När jag tänker tillbaka på tidigare år så minns jag att skam var en ständig följeslagare. Jag skämdes ofta. Särskilt som barn. Jag var blyg och ville helst inte dra nån uppmärksamhet till mig.
Men även som ung vuxen. Jag kunde skämmas för allt möjligt. Mina tillkortakommanden, hur jag såg ut, hur jag betedde mig och inte minst – vem jag var. Så tragiskt. Att skämmas för att man är den man är. Något som är helt bortom ens kontroll.
Nu skäms jag mest för en sak – att jag tillät mig att skämmas så mycket. Fast kunde jag ha stoppat det? Nej, jag upplevde aldrig att jag hade den kontrollen. Liksom jag nu inte upplever att det är min förtjänst att jag inte skäms. Inte ens när jag skriver dikter eller om ångest eller sex. Sånt som jag har förstått att man bör skämmas för.
Så vari ligger det där skiftet? Att gå från skam till oskam.
Jag tror det ligger i vad man värderar. Mina värderingar har förändrats. Andra människors åsikter var så viktiga när jag var barn och ung. Vem jag var i andras ögon. Nu kan jag känna att det har slagit över helt. Andras åsikter om mig har blivit nästan läskigt irrelevanta. Vem jag är i mina egna ögon är helt plötsligt det jag värderar mest.
Är jag sann? Lever jag som jag vill? Törs jag säga vad jag känner och tycker? Står jag upp för mig själv och mina behov? Vågar jag visa mig även när den jag är inte går hem hos andra? Törs jag säga ifrån även när jag är obekväm? Gör jag det rätta?
Det är min egen blick jag måste kunna möta i spegeln varje dag.
Människorna runt om mig byts ut med jämna mellanrum. Och varför bry sig om andras åsikter så länge man slipper höra dem? Människor får väl tycka, tänka och prata som de vill. Åsikter om mig har ju inte med mig att göra.
Min egen blick finns där livet ut. Det är den jag måste möta. Och jag skulle skämmas nåt oerhört om jag svek mig själv för att verka normal inför andra.
Så försvann min skam.
Ingen prestation, ingen kamp. Bara ett skifte inuti. Som förändrade både vad jag såg och hur jag prioriterade.
Tack för en fin blogg. Jag är inne och kikar här med jämna mellanrum.
Låter befriande att komma över sin skam. Själv har jag brottats med min egen skam så länge jag kan minnas. Det har alltid funnits en känsla av att om jag kommer över min skam så kommer min personlighet att blomstra. Jag skulle våga vara mig själv. Tyvärr har det ännu inte hänt. Känner precis som du att jag inte har något val i denna fråga. Det är mitt öde att skämmas. Kanske försvinner det en vacker dag.
Låter i slutet av din text som att du ändå anser att varje människa har ett ansvar att stå upp för sig själva och vara sig själva. Upplever du att vi har ett val i denna fråga? Jag har så starkt börjat känna att jag inte kan välja. Känner mig utom kontroll. Kanske är det ett missöde. Något som hämmar mig från att utvecklas. Men oavsett, kan jag välja?
Tack själv, Stefan, för att du läser!
Jag börjar med att svara på den senare delen av din kommentar. Jag skulle inte använda ordet “ansvar”. Jag tror inte att vi har ett “ansvar” för att stå upp för oss själva och att vara de vi är. Däremot tror jag att det är meningen att vi ska få syn på vilka vi är, bakom allt det där som vi inte är. Och när vi gör det så blir vi mer och mer autentiska. Och vi står upp för oss själva som en följd av detta.
Det där med skam är också kopplat till det här. Jag tänker mig inte att det är nåt som man ska komma över eller att det är nåt som ska hända. Utan snarare att det är ett filter inuti som luckras upp. Vi skäms för att vi tolkar något på ett visst sätt (ofta i alla fall). Och när synen förändras förändras skammen. Hur förändras synen? Genom att vi medvetet undersöker vår skam. Att vi tittar på vad vi skäms för och varför. Vi behöver inte ändra så mycket, mer medvetet titta.
All min skam är inte borta, men mycket av den stora livsskammen, så att säga. Social skam i liten skala upplever jag fortfarande, men jag tittar på den mycket noga. Ett exempel: Jag försökte febrilt göra mig av med mina sista gamla mynt häromdagen innan de blev helt ogiltiga igår. Jag stod länge vid mynträknaren framme i kassan och petade in krona efter krona och riktigt kände hur besvärlig jag var och hur kön bakom mig suckade. Direkt dök en känsla av skam upp! Jag skämdes! Massa känslor av att jag var besvärlig, tog för mycket tid och plats, var girig som skulle ha ut varenda krona osv..haha!..samtidigt i detta ögonblick fick jag syn på alla dessa tankar. Och skämdes liksom medvetet. Jag FÅR stå här och betala i en hel minut. Jag FÅR vara besvärlig ibland. Jag har rätt att ta tid på mig nån gång framme vid kassan, jag som alltid är så snabb annars. Och skammen lättade direkt. Stolt tog jag mitt kvitto och gick därifrån. Visst, en minimal vardagsskamssituation. Men ändå. Det är precis sådär man gör. Undersöker skammen. Tittar på den. Ifrågasätter den. Skäms men gör ändå.
Vilken typ av saker skäms du över? Stora eller små? Mycket skam bottnar i en känsla av otillräcklighet. En dålig självkänsla. Och otillräckligheten/den dåliga självkänslan bottnar i sin tur i att man inte vet vem man är.
Vi har inget val vad gäller skam. Till en viss punkt. Men när vi väl är medvetna om vad som händer, som du ju redan är, har skammen redan börjat luckras upp. Eller snarare filtret som gör att vi får skam.
Tack för ditt svar Elisabeth. Det du skriver låter klokt och insiktsfullt.
Jag känner igen mig i ditt exempel. Jag kunde ibland uppleva det här med att vara medveten om min egen skam och stress och vara i den förut. Jag minns att det kändes befriande. Den senaste tiden har jag dock dragit mig undan allt mer.
Jag skäms för stora och små saker. Jag skäms för att vara annorlunda. Jag skäms för att jag är tafatt och stel i sociala sammanhang. Men jag tror att jag är tafatt och stel för att jag inte passar in. För att jag inte kan anta den rollen som förväntas av mig.
Men jag är också stolt över att vara annorlunda. Tyvärr blir även det ett problem för mig. För jag har upptäckt att jag ofta sårar andra genom att prata om de saker som är viktiga för mig. Kanske för att jag indirekt kritiserar deras livsstil. Kanske för att jag blir en besserwisser som inte lyssnar. Kanske för att jag väcker känslor som andra kämpar med att hålla tillbaka. Jag vet inte, men även då känner jag skam (och skuld).