Ibland händer det att jag känner mig oengagerad i jämförelse med andra. Med människor som kämpar och armbågar sig fram. Med människor som går över lik för att få sin vilja igenom. Med människor som blir tvärilskna och spottar och fräser över orättvisor. Överhuvudtaget i jämförelse med människor som beter sig som om världen går under om det inte blir som de hade tänkt sig. Eller egentligen i jämförelse med människor som överhuvudtaget beter sig som om världens händelser eller icke-händelser är särskilt viktiga.
Jag menar inte att alltihop är oviktigt. Bara att alltihop ändå är relativt oviktigt. Och på något sätt framstår det oviktiga extra tydligt just när det blir en intensitet kopplad till fenomenet, dvs när relativt oviktiga saker framstår som om de vore på liv och död.
Vad är relativt oviktigt? Egentligen är alla världens händelser eller icke-händelser i någon mån oviktiga.
När fokuset ligger på en tidlös punkt inuti bröstet hamnar nästan allt i en helt annan dager. Det är tydligt att ingenting är lika viktigt som att jag stannar kvar i den punkten.
Vad består denna punkt av? Det är omöjligt att säga. Men när jag vilar där framstår alltihop som så oerhört trivialt.
Det som jag talar om är inte logiskt. Och går inte att förstå genom att resonera sig fram till det. (Det går alltid att hävda att det finns sådant som är jätteviktigt!) Det är bara en upplevelse. Som man antingen har haft. Eller inte.
Är det någon av er som kan känna igen sig i detta?
Jag kan absolut känna igen mig i detta. Jag strävar efter att bry mig mindre och mindre om allt oviktigt som händer och sker.
Däremot är det ff viktigt att jag värnar om andra så mycket min förmåga förmår.
Kram
Victoria
Jag älskar, älskar, älskar dina livsreflektioner, Elisabeth. Svårförståeliga, lättbegripliga, vackra, djupa, alldagliga. Ingen skriver som du. Du har en unik röst, ett unikt mod och en så naken själv. Tycker om. Alltid när det har varit tyst här ett tag är jag rädd att du är på väg att sluta blogga.
Jag känner inte direkt igen mig i just detta. Men ville ändå skriva att jag känner igen mig i det mesta som du skriver och att jag läser och uppskattar allt. Många texter har också hjälpt mig mycket på min livsväg.
Kramar, Linda.
Jag vet precis vad du menar och jagtycker om att du försöker sätta ord på dt som inte går att fånga i ord. Jag tänker på “God, come sit in my heart”. För mig handlar det om Gud och gudsupplevelse. Och att när man lever i Gud och det tidlösa riket är allt trivialt.
Jag känner igen mig helt i din text. När fokus är inåt blir allt ytligt och världsligt sekundärt. Visst finns det mycket som kräver min tid och uppmärksamhet, men det tar aldrig längre helt fokus från stillheten inombords. Jag kan inte längre tycka att något är viktigare än den stillheten.
Tack för dina texter, Elisabeth.
Tack så mycket för att ni delar med er av era erfarenheter! Såå kul att flera av er kan känna igen det här. Intressant. Jag har känt mig ensam i den upplevelsen.
Och tack för att ni alls läser! Betyder otroligt mycket. Kram <3