Jag vet inte varför just jag skulle få så dålig självkänsla. Om det hände saker när jag var liten. Min egen teori är dock att det mest handlade om min personlighet. Jag var av naturen blyg, försiktig, ett tystlåtet barn, ganska osäker. Med dagens definitioner, definitivt ett högkänsligt barn. Både på gott och på ont såklart.
Hursomhelst hade jag aldrig någon god självkänsla. Och det återspeglades i mina nära relationer. I vänskapsrelationer såväl som i kärleksrelationer genom hela livet. Jag kunde inte ta plats, säga ifrån, sätta gränser, kräva mer än smulor.
Jag kunde inte se det då. Men för några år sen, då nånting magiskt hände med min självkänsla, blev det tydligt. Och i samma takt som jag sa ifrån och satte gränser försvann flera av mina, så kallade, vänner ur mitt liv. Det blev tydligt att hela vänskapsrelationen hade byggts på att jag var tyst, att jag fogade mig, anpassade mig, gick med på, smälte in. När jag blev en egen person med egen vilja och behov så var jag inte längre intressant.
Det gör ont att förlora människor. Men samtidigt; om relationerna inte var djupare än det här, var de då värda någonting? Om en relation inte klarar av att jag är jag. Där relationen bygger på att jag döljer mig. Nej, snarare är det kanske bilden av det man inbillade sig att man hade som man sörjer. Relationen var aldrig den jag trodde.
Det är ett helt nytt land att upptäcka när man inser sitt självvärde. Ett land där jag kan säga ”ja” ibland och ”nej” ibland och människor fortfarande tycker att jag är helt ok. Där jag får ha behov, vara ledsen om jag är det, där jag får och törs ta plats och prata. Det är lätt att smälta in i väggen, bli en del av tapeten, om det är det som man har gjort i hela sitt liv. Jag behöver hela tiden vara uppmärksam. Känns det här ok? Och det här? Hur känns det i bröstet när jag umgås med människor? Det är en bra riktlinje. Jag mådde ofta dåligt när jag umgicks med mina vänner förut, men kunde ändå inte förstå att det var ett tecken på att jag borde bryta upp, att nåt var fel. Ingen relation är ”helig” längre. Det enda som är heligt är att jag måste vara sann i mig själv, må bra i relationen.
Jag har bränt ut mig på dåliga relationer en gång för alla tror jag. Märker att jag har blivit överkänslig, allergisk, mot dem. Så fort en relation blir för jobbig och krävande numer så måste jag snabbt bryta upp. Jag orkar inte längre vara i sammanhang där relationer tar mer än de ger. Det behöver verkligen inte vara ”glada” relationer, alla känslor och problem får plats. Men de måste kännas äkta, sunda, där människor törs visa sig och prata om det som är sant. Och där båda får ta plats. Och närhet har blivit ett nyckelord.
Där ingen närhet finns, finns ingenting.
https://www.youtube.com/watch?v=9bnq-S4UkJo&feature=youtu.be
https://www.youtube.com/watch?v=9bnq-S4UkJo&feature=youtu.be
Kommentera