Plattityder och floskler

We are caged by our cultural programming. Culture is a mass hallucination, and when you step outside the mass hallucination you see it for what it's worth.
Terence KcKenna

Det kan väl inte bara vara jag som emellanåt blir så gruvligt trött på alla plattityder och floskler som dominerar många samtal?

I många sociala situationer är samtalen så styrda av sociala normer att man lika gärna kan vara tyst. Det finns ändå inget innehåll i orden som utbyts.

På frågor som “hur mår du?” finns egentligen bara ett accepterat svar. Om inte “bra” så alltid nån variant av bra, som t ex “ok”, “ingen fara” eller “jorå”. Ingen normal människa som inte mår bra skulle ju drömma om att svara det på en sån fråga. I alla fall med en person som man känner mindre bra.

Detsamma gäller väder. Om man inte gillar sol så måste man alltid låtsas som man gör det. Det går inte att utbrista “vilket underbart väder!” om man kommer fram till jobbet som en dränkt katt efter att ha fastnat i en regnskur en morgon. Även om man tycker det. Jag är inte särskilt förtjust i starkt solsken eller värme. Ändå säger jag ju alltid “vilket härligt väder!” och “vilken fin dag!” vid sol. För att det är socialt.

Det senaste som jag har märkt den här våren är hur fult det är att säga att man har trivts hemma under coronavåren. Alla ska säga att man längtar tillbaks till kontoret eller efter att träffa människor igen. Oavsett om man har njutit av lite avskildhet eller inte. Det är det enda socialt accepterade.

Sådär går vi genom dagarna. Hela dagarna. Jämt. Plattityder och floskler om vartannat. Ibland undrar jag hur många som låtsas och hur många som menar som de säger och hur många som inte ens vet själva längre vad de tycker eftersom de redan vet vad de måste tycka/säga. Det är klart att det måste finnas människor som mår bra, som älskar sol och längtar efter att jobba på kontoret igen. Bara inte alla. Långt ifrån alla.

Vi lär oss bara hur vi ska svara för att få höra till. För att slippa jobbiga följdfrågor och konstiga blickar. Vi lär oss det sociala spelet.

Och det är inget fel på det sociala spelet. Det kan emellanåt vara ganska skönt att spela. Tänk om varje människa i varje situation skulle berätta exakt hur hen mådde! Fasa. Men vissa dagar kan jag bli utled på det. För att jag blir nyfiken på människan bakom alla plattityder och floskler.

Hur mår du egentligen? Svara detaljerat.

Hur känner du innerst inne när åskan går och himlen öppnar sig?

Vad har du gjort om dagarna nu när du har varit hemma i vår och hur har det varit? På riktigt?

Ibland är det just orden som gör att vi aldrig möts. De lägger sig som en klibbig hinna över allt det som är verkligt.

Och det är först i tystnaden mellan varje floskel och varje plattityd som de verkliga mötena sker.