“Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” (Matteus 6:26)
(Franciskus av Assisi levde som krigsfånge i ett år. Det var tiden där som satte igång hans inre livsförändrande processer.)
Dörren smälls igen med en kraft. Det är mörkt och jag har svårt att orientera mig. Jag är inlåst i ett rum i en våt, kall källare. Jag är fängslad. Jag fryser och jag hackar tänder. Väggen är fuktig, skrovlig, kall. Dofterna är kväljande och i luften finns nästan inget syre. Jag är mycket rädd. Jag är helt stilla och jag försöker förstå. Utanför ringmuren hänger månen. Jag ser den inte, men jag vet det. Som tur är vet jag inte att jag kommer att spendera ett helt år här.
Det här är alldeles i början.
Två år senare:
Långa, segdragna förhandlingar pågår inom mig. De har pågått länge, alltsedan jag frisläpptes. Någonting har satts i spel. Någonting har blivit annorlunda. En viskning därinne: “Låt inte dina begär stå i vägen för dig. Livets mening ligger bortom dem. Livets mening handlar inte om saker, pengar eller erkännande. Kom – jag ska visa dig”.
Den inre verkligheten tycks mig allt tydligare. Det finns ett ljus i mörkret, det finns något att följa. Konturer av något som börjar bli urskiljbart. Något som ger perspektiv. Det bor en röst i mig. Som en förälskelse utan rädsla. Jag har ingenting, men jag har ändå allt.
Detta något växer. Världen har förlorat i betydelse och det den har att erbjuda har blivit så litet, litet. Jag vill något mer. Eller snarare; Något vill verka genom mig. Jag vill inte skada någon eller något. Jag vill leva i enkelhet och gemenskap. Jag vill vara bland de fattiga och sjuka. Jag vill ge, bara ge. Jag vill våga lyssna på rösten.
Tänk om det är möjligt att ta av sig masken och leva på riktigt.
Jag vet att det som bor i mig är det enda som betyder något. Hur jag än väljer att leva så kan jag inte ändra på den insikten. Det går inte att vrida tillbaka en insikt. Den finns redan där. Det enda av verkligt värde bor redan i mig.
“Bygg upp min kyrka” säger rösten.
En regnig dag när jag ser ut över vidderna så vet jag det bara. Dagen är här. Tiden är nu. Det är dags att bryta upp.
Året är 1206. Jag är mycket lycklig.
(En text som jag skrev efter min resa till Assisi för två år sedan. Jag blev som besatt av Franciskus. Tänkte på honom jämt. Hur det måste ha varit att vara han. Jag tänkte på hans vackra hjärta. Och hur underbart det måste vara att slippa tänka på sig själv, att slippa vara så fixerad vid sig själv och sitt eget liv, så som nästan alla människor tycks vara.)
Här är en låt ur Franco Zeffirellis film Brother sun, sister moon (som handlar om Franciskus vilda, modiga liv). Jag bara älskar den. Både filmen och låten. Och budskapet, som hela hans liv är. If you want to live life free, take your time, go slowly.
What we are looking for is what is looking.
Franciskus av Assisi
Kommentera