Foto: yaoayao55
Liksom en homosexuell person har fått dölja sin stora kärlek genom tider pga människors dömande attityder så har även jag fått leva i garderoben. Som ung gjorde jag det. Länge och väl levde jag där. Så rädd för att bara vara. Bara vara den jag var.
Min stora kärlek var aldrig en annan kvinna. Men något väl så skamligt och perverst (i världens ögon). Min stora kärlek var ensamheten. Och varje gång jag råkade yppa något om den så blev jag satt på plats. Det var inte normalt att längta så efter ensamhet. Jag fick, liksom homosexuella en gång i tiden, höra att jag förmodligen var sjuk. Typ deprimerad eller så. Men jag kände mig inte deprimerad. Jag ville bara vara själv.
Det som däremot kunde driva mig in i depression var när jag tvingades förneka denna djupa längtan. När jag försökte vara som folk.
Liksom homosexuella kan ha vanliga arbeten och inte behöver rusa runt och sexa av sig överallt och hela tiden kan vi ensamhetstörstade människor också bete oss helt normalt bland människor och ha helt vanliga sociala arbeten och familjer och vänner. Vi behöver inte sitta ensamma i ett rum 24 timmar om dygnet. Vi behöver bara ensamheten också.
Jag tyckte även mycket om att vara med människor. Jag tyckte bara om ensamheten mer. Ensamheten hade alltid en starkare dragningskraft. Jag var som lyckligast när jag fick sitta och skriva och skapa på nätterna i ensamhet. Ja, precis som nu. Men jag fick lära mig att skämmas för det.
Så började en lång period av smusslande och döljande. Tänk att det ska behöva vara en så mörk hemlighet! Men jag hade ingen älskare. Jag ville bara vara själv.
Alltid fick man höra om alla stackars människor som satt ensamma på jul och på nyår. Ingen tänkte på oss andra – vi som skulle kunnat gå över lik för att få vara just det. Bara lite själva. Bara slippa hela julstöket och julkalaset och nyårsmaskeraden och nyårsfyllan. Jag kom på ett trick för högtider som jag körde några år som ung. Jag sa till föräldrarna att jag var med pojkvännen på jul/nyår och sa till pojkvännen att jag var med föräldrarna. Och så satt jag där ensam i min lägenhet. Pysslade, skapade, låg och läste eller såg på TV. Satt på balkongen och tittade på stjärnorna eller fyrverkerierna. En jul satt jag hemma i soffan och käkade pizza framför en film. Njöt. Älskade varje sekund av min självvalda ensamma jul som jag hade ljugit mig till.
Det betydde inte att jag inte älskade min familj. Eller att jag inte älskade människor. Bara att ensamheten var den stora, stora kärleken och i perioder fanns som ett uppdämt behov av att bara få ligga i dess famn.
Bara jag fick mina behov tillfredsställda så kunde jag vara hur social och sällskaplig som helst. Jag var också en social varelse med behov av sammanhang, närhet och kärlek. Men jag kunde inte förneka min djupaste längtan, att bara få vara min natur.
Lite äldre och lite visare är jag öppnare idag. Och jag älskar ju också närhet och tvåsamhet och tillsammanshet. Men ensamheten är fortfarande en enorm kärlek. Ett äkta behov som gör mig så alltigenom lycklig när det tillfredsställs. Och det finns inget perverst i det alls, inget. Det är bara vår omvärld som gör den till det. Vi människor är så olika och vi måste få vara det. Vad i hela världen är vi så rädda för? Jag begär inte att andra ska vara som jag eller ens förstå mig, bara att jag ska få vara som jag är. Liksom alla människor ska få vara sin natur. Numera vet jag att världen kryllar av människor med min läggning; den högst normala läggningen att vilja vara för sig själv en liten stund.
Läs gärna Jonna Jintons underbara inlägg om att älska ensamheten. Så glad över att unga personer törs vara öppna med det idag. Ingen ska behöva känna sig felskapt för att man trivs själv.
Här finns mer att läsa om högkänslighet (mitt allra mest lästa inlägg på bloggen). Denna fallenhet är ju väldigt vanlig hos oss som är HSP.
Underbar läsning! Det finns någonting oerhört sällskapligt i ensamheten.
Tack! Ja, verkligen. Man umgås med något som inte syns. Jag upplever bara ensamhet i sällskap med människor jag inte trivs med, inte när jag är själv – bara visar tydligt att ensamhet ju egentligen bara är ett inre tillstånd, en inre upplevelse.
Som liten behövde jag tid till att smälta intrycken jag fått under dagen. Tiden som ensam ökade i takt med att intrycken blev fler. Många gånger har jag fått höra att jag inte är normal som funderar över hur ett grässtrå känns mot kroppen, eller hur en fiskgjuses skri lämnar ett rysande eko av välbehag i min kropp. Det skapade en tystnad och en sorg hos mig, men även ett än större behov av ensamhet.
Jag försökte också leva i den där garderoben.
Det gick inte så där särskilt bra och numera har jag bestämt mig för att få vara mig själv.
Tack för dina fina ord!!
Solsippan
Känner igen det där. Har också behövt mycket tid för att smälta intryck och vila. Men det fanns också mer bakom min ensamhetstörst. Jag trivdes bara så bra där, det var/är också ett primärt behov som inte alla tycks ha (iaf i samma utsträckning). Går inte riktigt att förklara på bättre sätt, tycker jag, än att det var en sorts kärlek.
Nej, garderoben är mörk och unken. Inget mer ljugande och smusslande. Vad är normalt och vem bryr sig? tänker jag. Lika bra att visa sig som man är.
Bra beslut! Tack själv, Solsippan! <3
Skillnaden mellan en introvert och en extrovert person är att den introverta hämtar kraft ur ensamheten och tvärtom med den extroverta. Definitionen fick jag lära mig ganska sent i livet men det var en lättnad. Jag har alltid varit oerhört social och extrovert under dagtid men sen behövt ensamheten för att hämta kraft. Det är konstigt att det är så svårt att få förståelse för att man har ett behov av lugn och ro och det har varit en källa till problem hela mitt liv…. tills nu :-)
Jag förstår. Ja, för egen del handlar det om mer än att hämta kraft ur ensamheten. Det handlar om det också, men även om annat… Skönt att du har kommit till balans i ditt! Kram