ensam, var han än befinner sig.
Thoreau
I ord, i famnar och i ögon sökte jag en lindring av min ensamhet
I vigsellöften, i händer och i skratt
Jag sökte överallt
Band fast mig, band upp mig, band samman
Jag försökte älska bort den
skämdes för den
ljög om den
gömde den
och om nätterna hände det att jag bad till Gud
Han som för länge sedan slutat svara på tilltal
På omvägar och genvägar
och bakvägar och bokvägar
sökte jag
och djupt inne i skogen
Längs stigarna där tallrötter åmade sig likt silvriga ormar
letade jag tecken
Om natten lyssnade jag efter klarhet
då granarna mumlade
sin självklarhet
Dumma lilla rädslan som fladdrar bakom glas!
Med ögonen mot marken letade jag
och mot himlen
I barnets ögon fann jag det närmaste jag kommit
Barnets fullständiga uppmärksamhet på det som ÄR
det verkliga, inte det ihopdiktade
Hennes syn på världen
Bara den som kan se sig själv
och förbli tyst inför det han ser
kan luckra upp sin ensamhet
Lämna ett svar