Panikångest

Jag står på centralen en kall vinterdag runt jul. Allt snurrar. Inuti och utanför. Människor som hastar förbi. Ljud som tycks stiga till öronbedövande nivå. Lysande skyltar på snabbmatställen. Resväskor och shoppingkassar. Jag sluter ögonen. Ångesten bultar i mig. Det är som att jag vill sjunka genom jorden. Hela kroppen är spänd som en fjäder och jag känner hjärtat slå. Andningen är ansträngd. Jag är svag och svimfärdig.

Jag ska träffa dig. Och jag vet att jag inte borde. I teorin borde det funka bra. I praktiken känner jag att jag begår våld på mig själv. Mitt system skriker “NEJ!”. Ändå står jag här. Plikttroget. Plikttroget våldförande på mig själv. Jag lärde mig tidigt att trycka undan mina signaler. Först de subtila. Sedan de lite mindre subtila. Sedan även tegelstenarna som trillade ner i huvudet. Helt enkelt för att överleva.

Vi ska prata om vårt förhållande igen. Som så många gånger förut. Med dig. Med andra innan dig. Jag längtar ut till min och Veras sten i skogen. Den yttersta tryggheten. Jag vill aldrig mer “prata om vårt förhållande” med någon. Jag orkar inte med den här världens konstruerade förhållanden med tydliga roller och kontrakt och spelregler. Jag vill leka, bara leka. Lämna när det inte längre är roligt. Är jag barnslig då?

Inte heller orkar jag med snabbmat, folkmassor, pipande mobiltelefoner. Jag längtar bort och ut. Till skog och vind och regn på min hud. Till mossa under min kind. Djurliv. Fåglar och myror. Vattendrag. Att få springa på en stig bland träd tills jag inte orkar längre. Tomhet, avskildhet. Riktig mat som jag lagar över en öppen eld.

Det snurrar allt fortare för mig. Jag får greppa tag i en papperskorg alldeles nära. Jag står där och försöker andas så som jag har lärt mig. I fyrkant. Räkna sekunderna. Kommer jag att dö nu? Är det så här det känns att dö?

Är det möjligt att detta obehagliga tillstånd bara är en inbillning? Kan jag “tänka bort” det som händer?

Så många gånger som jag har förminskat mina upplevelser med de orden: “Du bara inbillar dig.” “Skärp dig!”.

Nej, jag ska inte skärpa mig. Jag är inte galen. Jag är inte barnslig. Jag inbillar mig inget.

Så här ser min verklighet ut.

Förminska mig inte. Förneka mig inte.

Jag måste leva min sanning. Jag bara måste, måste, måste. För det är så här det känns att dö.